bless skriver om äktenskapets innehåll och form och jag funderar över vad äktenskapet fyller för funktion.
Jag börjar, inte med de gamla grekerna, utan betydligt längre tillbaka i tiden än så när vi levde som nomader på afrikas slätter. För artens fortlevnad var då parbildning viktig under de första kritiska åren av ett barns liv, men sedan var det bättre att röra om i grytan genom att skaffa sig en ny partner och öka den genetiska variationen.
När vi började bruka jorden ändrade vi våra livsvillkor. Det blev viktigt att hålla samman mycket längre än bara några år eftersom jordbruk kräver långsiktig planering. Där inte evolutionen hann med kompenserade vi med sociala konstruktioner och moral. Livslång tvåsamhet blev rätt och riktigt.
Nu, med jordbrukssamhället bakom oss och ett samhälle där den livslånga parrelationen inte längre är nödvändig för överlevnad är äktenskapet ett kontrakt som kan upplösas genom skilsmässa. Idag slutar vartannat äktenskap så och den nya normalfamiljen är en ensamstående förälder med barn varannan vecka.
Vilken funktion kommer äktenskapet att fylla i framtiden? Kommer vi att gifta oss för att vi tror att det är det enda sättet att ge våra barn en trygg miljö, för att vi stiftar lagar som gör det ekonomiskt fördelaktigt, eller för att vi bevarar den norm som säger att äktenskap, villa och Volvo är vägen till lycka?
Min gissning är att inte något av argumenten kommer att hålla. Tvärtom fortsätter vi nog vår vandring bort ifrån jordbrukssamhällets värderingar, inte minst därför att de på många sätt och vis är ojämlika och heteronormativa. Ett steg på den vägen är den pågående revideringen av äktenskapsbalken och diskussionerna kring homoäktenskap.
Så vad återstår? Finns det någon funktion för äktenskapet att fylla i framtiden?
Fördelar som jag ser med äktenskap och ”yttre form” är att det finns en färdig formalia kring ägande, arv, juridiskt ansvar och om man tycker det är ok form av fördelning så behöver man inte göra mer avancerad sak än att skicka in äktenskapsprövning, d v s kryssa i att man inte är släkt vad man vet, gå till rådhuset och gifta sig, för en ringa peng kan man hyra vittne, på min tid 150 kr och i Malmö, i alla fall då, hade de stanby gifter mål på fredagar. Bara att ställa sig i kö. Om det inte passar med den yttre formen eller om den inte fanns skulle varje relation själv få dra upp nya riktlinjer för ägandet, som äktenskaps förord nu t ex. I förlängningen, eftersom jag önskar att alla ändå frågar sig vilken form av samvaro de vill ha redan nu, tror jag att det kanske skulle vara jurister och ekonomer som tjänade mest på alla dessa avtal. Och att det förmodligen snart skulle kristallisera sig några normativa avtal. För mig, är äktenskap, den yttre formen, en jurdikiskt bindande överenskommelse om praktiska förhållanden inom en kärleksrelation. En materiel del, som jag kanske främst ser som nödvändig vid dödsfall, elakartade skilsmässor och andra katastrofer. Den ”inre formen”, som är den mer intressanta och som jag i alla fall heller funderar över, hur man förvaltar, gestaltar och uttrycker sin relations innehåll. Kanske man önska sig fler lösningar där innehållet i relationen avgör hur inre form tar sig uttryck och vilket i sin tur ger den yttre formen. Idag har ju inte samkönade den samma möjligheter som tvekönade relationer. Annars är det kanske mest brist på kreativitet som hindrar alla heterorelationer för att utformas mer efter personer än normer.
Ok, du har en poäng i att det är rationellt med en juridisk standardmall. Det är en hjälp för den som inte har tid, kunskap eller intresse av att tänka igenom allt själv.
Jag håller med om att en sådan mall bör vara fri att använda av alla, oavsett partnerns kön, och att den inte bör begränsa relationsbygget.
Det första som slog mig var att du likställer parrelationen med äktenskap. (För stenåldersmänniskorna höll väl inte på med hindersprövning och arvsgång osv?) Som jag har förstått det var äktenskapet länge en sorts affärsuppgörelse (t ex kunde hustru och barn anses som en viktig del av en affärsmans goda namn och rykte och han var deras försörjningskälla), det är först i ”modern tid” som det romantiska tagit överhanden.
Nu tror jag att många gifter sig pga drömmen/sagorna vi fick i oss som barn: ”och så levde de lyckliga i alla sina dar”, att giftermålet för många är en betydligt starkare överenskommelse, både som löfte och som garanti, än t ex samboskap. Och kanske är det löftet, i den formen, viktigare än nånsin, för nu finns egentligen inget annat som håller ihop par än just den ömsesidiga överenskommelsen. Och den ser ut att bli alltmer lättvindig, folk blir mer utbytbara, inte minst pga nätdejtingen. Ju större ”utbudet” är, desto mer osäker blir människan på att hon har valt ”rätt” (det har gjorts studier på det där, inom andra områden, med anledning av att det nu finns fler karriärsval, fler tv-kanaler, fler möjligheter än nånsin, och man undrade hur det påverkar folk). Kanske behöver vi inte ännu mer frihet (att gå när vi känner för det) och valmöjligheter, utan snarare mindre, för att vara lyckliga?
