Som en del av förberedelserna inför eftermiddagens möte med min jobbcoach letade jag upp mina gamla högstadiebetyg. Jag gick Waldorfskola under högstadietiden och där skrevs omdömen istället för sifferbetyg, vilket nu bjöd på intressant läsning.
Jag har alltid gjort bra ifrån mig på prov och varit duktig på det sätt som sifferbetyg visar, men omdömena antyder att mina lärare bekräftade mig även på andra sätt; Om och om igen återkommer formuleringar som ”god intuition”, ”entusiastisk”, ”samarbetsvillig” och ”lyfter gruppen”.
Att jag har god intuition har jag fått höra även i andra sammanhang. En klasskompis på gymnasiet gav mig en komplimang när han sa att han ofta skulle ha velat ställa de frågor jag ställde. En av mina mattelärare på universitet påpekade att även om jag inte alltid gör rätt så ser jag sådant som de flesta andra inte ser.
En fråga som jag nu ställer mig är hur stor del av min intuition som egentligen är en empatisk förmåga; Jag har förstått hur lärare tänker och insett vart de är på väg med sin framställning. Är det kanske därför jag har tappat styrfart i mitt professionella liv; Som forskare arbetar jag ofta självständigt och jag har inte längre lärare eller andra förebilder omkring mig som kan föda min intuition som har varit så viktig för mig när jag har fattat beslut.
Nästa fundering är spännande: Är verkligen mina högstadielärares omdömen en beskrivning av en introvert person? För introvert var ju det jag kom fram till att jag är när jag läste om personlighetstester i somras. Hade slutsatsen måhända varit annorlunda om jag hade tagit ett test under högstadietiden? Om resultatet hade varit annorlunda, vad är det då som har ändrat min bild av mig själv? Är det mitt bagage och åren av strul som har förstärkt mina introverta sidor?
När jag nu sedan ett drygt år tillbaka har börjat välja umgänge på ett nytt sätt har också behovet av egen tid minskat. I rätt sammanhang får jag mycket energi av att umgås med andra människor. Kanske beror det också på att jag har blivit mer accepterande mot mig själv och har börjat tillåta mig att känna det jag gör, oavsett vad relationen har för namn.
Det är lite samma tankar som jag varit inne på. Om jag egentligen är mindre social än de flesta, eller om det fakiskt kanske är tvärtom. Tänker att det kanske är för snabbt tänkt, när man stannar vid att beskriva sig själv. Att det är man själv som är si eller så, när det kanske är just som du skriver, händelser och erfarenheter som gör att man reagerar mer eller mindre på ett särskilt sätt. Det behöver ju inte säga så mycket om ens personlighet, kanske mer om hur man agerar.
Intressant det du skriver om behov av egen tid. Har själv tänkt att jag har ett stort behov av ensamhet, men kanske det beror på att jag har få sammanhang som ger mig energi på det sättet. Spännande…
Om jag har förstått rätt så menar KBTare att personlighet enbart är en produkt av erfarenhet. Slutsatsen blir väldigt positiv: Inget är som det är och allt går att förändra. Riktigt så långt är jag inte beredd att gå, men jag tror att det ligger mycket i det.
Jag tror inte heller att personligheten enbart beror på erfanheter, nåt är man nog född med också, eller har ärvt på annat sätt. Men, det är som sagt en positiv tanke.
Tänkte mer på det där med kontoll, att släppa den eller inte. Har skrivit en kommentar till om det.