Idag ska jag till arbetsförmedlingen och skriva in mig som arbetssökande. Jag har haft ett tre månader långt vikariat, men nu är det över och jag är arbetslös igen.
Planen är att fortsätta söka de få tjänster som utlyses inom mitt gebit, trots att de inte är många och trots att konkurrensen är löjligt hård. Samtidigt funderar jag på om det är dags att hitta en annan väg, inte för att det är så ont om jobb, utan därför att jag undrar om jag kan fortsätta att vara så högpresterande. Vad ska driva mig, nu när jag börjar bli tillfreds med mig själv? Jag tycker om det jag gör, men räcker det som motivation?
Det är alltid bra att tänka i nya banor. Även om det inte blir något nytt sorts jobb så kan det ändå vara bra att tänka så.
Det låter som något jag håller med om, men det vore ändå kul att höra varför du tänker att det är bra? =)
Vilken underbar mening: Vad ska driva mig, nu när jag börjar bli tillfreds med mig själv?
Det känns som en bekräftelse att du också har märkt det…
Så är det. =)
Ännu tillfredsare?
Eller kanske att ha kul är tillräckligt? Njuta av livet?
Kanske. Jag vet inte. Måste nog undersökas.
Min erfarenhet är att man hela livet behöver nya utmaningar (stimuli?) för att fortsätta vara tillfreds, om det sker genom yrket eller på fritiden har mindre betydelse. Visst är det skönt att känna sig hemma inom nåt område, att man behärskar det, men det är när man gör/tänker/lär sig nya saker som livet är spännande. Fast det där går i vågor, har jag märkt. När det är dags att göra nåt nytt märker man det. Utan tvivel.
Jag har alltid tyckt om och sökt nya utmaningar, men nu funderar jag på om det har hängt ihop med mitt högpresterande sätt att vara och mina försök att därigenom bevisa mitt eget värde. Samtidigt behöver jag absolut stimuli, jag är nyfiken och jag känner stor glädje i att upptäcka och utforska, så min förtjusning för nya utmaningar är nog inte bara är en fråga om prestation. Mitt arbete är väldigt självförverkligande på det sättet, precis som bless var inne på. Kanske det räcker som drivkraft?
Skillnaden mellan stimuli för äventyrets skull och utmaningar för presterandets skull ligger nog i vilka utmaningar man väljer? (Väljer man sånt som man själv är nyfiken på eller sånt som ”alla andra” är nyfikna på/imponerade av.)
Om du har turen att ha ett arbete som är självförverkligande så kanske de nya intrycken kan komma genom saker som t ex en bok inom ett helt obekant ämne? Eller en resa? Jag för min del, tycker att jag är himla lyckligt lottad, som får hålla på med det jag gör, men det hindrar inte att jag ibland känner mig ganska insnöad. (Fast det är nog mindre risk för dig som sjunger i kör och allting…)
Det låter sant det du säger om skillnaden mellan stimuli för äventyrets skull och utmaningar för presterandets skull. Tack för att du påpekar det! Det får mig att tänka att det inte kommer att vara några problem att finna motivation.
Jag kan nog snöa in mig i körsång också. =)