I de allra flesta av livets stora val, som att välja utbildning och karriär, har jag haft ganska lätt att välja. Jag har gått på instinkt, valt något som känts bra och gjort det bästa av mina val.
När det gäller kärlekens val tycker jag att det är svårare. Då tänker jag inte på att välja att investera i och fördjupa en relation som många andra verkar tycka är svårt. Nej, det svåra för mig har varit att välja de gånger som mer än en kvinna har visat mig sitt intresse. Jag har känt mig tvungen att välja vem jag ska uppvakta och vem jag ska välja bort redan från början, innan jag vet något om vad jag väljer. Det har för det mesta slutat i att jag inte har valt alls, vilket i praktiken inneburit att jag har valt bort alla.
Att man inte kan dejta flera på samma gång är kanske den striktaste tolkningen av seriell monogami och ibland tänker jag att den amerikanska varianten, där man dejtar många, lär känna varandra och skaffar sig något att grunda sina val på, skulle passa mig bättre.
Tanken kan dras ännu längre och relationsanarker föreslår ett tankesätt kring kärleksrelationer som liknar vänskapsrelationer, där relationer inte utesluter eller konkurrerar med varandra och där valen inte är binära. Man väljer och väljer bort varandra i små portioner och det görs om och om igen. Valen blir mindre dramatiska och relationer kan anpassas till föränderliga omständigheter.
Jag kan inte bestämma mig för om det är min ångest inför kärlekens val som talar när jag finner sådana tankar tilltalande eller om förutsättningarna för kärlekens val verkligen är så onaturligt konstruerade att de inte bör accepteras. Jag skulle antagligen stärka min självkänsla om jag visade mig själv att jag kan välja. Jag skulle också bli lättare att bemöta om jag valde och stod för mina val. Å andra sidan skulle ett ifrågasättande och avståndstagande från aviga konstruktioner antagligen ha precis samma effekt.
Skepp och hoj! Jag delar väl ditt resonemang kring relationer i stort, men det sista stycket tappar jag tråden helt i, vad är det du skriver där?
Nu har jag tänkt och funderat. De där valen, av vilken sorts relation man vill ha, bör väl ändå komma i samförstånd med den/dem man inleder en relation med. Därför är det inget man kan ta ställning till innan man är där och känner vad man vill. Givetvis kan man vara mer eller mindre öppen för olika varianter av relation. Men om relationen ska vara ett möte, måste valen för relationens ramar förmodligen göras i relationen. Det är ju svårt att sia om vad som ska hända i framtiden. Vad som kommer att kännas rätt eller fel. Och du kan nog ta det lungt, för det kommer du att bena ut då, med den du möter tror jag.
De val jag talar om är inte främst att välja relationsform utan att välja kvinna. Jag minns till exempel en nyårsbjudning för flera år sedan. Jag står och äter snittar och har en underbar kvinna vid varje sida om mig. De konkurrerar båda om min uppmärksamhet. Båda är flyktiga bekantskaper och jag vet väldigt lite om dem.
Vi har inte haft tid att prata om mycket överhuvudtaget och allra minst om alternativa relationsformer. Den enda vi har att luta oss mot än så länge är de normer som finns om hur man ska bete sig. Där känner jag att jag förväntas välja och att inte uppvakta båda två på en gång. Det valet fyller mig av ångest och jag blir tvungen att gå därifrån. Som flera gånger tidigare slutade det i att jag inte valde någon av dem vilket i praktiken innebar att jag valde bort båda.
Det jag funderar på i det sista stycket är om jag borde ha valt någon av dem eftersom valet i sig hade stärkt mig eller om jag skulle ha ifrågasatt normen och till exempel bett båda två om en dejt? Hänger kanske min fascination för ifrågasättandet av traditionella relationsformer samman med min ångest inför de val som de traditionella spelreglerna tvingar mig att göra? Vore det bättre för min personliga utveckling att lära mig att välja istället för att ifrågasätta spelets regler?
