undvikande anknytningsmönster

Gårdagens glimtar visar hur jag i olika sammanhang har dragit mig undan känslomässigt eller accepterat att jag inte har fått komma nära. Jag har, för att använda ankytningsteorins terminologi, ett undvikande anknytningsmönster. Sådana mönster visar sig i barnets relation till sina föräldrar och i den vuxnes kärleksrelationer, men inte nödvändigtvis i andra sammanhang.

Traditionellt har föräldrarnas roll ansetts vara helt avgörande för vilka anknytningsmönster ett barn utvecklar, men det finns forskning som tyder på att genetiska faktorer också är viktiga. Det skulle kunna förklara varför mina syskon delvis har utvecklat andra anknytningsmönster, trots att våra föräldrar, såvitt jag kan se, inte knöt an till oss så olika.

Min gissning är att jag är född med den sociala känslighet som min mor kommenterade när jag var fem år gammal och att mina föräldrar inte visste hur de skulle hantera mina särskilda behov och erbjuda mig något bättre alternativ än den trygghet och ro som ensamheten hade att erbjuda när det sensoriska trycket blev för stort.

Mitt avvaktande och följsamma sätt är ett handikapp i dejtingsammanhang, även om jag inte upplever det som ett särskilt stort sådant. Jag behöver bara lite tid för att hinna känna mig trygg. Det kräver tålamod av andra, men om jag får den tid jag behöver och bemöts av förståelse och medkänsla har jag inga problem med att öppna mig och berätta vad jag känner och vill.

Det stora problemet är ett annat. När jag inte berättar för andra om vad jag tycker och känner sänder jag mig själv budskapet att det inte spelar någon roll. Jag förringar mitt eget värde, vilket leder till att jag blir ännu mindre benägen att dela med mig av mig själv och det hela blir till en negativ spiral. Eftersom jag inte har vetat att jag duger och förtjänar en väl fungerande kärleksrelation har jag nöjt mig med mindre.

Ytterligare ett sätt att uttrycka samma sak på är att säga att jag har ett inre schema i kärleksrelationer som säger att jag inte duger som jag är. Mina strategier för att hantera det obehag schemat ger mig är att dra mig undan, distansera mig känslomässigt, undvika att provocera och vara lyhörd på andra människors behov. Dessa strategier har bekräftat och förstärkt mitt schema.

Anknytningsteorin erbjuder alltså en modell som kan förklara varför jag trivs så bra på egen hand och varför jag mår så otroligt mycket bättre när jag inte aktivt letar efter en partner. Min kropp belönar mig med välbehag för strategier jag lärde mig som barn, ett belöningssystem som har förstärkts av mina erfarenheter av kärleksrelationer i vuxen ålder. Jag minns till exempel den underbara befrielse och lättnad jag kände efter uppbrottet med mitt ex.