En annan sak: Min pappa, som jämt ska hålla den mest politiskt inkorrekta linjen (även om han inte menar det innerst inne) sa, apropå homoäktenskap ”jaha, men vad är det i så fall som säger att man t ex måste vara två personer i ett äktenskap, varför inte tre eller fyra? Var går gränsen?” Jag hade inget bra svar. Det finns ju de som vill vara tre. Eller fyra.
Hmm, ja, såg att jag ovan förutsatte att äktenskapet per automatik kommer att få folk att stanna kvar och kämpa längre för ett förhållande, än om de inte hade lovat ”inför gud och denna församling” att de skulle göra det. Jag hoppas att det är så, och att jag skulle göra så om jag själv gifte mig. Annars faller hela resonemanget :)
Du har helt rätt i att jag blandar ihop idéen om en livslång parrelation med den institution som äktenskapet utgör. Kanske frågan mitt resonemang leder fram till snarare är vilken funktion den livslånga parrelationen kan fylla i framtiden?
Det är säkert så, som jag tror att du menar, att det är friheten och valmöjligheterna i dagens samhälle som gör att vartannat äktenskap slutar i skilsmässa. Kanske är vi just nu mitt uppe i en återgång till det gamla sättet att ordna våra relationer med mindre långlivade och istället flera på varandra följande parrelationer?
Nu tror jag inte att det måste vara på det sättet. Vi kan nog skapa nya social konstruktioner som hjälper oss att bevara den livslånga parrelationen om vi har goda skäl för det. Så frågan blir då om det finns några sådana skäl? Du pratar om lycka. Finns det något som säger att det ena sättet att ordna våra relationer på gör oss mer lyckliga än det andra?
För att knyta an till det bless skriver om att anpassa den yttre formen efter den inre, kan jag inte låta bli att fundera på hur äktenskapsbalken skulle se ut om vi skulle välja att anpassa den till det gamla sättet att ordna våra parrelationer på: Då kanske äktenskapet skulle vara tidsbegränsat? Efter fem år får man antingen ansöka om förlängning eller gifta sig med någon annan. =)
Frågan din far ställer är i högsta grad relevant. Min gissning är dock att det dröjer några år innan vi får till en sådan ändring av äktenskapsbalken.
Nu brinner det i knutarna (skolan), men lite kort:
Om man inte strävar efter en långsiktig relation, en där man får chansen att utveckla närhet, trygghet, tillgivenhet och växa samman med nån (växa tillsammans) – vad är man då ute efter? Om ens mål är att ”vi kan vandra tillsammans så länge det är kul och bra, sen gör vi det med nån annan” – var drar man då gränsen? Hur kort kan en relation vara för att vara mer givande än kostsam? Jag har träffat fantastiska människor för en natt, och skrapat lite på ytan hos dem, lärt känna dem en kort stund – och efter ett tag blir det så sorgligt. Att i någon mån fästa sig vid någon som man sen byter ut, det urlakar. (Precis som med vänner; när jag jobbade utomlands fick jag nära vänner, som jag sen skildes ifrån efter en säsong och ersatte med nya. För många avsked är inte nyttigt för människan, tror jag.)
Min åsikt är att vi behöver tryggheten i det långsiktiga. Känslan av välbefinnande i att veta att ”här är en person som känner mig sen länge”. (Har skrivit en del om det på sistone, apropå gamla vänner – just att de har vetat vem jag är och har varit de senaste tjugo åren – och vice versa – gör dem värdefulla.)
PS. Slarviga formuleringar igen – men det jag vill ha sagt är: det kan finnas en risk i att byta ut människor för ofta, att de blir på nåt sätt mindre värda. Att ens människosyn rubbas. Samtidigt som man inte ska tvinga sig kvar i en situation som gör en olycklig, bara för att.
Förutsättningen för en livslång parrelation är, enligt mig, att den är dynamisk, istället för cementerad, som jag tror att äktenskapet traditionellt har varit (man och hustru har sina bestämda roller redan från början). Och att båda är medvetna om att de själva formar sin tillvaro och framtid.
Men vad vet jag, mina föräldrar skildes när jag var två! :-S
Först ett förtydligande: När jag pratar om mindre långlivade parrelationer tänker jag på relationer som ändå varar i fyra-fem år eller mer. Människor som bara efter några månader i en relation söker sig vidare till nästa drivs nog av helt andra mekanismer.
Sedan vill jag gratulera dig till en åsikt! Själv vet jag inte vad jag ska tycka, men undrar om det verkligen är så att de som lever i sitt andra eller tredje äktenskap har haft mindre trygghet i sina liv än de som efter lika lång tid fortfarande är kvar i sitt första?