I det specifika fallet skulle jag nog ha flirtat vidare med båda och om möjlighet givits träffat båda. Vad för slags relation det kan bli vet man inget om, efter stund vid en buffé, då är det bara att tänka framåt. Det hade säkert kommit fler eftersom det redan stod två vid din sida, då hade andrat undrar vad som var det så speciella med dig. Du hade haft ett harem för en afton. Prova det nästa gång:) Bäst på sådan tillställningar där allt redan är frit och serverat, annars kan det ju bli dyrt att vara artig och ha ett harem:)
Jag tror att det vore bäst om du bara bejakade all härlighet som kom i din väg, istället för att trassla in dig i frågor som inte uppstått än. D v s om du har två härliga människor vid din sida och ska du bara njuta av det. Inga frågor till dig själv. Det vore nog bästa övningen, tror jag, för din personliga utveckling.
Ja du, när det gäller att bejaka och njuta har jag mycket att lära. Jag jobbar på det. =)
Ja! Det är bra! Du kanske kan smyga igång med att träna ja-leken. När någon säger något måste man entusiastiskt ropa JA! och och följa förslaget. Det är egentligen en teater övning, men det kan bli intressant när man gör den på sina intet ont anande med människor också :) JA! (ska du ropa nu och genast börja leka ja-leken=))
det finns en teaterbok som heter Impro av Kieth Johnstone om ja-lek och socialt samspel och människor och teater och mycket intressant. Som jag tror att du skulle uppskatta att läsa, även om du inte (än så länge:) är en teaterman. Här är hans hemsida http://www.keithjohnstone.com/
Ja, det låter som en rolig lek. Ja, jag ska ta en titt på hemsidan. Ja, boken skulle jag säkert uppskatta att läsa. Och ja, det var länge sedan jag lämnade teater och drama bakom mig. =)
Ok, nu i kommentarerna klarnade det lite. Innan tänkte jag nämligen ”om man inte kan välja är det förmodligen för att inget alternativ lockar tillräckligt”. Om man har en intuitiv känsla för vem man helst vill välja så gäller det bara att man inte grumlar den med en massa tankeargument, för då blir valet svårare.
Efter en drös erfarenheter på dejtingområdet :-S så kan jag säga med hyfsad säkerhet att första intrycket stämmer. Man kan alltså göra ett bra val redan på första intrycket, innan man till exempel blir bortkollrad av förförelseförsök från nån som kanske inte är genuint intresserad. Et cetera.
Ja, lite fragmentariskt som vanligt. Håll till godo!
Så fint att du svarar ja, om än ett litet ja med kommatecken bakom=)) Boken är ett standardverk så den finns överallt där det finns ett bibliotek och kul är den att läsa och sedan börja exprimentera. Tågresor blir helt annorlunda och man har alltid roliga expriment att prova när man är bland människor. Status expriment och härmningar och vem går var på trottoaren och annat kul:)
B: Jag uppskattar alltid dina tankar, fragmentariska eller ej. BBC har en artikel på sin hemsida där de hävdar att det tar mellan 90 sekunder och 4 minuter att avgöra om man gillar någon. Det som avgör är till 55% kroppsspråket, 38% talets klang och hastighet och bara 7% vad som faktiskt sägs. Men att tycka om är ju inte samma sak som att trivas i en relation med. Menar du att även det kan avgöras på bara några minuter?
bless: JA!, det låter verkligen som något som skulle falla mig i smaken. Bland det roligaste jag vet är att titta på människor som flirtar med varandra, hur kroppar vrids och hur hållningar och gester speglas, sakta och prövande.
Blir du förvånad om jag berättar att det är väldigt svårt att krocka med mig inte bara på dansgolv utan också på trottoarer och torg? JA!g glider undan. =)
JA! Jag blir inte förvånad och jag tror att du kommer att ha väldigt mycket roligt med den boken, när du får koll på en del av det där i boken. Nästan så att jag undrar om det var bra att rekomendera dig den:) Det kommer att bli bra. JA!
