mekanismer

schema

Efter att ha läst ett stort antal blogg-dialoger gör jag ett försök att beskriva det schema som är kopplat till mitt undvikande anknytningsmönster mer detaljerat.

De omedvetna automatiska tankar som jag har identifierat hos mig själv är:

  1. Jag duger inte som jag är.
  2. Mina behov är inte viktiga.
  3. Jag kommer inte att hitta någon bättre partner.
  4. Det går inte att tycka om mig och jag kommer att bli ratad.
  5. Det är något som är fel på mig.
  6. Jag har inte rätt att uttrycka negativa känslor som jag inte kan motivera.

Var och en av dessa automatiska tankar ger upphov till en känsla:

  1. Jag känner mig otillräcklig.
  2. Jag känner mig betydelselös.
  3. Jag känner mig uppgiven.
  4. Jag känner mig inte omtyckt och är rädd att bli övergiven.
  5. Jag känner mig konstig.
  6. Jag känner rädsla för att bli bestraffad.

Var och en av dessa känslor ger i sin tur upphov till ett beteende:

  1. Jag presterar.
  2. Jag lyssnar på andra och ignorerar mig själv.
  3. Jag står ut.
  4. Jag gömmer mig.
  5. Jag försöker vara vad jag tror att andra förväntar sig.
  6. Jag visar inte känslor i konflikter eller undviker konflikter.

Trots att poängen med vart och ett av dessa beteenden är att hantera motsvarande känsla så bekräftar de den automatiska tanken och i praktiken blir resultatet därför det motsatta.

Förutom att en automatisk tanke är kopplad till en känsla och ett beteende, så är de olika känslorna också associerade till varandra. Om jag till exempel blir rädd är det lätt hänt att jag också känner mig betydelselös eller konstig eftersom jag minns att känslorna brukar höra ihop.

Mitt schema verkar kunna aktiveras var som helst i cykeln: genom att en av mina automatiska tankar bekräftas, genom att jag hamnar i något av känslotillstånden eller genom att jag agerar enligt något av beteendena. Eftersom det ingår i schemat att inte fokusera på mig själv så ser jag inte att jag fastnar i mitt självförnekande sinnestillstånd, utan känner bara ett diffust obehag som övergår i nedstämdhet om schemat är aktivt under längre tid.

Antagligen har jag spenderat en stor del av mitt liv i denna rundgång. Övning har gett färdighet och schemat har nötts in i mitt undermedvetna.

Det verkar som att jag har haft två olika vägar ut ur cykeln. Med lite tur lyckas jag ersätta schemats beteenden med att i ord uttrycka vad jag känner. För det mesta har jag dock vandrat en annan väg: Efter lång tid blir känslan av att leva med locket på så obehaglig att jag får ångest och inte står ut längre.

fem dagar

Här kommer en återblick från det som hände mellan mig och Bara jag! under fem dagar i juli månad i år, det som blev slutet på vår bekantskap.

Den 3 juli faller jag i ett avgrundsdjup. Jag mår illa, men svordomarna tyder på att det finns vrede i det jag känner. Trots att jag drar mig undan, så hjälper min ilska mig att undvika att aktivera det schema som är kopplat till mitt undvikande anknytningsmönster.

Efter en stärkande paus på Lofoten tar jag nya tag och skriver kontaktannons, version 2.0. De reaktioner jag får gör att jag bestämmer mig att kasta bort allt och börja om från början, men som en tillfällig lösning gör jag några små justeringar och publicerar dem i en kommentar. Bara jag! missförstår och skriver 19 juli:

Åååh, vet inte vad jag ska säga…

Du har ju inte ändrat nånting. Egentligen. […]

Henrik, får jag säga bara en kort sak till dig. Lyssna. Du duger som du är. Precis bara som du är. Kanske fattar du inte vad jag menar. Men det är det enda jag kan säga just nu.

Och ska du skriva nån kontaktannons mer….så är mitt råd: KILL YOUR DARLINGS och VAR DIG SJÄLV! Det räcker. Mer än väl.

KRAM HENRIK! KRAM! KRAM KRAM!

Det känns som om hon tillrättavisar ett litet barn; Hon sätter sig på huk, håller fast mina axlar och försäkrar sig om att jag ser henne i ögonen innan hon talar allvar med mig. Efteråt får jag en kram och en klapp på huvudet. Notera sista meningen i mitt svar:

Nej, jag gjorde bara några små ändringar. Det är en nödlösning tills jag orkar göra ett nytt försök och börja om från början. Jag är ledsen om det gör dig frustrerad.

Här är mitt schema på väg att aktiveras. Jag fokuserar på Bara jag!s känslor och gömmer undan det obehag jag själv känner. I själva verket undrar jag om hon är besviken på mig, om hon tänker att jag inte förstår eller ens lyssnar på henne och om hon upplever mig som omogen eller underutvecklad på något vis. Kanske är det något fel på mig som gör att jag helt enkelt inte kan förstå vissa saker som andra människor förstår?