Bra diskussion. Sist och slutligen handlar det väl om vad som gör en mänska mera lycklig. Om man inte satsar, är man kanske lite som ett barn som får för mycket leksaker? Efter tio minuter är presenten bortglömd och man börjar gapa efter något nytt igen…
Jag föredrar frihet alla gånger, men gårdagens äktenskap behöver ändå inte ha varit mera olyckliga än dagens. Kanske var det till och med tvärtom, man var helt enkelt tvungen att göra sitt yttersta… Men det är mycket bättre om man själv får komma till insikt om vad man behöver. Sådana beslut brukar sitta ordentligt, i ryggmärgen. För mycket regler, däremot, verkar hålla kvar mänskor i omogna ställningstaganden. Man känner sig tvingad och tycker därför oreflekterat tvärtom…
Även jag föredrar utan tvekan frihet och mogna ställningstaganden.
Jag har inte några illusioner om att idéen om femåriga äktenskap kommer att ha något större genomslag, men jag börjar tänka att det som först bara var en rolig lek i mitt huvud ändå har sina poänger. Att gifta sig med någon i fem år är fortfarande en satsning, samtidigt som en förlängning inte är per automatik; Ytterligare fem år kräver att man återigen aktivt väljer varandra.
Ja, äsch, jag vet inte. Min tanke är att man, istället för att surfa på varje ny våg, kanske tjänar nåt på att ta sig igenom vågdalarna med en och samma partner, att man växer av det. Och (som jag har varit inne på förut…) att man då värdesätter det förhållandet mer eftersom man har investerat i det. Men det är en svår balansgång, för samtidigt som man vill kunna slappna av och ha dagar när man är ”svårälskad” med någon så är det nog en bra idé att som du säger ”aktivt välja” varandra gång på gång så man inte tar den andre för givet. (Fem år kanske är lite sällan? Vad sägs om varje år? :)
Jag håller med om att ett förhållande stärks av varje kris man lyckas ta sig igenom och att man värdesätter det mer ju mer man investerar i det. Samma sak gäller ju, precis som du säger, vänskapsrelationer. Det är för väl att vi inte är seriellt monogama även när det gäller vänner. Då skulle vi ha ännu fler komplicerade avvägningar att göra och svåra balansgångar att vandra.
Årlig äktenskapsprövning? Det kanske skulle kunna göras i samband med deklarationen via sms eller på nätet med elegitimation? =)
Nu hinner jag inte skriva eller tänka efter så noga men – jag undrar fortfarande om det egentligen är fenomenet äktenskap eller fenomenet långa relationer som diskuteras här. Årlig äktenskapsprövning eller femåriga äktenskap, det förutsätter i ju att det finns just ett äktenskap.
Jag ser äktenskap som två saker. Dels är själva ingåendet en ursäkt för att bjuda in våra nära och kära att fira att just vi har valt varandra – vilket förstås är kul men saknar betydelse i långa loppet. Dels är det som redan sagts ett juridiskt instrument som framför ser till att kompanjonskapet kan upplösas under ordnade former.
Men när vi pratar om att välja varandra och välja igen så handlar det mer om innehållet. Det är där jag gör valet att fortsätta – när jag väljer att arbeta mig igenom krisen tillsammans med min älskade i stället för att fly – när jag förundras över den kärlek och åtrå till henne som jag fortfarande känner efter alla dessa år.
Åh sh**t, jag vet inte riktigt vad jag vill säga, egentligen är jag så full av bitterhet över något banalt jobbrelaterat att jag bara måste säga något om något mindre sjaskigt och mer betydelsefullt…
Hur som helst, jag undrar om vi skiljer oss så mycket för att det är formellt enkelt. Har det inte snarare något med våra krav på livet att göra? Har vi inte fått lättare att känna oss besvikna?
Vi pratar nog mycket riktigt om både den inre och yttre formen på relationen, för att använda bless terminologi. I den diskussion som fördes på bless blogg var den yttre formen den juridiska konstruktionen och den inre formen var den egna överenskommelsen om hur vi beter oss mot varandra. Ordet innehåll tycker jag passar bra för de känslor som den inre formen ger plats för.
Att hitta en terminologi som man är nöjd med är viktigt, oavsett vad man pratar om. Det är inte bara för att väl valda ord är lättare att förstå och ger bra associationer, utan också för att själva sökandet efter dem är ett utforskande av ämnet.
På samma sätt tror jag att sökandet efter en inre form som man trivs bra med och som ger utrymme för, snarare än begränsar, de känslor man känner är ett utforskande av relationen. Likaså är sökandet av en yttre form ett utforskande av den inre. Om jag kommer överens med min partner om att gifta mig i fem år istället för tills vidare säger det antagligen något om hur vi kommit fram till att vi vill tänka på vår relation.
Den yttre formen, den inre formen och det känslomässiga innehållet hänger samman och därför är det lätt att blanda ihop dem.
Om det du skriver om krav på livet så associerar jag till att olyckliga äktenskap nog ändå är ett ilandsproblem och att det inte var så länge sedan lycka var att ha mat på borden och att få äta sig mätt.