Jag tror det. Eller jag tänkte inte bara på att det är genom första intrycket det avgörs om man tycker om någon eller inte. Mer att den uppfattning man får om en person de första minuterna i princip alltid är giltig. Och om man har hyfsat omdöme borde man kanske kunna avgöra hur goda chanser en relation med peronen skulle ha då också..? (Fast jag har inte nått den klarsynen ännu ;)
Jag är mycket för att inte välja så fort. Som jag berättade ”hos mig” valde jag antagligen fel i fallet med ”Ada” och ”Beda”, för att jag trodde att jag redan hade valt fastän ingen kärleksrelation hade inletts – trodde att det rakryggade och riktiga var att välja. Jag tror att jag lärde mig en del av det och kanske var det delvis därför som jag några år senare ur en härva med tre-fyra olika intressenter lyckligen avgick med henne som jag sjutton år senare fortfarande är gift med.
Sen det där med att ”uppvakta” flera…vad är uppvaktning? Att t ex bjuda ut någon på middag är ju inget frieri om man säger så. Inget löfte om exklusivitet, bara ett uttryck för intresse och nyfikenhet.
Sedan, Henrik – när du frågar B ”Menar du att även det kan avgöras på bara några minuter?” låter det som att du är lite inne på samma sak som i en tidigare tråd – om man genom intelligenta val kan öka sannolikheten för en långsiktigt lyckad relation. Och jag är fortsatt böjd att svara nej på den frågan. Attraktion är det som behövs för att ett förhållande ska inledas, först senare visar det sig om det finns förutsättningar för långsiktighet. M a o är det inte läge för att tänka så mycket när man möter någon ny (eller varför inte flera) – bara njuta.
Ok, för att förtydliga:
Det jag menade med att det första intrycket håller även i längden var inte begränsat till ”attraktion eller inte” eller ”kan det här hålla i längden” och sånt. Utan snarare att den helhetsuppfattning man har bildat sig (på ett förhoppningsvis lite mer objektivt plan) redan de första minuterna, alltså karaktärsdrag osv, stämmer även när man lär känna personen.
B: Jag tycker att det verkar vara väldigt många olika saker som spelar roll för hur bra man trivs tillsammans med någon och min erfarenhet är att det tar lång tid att lära känna en annan människa och att upptäcka hur man fungerar ihop. Efter ditt förtydligande tror jag att vi kanske inte tror helt olika eller åtminstone inte motsäger varandra?
Jag har mer än en kvinnlig vän som säger att om en kille tvekar så är han egentligen inte särskilt intresserad. Du må tro att det har ökat på min ångest. Jag känner absolut att jag förväntas välja från allra första början.
TheHolyGoat: Jag blir väldigt nyfiken på din erfarenhet med att vänta med att välja. Hur reagerade kvinnorna på det? Var det någon som drog slutsatsen att du inte var särskilt intresserad och gav sig av?
B: OK, förstår, och jag betvivlar inte din förmåga att bedöma folks karaktär. Men jag är nog inte lika bra på det tror jag.
Henrik: Det var inte så enkelt som att några kvinnor tävlade om mig. Det var en som först varit intresserad, sedan nobbat mig men ändå inte kunde släppa helt kanske. En annan som hade varit intresserad på ett lågintensivt men tålmodigt sätt; p g a andra omständigheter hade det inte blivit något och hon fanns nu på avstånd men jag mindes henne och skrev till henne. En tredje som kanske var ganska mycket intresserad men tog det väldigt försiktigt – och krävde ett försiktigt närmande – p g a obehagligheter kring en tidigare pojkvän. Och så min blivande hustru, som visste att jag var intresserad av åtminstone trean men var tillräckligt intresserad och smart för att hålla sig i närheten och bida sin tid.
Ja, och så var det ju den där fransyskan också, inom parentes.
Hur som helst – det var ingen situation där det var så uppenbart för någon att jag väntade. Egentligen gjorde jag det heller inte så där uppsåtligt eller konsekvent. Men jag hade åtminstone förstånd eller snarare erfarenhet nog att att inte låsa mig mentalt så till den grad att jag inte kunde se eller överväga någon annan. Jag stängde inte dörrar i onödan som jag en gång hade gjort mot ”Ada”.