Dagen efter, 20 juli, skriver jag kontaktannons, version 3.0: jante som Bara jag! kommenterar:

Ok. Jag ska inte säga att det blir värre och värre. För det är inte sant. Men jag är överraskad och häpnar över hur många olika sätt du kan skriva på. Poetiskt, drömmande, romantiskt och nu jag vet inte vad jag ska kalla det. Men ändå blir du en gåta för mig i denna annons. Och jag tycker nog mest att det är en uppvisning i hur klurigt och finurligt du kan formulera dig. […]

Mitt svar visar att mitt schema nu är aktivt:

[…] Det är tråkigt att se dig besviken och disillusionerad […]

Lite längre ner i samma dialog skriver hon något som jag tar som en bekräftelse på min misstanke om att det är något konstigt med mig:

[…] Du är annorlunda Henrik. Och det är fint. Men jag fattar nu att det kan bli krockar. För många tänker nog inte som du. Som från en annan planet känns det som ibland. Men det är ju häftigt samtidigt, tycker jag. Jag ska bara vänja mig och försöka se det från ditt perspektiv utan att förlora mitt eget. […]

Hon fortsätter med att prata om sina erfarenheter om Asperger och intellektualisering som försvarsmetod och jag funderar på om hon försöker ge mig ledtrådar om vad mitt problem är.

Bara jag!s kommentar till kontaktannons, version 4.0: den nakna sanningen, skriven 21 juli, är

Ja, jo, jag tror nog att det är så nära som du kan komma. […]

Här blir jag lite irriterad över att hon har så låga tankar om mig:

Så nära vadå? Och varför kan jag inte komma närmre?

Irritationen hjälper mig att byta sinnestillstånd något. Jag är fortfarande självförnekande, men ifrågasätter i alla fall det hon säger.

Jag faller dock fort tillbaka. I diskussionen om kontaktannons, version 5.0: enligt mallen, skriven 23 juli, kommer vi in på en gammal diskussion och Bara jag! berättar att hon blev snopen, inte besviken, över att jag formulerade mig så kort när jag berättade om vilka länder jag har varit i. Jag förklarar:

Resandet har till största delen varit i jobbet. Visst kan jag berätta mer om hur insidan av konferensbyggnader ser ut, men jag har svårt att göra det passionerat.

När jag inser att jag återigen har svarat väldigt kort trots att hon just har poängterat fördelarna med att breda ut sig ber jag om ursäkt för det:

Förlåt att mitt svar blev så kort.

Hennes respons är:

NÄÄÄÄEEEEE, nu får du ta och ge dig! Ska du hålla på och be om ursäkt för allt stup i kvarten?

Lägg aaaaaaaaaavv! […]

Jag känner för första gången att hon ser vad jag kämpar med, men inte att hon möter mig med förståelse eller medkänsla. Hennes svar känns snarare som en örfil.

Nu är slutet nära. Droppen som får bägaren att rinna över är hennes kommentar till kameleont-inlägget, 24 juli:

=D

Jag får upp en bild av vi alla drar och sliter i dig och du likt en cirkusapa gör den ena konsten efter den andra. Känns det så?

Diagnos: Schizofren… ;-)

I efterhand ser jag hur skilda sinnestämningar vi är i. Hon verkar vara allmänt uppåt och skämtar glatt om min mentala hälsa. Jag har lagt band på mig själv i fem dagar och känner mig nedstämd, kvävd och instängd. Att skämta är det sista jag vill:

Jag klarar inte av att besvara det där utan att bli självdestruktiv. Jag återkommer.

Två timmar senare lyckas jag till slut säga ifrån:

Att ställa en psykiatrisk diagnos var att gå för långt i dina analyser av mig. Det är inte ok. Att du använder humor för att göra det svårare för mig att besvara en så allvarlig anklagelse tycker jag inte heller om.

Jag gör det sakligt och utan att säga något om vad jag känner. Min respons verkar komma som en total överraskning för Bara jag!. Hon blir ”hemskt förtvivlad och ledsen” över min ”bristande tillit” och väljer att ge sig av. Jag fylls av lättnad och dagen efter skriver jag om hur det känns att känna sig eftertraktad. Jag lämnar nästan direkt det självförnekande sinnestillståndet bakom mig och mitt schema avaktiveras.

Uppenbarligen är tanken att det är något fel på mig också en komponent i mitt schema och antagligen räcker det med att jag är lite ur form för att jag ska börja söka bekräftelse på det. Den bekräftelsen upplever jag att Bara jag! gav mig rikligt av. Gång på gång hörde jag henne säga ”ja, det är fel på dig, men det gör inget”. På det viset lockade hon omedvetet fram min mest ynkliga sida.

Precis som i historien med den förskräckliga ja-leken verkar det som att jag låter bli att uttrycka känslor som jag inte kan förklara. Jag känner obehaget, som med tiden övergår i nedstämdhet, men förstår inte vad det beror på och säger därför inte ifrån. Först när skämtet om min mentala hälsa dyker upp hittar jag en ursäkt för att reagera.

den förskräckliga ja-leken

Det schema som är kopplat till mitt undvikande anknytningsmönster verkar bara vara aktivt i vissa situationer. I ett försök att förstå vad som aktiverar det letar jag bland kommentarer på bloggen och hittar flera dialoger där jag ser spår av det. Ett exempel är när bless i en kommentar till inlägget kärlekens val föreslår att jag ska leka ja-leken. Hon skriver:

[…] Du kanske kan smyga igång med att träna ja-leken. När någon säger något måste man entusiastiskt ropa JA! och […] följa förslaget. […]

Hon tipsar också om en hemsida och föreslår en bok av Kieth Johnstone.

