den förskräckliga ja-leken

Det schema som är kopplat till mitt undvikande anknytningsmönster verkar bara vara aktivt i vissa situationer. I ett försök att förstå vad som aktiverar det letar jag bland kommentarer på bloggen och hittar flera dialoger där jag ser spår av det. Ett exempel är när bless i en kommentar till inlägget kärlekens val föreslår att jag ska leka ja-leken. Hon skriver:

[…] Du kanske kan smyga igång med att träna ja-leken. När någon säger något måste man entusiastiskt ropa JA! och […] följa förslaget. […]

Hon tipsar också om en hemsida och föreslår en bok av Kieth Johnstone.

Jag är vid gott humör och tycker att det låter som en rolig lek:

Ja, det låter som en rolig lek. Ja, jag ska ta en titt på hemsidan. Ja, boken skulle jag säkert uppskatta att läsa. […]

Istället för att fundera på om boken intresserar mig leker jag leken och säger ja till allt bless föreslår. Min kropp reagerar med ett svagt obehag, men jag viftar bort det. Vi leker ju bara.

bless är inte riktigt nöjd med min reaktion:

Så fint att du svarar ja, om än ett litet ja med kommatecken bakom […]

Så jag upprepar min självförnekande handling mer bestämt:

JA!, det låter verkligen som något som skulle falla mig i smaken. […]

Obehaget som följer är denna gång större och förändrar mitt sinnestillstånd. Jag känner mig inte alls så glad som jag gör sken av att vara. Jag blir också vaksam på bless. Hon känns obehaglig. Min impuls är att skjuta henne ifrån mig, men jag håller den tillbaka. Jag kan inte se att hon har gjort mig illa och vill inte ta ut mina irrationella reaktioner på henne. Nu är mitt schema aktivt.

Dagen efter skriver jag ett inlägg om njutningens konst och bless svarar:

Gå och beställ tid hos en massör med en gång, vännen. Vad väntar du på? Nu! Det är fortfarande JA!-leken som gäller =)

Oerhört provocerande för en löjligt lastbar och luststyrd människa som mig att läsa. Jag blir nästan arg. Förlåt, men du måste ju ha det härligt.

Jag är fortfarande vaksam och tar hennes kommentar som en bekräftelse på mina misstankar om att jag inte duger som jag är. Det jag ser när jag läser hennes kommentar är att hon talar om för mig att jag måste ändra på mig och att hon använder både ja-leken och hot om vrede för att få mig att göra det.

Min känslomässiga reaktion är kraftig. Att boka massage känns jobbigt och jag vill inte. Att säga nej är att misslyckas med att leka ja-leken och att riskera bless ilska. Jag är trängd, hotad och av leken belagd med munkavle. Resultatet är ångest.

Efter nio timmar lyckas jag pressa fram

Du behöver inte be om ursäkt, bless. Det verkar som att detta är ett komplicerat ämne för oss båda och det är tråkigt att höra att jag provocerar dig så till den grad att du blir arg.

Med risk för att provocera dig ännu mer får jag tyvärr berätta att jag inte klarar av att leka den här leken med dig. Inte idag i alla fall. […]

Jag uttrycker mig sakligt och diplomatiskt. Jag visar att jag är medveten om och känner förståelse för bless reaktion men säger inget om vad jag själv känner. När jag skriver att hon är arg är det med förhoppning om att hon ska säga emot.

Först dagen efter, när jag börjar hitta teorier om varför jag mår som jag mår, skriver jag en kommentar som innehåller orden rädsla, ångest, misslyckande, krav och självförnekelse. Då berättar jag om mina känslor och det är början på vägen tillbaka.

Att skylla på bless är fel. Hon kan inte veta hur jag mår om jag inte berättar det. Dessutom var det ju inte hon, utan jag själv som aktiverade mitt schema genom att utföra en handling som ingår i det. Det som sedan fick mig att dröja kvar i mitt självförnekande tillstånd var ett omedvetet tankefel; Uppenbarligen tror jag att jag måste kunna förklara mina känslor för att ha rätt att uttrycka dem.