Här är några glimtar ur mitt förflutna. Jag återkommer med kommentarer.
-
– Han är så känslig.
Min mor förklarar för bekanta på besök varför jag, fem år gammal, springer och gömmer mig när vuxna skrattar åt mig.
-
– Neej, det där blev inte bra!
Min far kunde uttrycka frustration och irritation. Jag har aldrig varit rädd för honom, men som barn tyckte jag att hans känslor kunde vara skrämmande.
-
Under låg- och mellanstadietiden levde jag med rädsla i mitt liv och jag tränade mig i att vara uppmärksam på andra människor så att jag kunde lägga benen på ryggen vid behov. Jag skrev om det i solar plexus.
-
När jag var 17 ville jag göra sexualdebut, men mina föräldrar satte stopp för det, vilket jag accepterade. Jag respekterade deras värderingar, men slutade prata med dem om sex och relationer.
-
Jag uppnådde aldrig någon vi-känsla med mitt ex. Jag kände inte att hon var förmögen att möta mig på det sättet och accepterade det.
-
– Det är något som inte känns riktigt rätt med dig.
Jag förstod aldrig vad kvinnan som visade mig himmel och helvete syftade på. Jag uppvaktade henne under ett och ett halvt års tid med förhoppningen att komma på var skon klämde och därmed kunna göra något åt saken.
-
I våras var jag på dejt med den ej namngivna. Efteråt satte hon mig i en dissonant förhållning genom att kalla mig för egoistisk och känslosnål innan hon sa tack och adjö.
-
För några dagar sedan, på grund av blogg-läsares reflektioner, frågade jag mig själv om jag är så närvarande som jag själv har tänkt eller om jag bara är en kameleont som kan skapa en illusion av det.
Jag får en känsla av att du är ganska sårbar just nu. Det är som att du skalat av löken alla lager, försöka lägga dit lagren igen, men de liksom inte passar in. Du provar runt och provar runt. Var rädd om den lilla roten du har kvar. Fråga inte oss andra så mycket. Försök hitta dina egna lökskal i en kanske långsammare takt. Det känns som om du har bråttom att få dit dom och att du frågar mig/bloggvärlden/personlighetstest/osv om råd om vem du är. Snälla, var försiktig, och lägg inte på dina lökskal för fort nu. Låt det ta tid. Och lyssna inte alltid på allt du har lärt dig/läser om.
Det är okej att vara där du är, och om du låter det ta tid, och gör jobbet ordentligt och på ditt sätt, då kommer du vinna massor på det. Hasta inte. Vila i säkerheten att det kommer falla på plats.
Sedan kommer du nog hitta mer hem till dig själv. Och utstråla samma utåt. Och _sedan_ kommer du inte uppfattas som icke närvarande på varken blogg eller verklighet, för du kommer vara du.
Ett start tack, vännen, för din omtanke och dina goda råd!
Jag föll ner i ett avgrundsdjup i början av sommaren och när jag mår dåligt blir jag väldigt lyhörd på vad andra tänker och tycker. Jag fladdrar likt ett asplöv i vinden. Men nu känner jag mig lite stabilare och drivs inte längre av externa impulser utan av allt det som väller upp inifrån. Som du kanske har märkt rör sommarens kommentarstiltje mig inte i ryggen.
Att dra i handbromsen är jag en mästare på men jag väljer avsiktligt att låta bli. Jag är nyfiken på att se vad som händer.
Det är nog sant, som du säger, att jag ställer många frågor, men jag tycker också att jag ifrågasätter och kritiskt granskar de svar jag finner. Ett problem, som jag är medveten om och jobbar med, är att jag har lättare att ifrågasätta sådant jag läser i böcker än sådant som andra människor säger.
Ja, det är okej att vara där jag är och jag har fullt förtroende för min egen förmåga. Jag upplever inte att jag stressar eller slarvar med mitt arbete, eller att min arbetsmetodik inte skulle vara min egen. Jag lyssnar på min intuition i mina vägval, drivs av min nyfikenhet och upptäckarlusta och tolkar och bearbetar med min strukturerande och analyserande förmåga. Jag läser och tar in tankar och idéer från olika håll, samlar på godbitar och lämnar resten.
