Jag fann ett sätt,
ett nätt litet trick,
att träffa rätt,
så lätt, mitt i prick.

Jag lockade till svar
när jag rimmade och skrev,
och helt plötsligt var
jag den som fick brev.

Men lyckan var inte lång,
för jag upptäckte strax
att jag gång på gång,
blev ratad när det var dags

för brev nummer två,
ett brev som aldrig kom.
Inget ”nej”, inget ”hej då”,
bara tystnad á la dot com.

Värst av allt är ändå
hur lätt jag börjar tänka
att enda chansen att få
en kvinna att mig skänka

lite uppmärksamhet
är att förvandla den jag är
till en duktig atlet
av verbal karaktär.

Och visst kan jag prestera,
det är mitt andranamn,
men att fortsätta leverera
och stå med öppen famn

när kvinnor vänder ryggen till,
får mig att förstå,
att jag faktiskt inte vill.
Jag är värd mer än så.