Igår gick det lite snett och i morse mådde jag kymigt. Jag hade inte ångest, men mådde heller inte bra. Nu, efter att ha tränat i gott sällskap och sedan ätit gott mår jag bra igen.
Jag hamnade på ett dansgolv igår med förhoppning om att det skulle spelas jazz. Det visade sig dock att det var salsa som gällde, en dans som jag med nöd och näppe kan producera ett grundsteg i, men inte mer, så att försöka dansa kändes inte som ett alternativ.
Jag dröjde ändå kvar ett tag. Jag tycker att salsamusik är enformig och monoton, men dansen är kul att titta på. Det dök också upp några vänner som jag växlade några ord med. Allt eftersom tiden gick kände jag dock mer och mer att jag inte passade in och till slut blev jag sittande för mig själv i ett hörn.
Då dök en av de tre som har fått mig att känna mig uppvaktad upp och det var först i samtal med henne som jag märkte att jag mentalt var i ett tillstånd, inte lika tydligt, men samtidigt inte olikt det jag hamnade i under dusten med Bara Jag! under fem dagar i juli. Jag blev osäker och följsam, vilket verkade göra henne osäker, vilket i sin tur gjorde mig ännu mer osäker.
Det är läskigt att se hur omständigheter snabbt kan förändra mitt sinnestillstånd, men det positiva är förstås att jag efter sommarens övningar och analyser nu kan se det. Kanske kan jag också lära mig att undvika sådan social sammanhang som plockar fram min undvikande och följsamma sida? Att nu återvända till dansgolvet där det dansas salsa är ingen bra idé. Antingen får jag först bli en salsero eller också får jag söka mig till andra sociala sammanhang.