En gång i tiden var det jobbigt att prata om de glimtar som jag skriver om i detta inlägg. Men den rädslan har jag redan utmanat, bland annat på denna blogg, och det känns inte längre varken svårt eller känsligt.
Så jag förstår ärligt talat inte din rädsla. Förklara gärna. Vad är du rädd för?
loppispoppis skriver det jag också tänker, så jag som är en smula lat, håller bara med. Var rädd om dig.
Om du säger att du är lat är det förstås så, men det är ganska långt från min upplevelse av dig! =) Oavsett vilket tackar jag för omtanken!
Läs vad du skrivit en gång till. Läs vad jag skrivit. Var ser du min rädsla? Mellan raderna?
Detta är inget jag känner. Det är något du tolkar in att jag känner.
Speglingar. Har du läst mina tankar om speglingar? Jag ska leta upp dom i arkivet annars… =)
Lyssnar förressten till Goodbye… som för övrigt alltid får mig att tänka på dig.
Vad bra att du inte är rädd. Du skrev ”Snälla, var försiktig […]” och jag tolkade det som att du var rädd att jag skulle råka illa ut på något sätt. Förlåt att jag tolkar istället för att fråga och tack för att du gör mig medveten, för medvetet var det inte.
Jag läste både din kommentar och mitt eget svar många gånger innan jag publicerade mitt svar. Nu har jag läst igenom båda kommentarerna ännu en gång. Jag förstår inte. Vad är din poäng?
Jag läser allt du skriver, men minns tyvärr inte det du skrev om spegling. Du får gärna leta reda på det.
Jag som trodde att du hade svårt för farväl. =) Har du hört Natasha Bedingfields nya? Inte lika bra som den första, men ändå en del tänkvärda texter.
Att leva är att
känna,
våga undersöka
men också bara vara.
Du är värd att vänta på
sa mannen
till mig
över det vita bordet
Inga löften ges
men blickar möts
Och kroppar som
suktar
lutar förtroligt
in mot bordet
och tekopparna
Du dricker inte ditt
te
säger han i
nervositeten
—
Blickarna möts –
jag ser på hans
ansikte, läpparnas
linjer – sedan hans
ögon igen. Mina andetag anpassas
efter hans. Jag
andas ur hans
lungor nu, lyssnar
till honom.
Läpparna möts –
en sammansmältning
av älskande kroppar.
Vi möts försiktigt
och trevande – men ändå med
hunger. Kyssarna
är ömma och lyssnande.
Eggande.
Vad vill han
nu? Jag tittar
för att söka svar
i hans ögon.
Han ler.
Jag ler.
—
Speglingar.
Kroppar som
älskar.
Speglar
lyssnar
härmar
känner
är här i nuet
njuter
pulserar
speglar
Jag ser i dig
att det är något.
Jag ser på dig och
undrar vad som
tynger dig
Du ser tillbaka med
dina vackra blå
Vad är det som
tynger dig?, frågar
du mig
Jag hade nog bara den tanken, den poängen i mitt inlägg, att jag önskade att du inte lyssnar utåt för mycket, utan skapar ditt eget jag. För det är nu du kan göra det, nu när du är nära och medveten. Skyndar du nu så kanske du missar något viktigt…
Tack för de vackra orden. Att du ger mig en sådan fin gåva är balsam för min själ. Nu förstår jag också din poäng.
Kram, nu gör jag helg. Ingen internet på hotellrummet…
Bra råd, tycker jag. Det är så lätt att tappa bort sig själv i andras uppfattningar – eller i sina egna. Det är det som är så bra med prinsen/prinsessan-inställningen, tycker jag. Man behöver inte anstränga sig…
Jo, det är en skön inställning. Avsäger man sig ansvar, är det ju inte heller ens eget fel om det inte går som man vill. =)