Sånt där som några av dina kvinnliga vänner säger skulle jag inte bekymra mig så mycket för. Man kan lika gärna undra över hur länge den ena eller andra kvinnan kan tänkas tycka att man ska vänta med att ringa efter första dejten och liknande kremlologi…jag menar, jag är övertygad om att långt ifrån alla resonerar så och man kan ju inte anpassa sig till alla. Och förresten, när vet en kvinna att det är just tvekan du ägnar dig åt? Du kanske bara är en cool snubbe som tar det lugnt?
Angående ”om en kille tvekar är han inte intresserad”, tvekar inför vad undrar jag? Inleda en konversation, flirta, ett samlag, en relation, ett äktenskap. Och vad är då en tjej som tvekar, är hon intresserad? Det verkar vara ett uttalande som kanske bygger på hennes subjektiva uppfattning av killar och män, men är nog inte allmängiltigt. Dessutom kan man ju tveka på olika sätt, så länge man förhåller sig någorlunda kommunikativ är det väl ok. Om man tyst tvekar i sin ensamhet är det ju svårt för den andra att förstå att man kanske är intresserad. Och alla männisor är inte snabba i sina val alltid. Det kan väl passa utmärkt med tveksamhet ibland med en del och med andra inte. Tro inte på sådan där regler, är mitt tips, det gör du ju inte i något annat fall. Det finns alltid variatioenr och varianter på allt. Och om det nu är en kvinna som vill dig väntar hon in dig och din tvekan, antar jag.
TheHolyGoat: Tack för din berättelse! Jag tycker att det lät som ett strålande drag att inte vara ”rakryggad” och stänga dörrar i onödan. Ska jag tolka det faktum att din nuvarande fru bidade sin tid som att hon gjorde sitt val på ett tidigt stadium? Belönade du henne med andra ord för ett beteende som du själv hade valt bort? ;)
bless: Jag pratar om situationer då jag har haft flera intressenter och att valet har varit att välja kvinna. Det är de valen som jag tycker är jobbiga, särskilt som jag har känt att jag förväntas göra dem på ett tidigt stadium.
Jag tror att uttalandet speglar en gammal tradition kring hur män och kvinnor möts; Kvinnan tar det första initiativet genom att visa upp sig och sedan är det upp till mannen att bevisa sitt intresse genom uppvaktning. Att samtidigt uppvakta någon annan ger då inga pluspoäng utan tolkas tvärtom som att intresset inte är särskilt stort. Däremot kan en kvinna lägga ut krokar åt flera håll samtidigt utan att det betraktas som tvekan. Det är ett helt accepterat beteende.
Jag tycker att den normen är svårare att ifrågasätta än många andra. När man bekantar sig med någon ny har man inte hunnit prata så mycket med varandra och har inget annat att gå på än de oskrivna regler som finns kring hur män och kvinnor förväntas bete sig. Men kanske den kvinna som inte har förmåga att se bortom normen och som väljer bort mig för att jag inte beter mig som förväntat ändå inte är vad jag letar efter?
Citat Henrik: ”Men kanske den kvinna som inte har förmåga att se bortom normen och som väljer bort mig för att jag inte beter mig som förväntat ändå inte är vad jag letar efter?”
– Hear, hear; det är precis den fråga jag önskar att jag hade ställt mig den gång jag stängde dörren för en kvinna (”Ada”) för att inte framstå som ”opålitlig” i en annan kvinnas ögon.
Vilket i o f s inte betyder att det är ”rätt” resonemang för dig. Du vet bäst vad du letar efter. Men det var ändå kul att se det från en annans penna.
Ang. din fråga om min nuvarande – nej, hon var inte dummare än att hon hade ett par på lut hon också. ;-)
Men den normen som du refererar till ser inte jag som så genomgripande generell som du beskriver den. Och förmodligen är det väldigt många andra kvinnor som inte heller upplever den som gällande och män. Så jag tror inte att du behöver bry dig om den, så länge du är trevlig mot alla inblandade.
TheHolyGoat: Kul att du kände igen dig! När du använder ordet opålitlig inser jag att det absurt nog förstås är rädslan för att förlora valmöjligheter som gör att man väljer.
bless: Det är inte omöjligt att normen lever mest i mitt eget huvud. Jag har i ärlighetens namn aldrig testat att bryta den, så jag vet inte vilka reaktioner jag skulle mötas av.