Jag är vid gott humör och tycker att det låter som en rolig lek:

Ja, det låter som en rolig lek. Ja, jag ska ta en titt på hemsidan. Ja, boken skulle jag säkert uppskatta att läsa. […]

Istället för att fundera på om boken intresserar mig leker jag leken och säger ja till allt bless föreslår. Min kropp reagerar med ett svagt obehag, men jag viftar bort det. Vi leker ju bara.

bless är inte riktigt nöjd med min reaktion:

Så fint att du svarar ja, om än ett litet ja med kommatecken bakom […]

Så jag upprepar min självförnekande handling mer bestämt:

JA!, det låter verkligen som något som skulle falla mig i smaken. […]

Obehaget som följer är denna gång större och förändrar mitt sinnestillstånd. Jag känner mig inte alls så glad som jag gör sken av att vara. Jag blir också vaksam på bless. Hon känns obehaglig. Min impuls är att skjuta henne ifrån mig, men jag håller den tillbaka. Jag kan inte se att hon har gjort mig illa och vill inte ta ut mina irrationella reaktioner på henne. Nu är mitt schema aktivt.

Dagen efter skriver jag ett inlägg om njutningens konst och bless svarar:

Gå och beställ tid hos en massör med en gång, vännen. Vad väntar du på? Nu! Det är fortfarande JA!-leken som gäller =)

Oerhört provocerande för en löjligt lastbar och luststyrd människa som mig att läsa. Jag blir nästan arg. Förlåt, men du måste ju ha det härligt.

Jag är fortfarande vaksam och tar hennes kommentar som en bekräftelse på mina misstankar om att jag inte duger som jag är. Det jag ser när jag läser hennes kommentar är att hon talar om för mig att jag måste ändra på mig och att hon använder både ja-leken och hot om vrede för att få mig att göra det.

Min känslomässiga reaktion är kraftig. Att boka massage känns jobbigt och jag vill inte. Att säga nej är att misslyckas med att leka ja-leken och att riskera bless ilska. Jag är trängd, hotad och av leken belagd med munkavle. Resultatet är ångest.

Efter nio timmar lyckas jag pressa fram

Du behöver inte be om ursäkt, bless. Det verkar som att detta är ett komplicerat ämne för oss båda och det är tråkigt att höra att jag provocerar dig så till den grad att du blir arg.

Med risk för att provocera dig ännu mer får jag tyvärr berätta att jag inte klarar av att leka den här leken med dig. Inte idag i alla fall. […]

Jag uttrycker mig sakligt och diplomatiskt. Jag visar att jag är medveten om och känner förståelse för bless reaktion men säger inget om vad jag själv känner. När jag skriver att hon är arg är det med förhoppning om att hon ska säga emot.

Först dagen efter, när jag börjar hitta teorier om varför jag mår som jag mår, skriver jag en kommentar som innehåller orden rädsla, ångest, misslyckande, krav och självförnekelse. Då berättar jag om mina känslor och det är början på vägen tillbaka.

Att skylla på bless är fel. Hon kan inte veta hur jag mår om jag inte berättar det. Dessutom var det ju inte hon, utan jag själv som aktiverade mitt schema genom att utföra en handling som ingår i det. Det som sedan fick mig att dröja kvar i mitt självförnekande tillstånd var ett omedvetet tankefel; Uppenbarligen tror jag att jag måste kunna förklara mina känslor för att ha rätt att uttrycka dem.

undvikande anknytningsmönster

Gårdagens glimtar visar hur jag i olika sammanhang har dragit mig undan känslomässigt eller accepterat att jag inte har fått komma nära. Jag har, för att använda ankytningsteorins terminologi, ett undvikande anknytningsmönster. Sådana mönster visar sig i barnets relation till sina föräldrar och i den vuxnes kärleksrelationer, men inte nödvändigtvis i andra sammanhang.

Traditionellt har föräldrarnas roll ansetts vara helt avgörande för vilka anknytningsmönster ett barn utvecklar, men det finns forskning som tyder på att genetiska faktorer också är viktiga. Det skulle kunna förklara varför mina syskon delvis har utvecklat andra anknytningsmönster, trots att våra föräldrar, såvitt jag kan se, inte knöt an till oss så olika.

Min gissning är att jag är född med den sociala känslighet som min mor kommenterade när jag var fem år gammal och att mina föräldrar inte visste hur de skulle hantera mina särskilda behov och erbjuda mig något bättre alternativ än den trygghet och ro som ensamheten hade att erbjuda när det sensoriska trycket blev för stort.

Mitt avvaktande och följsamma sätt är ett handikapp i dejtingsammanhang, även om jag inte upplever det som ett särskilt stort sådant. Jag behöver bara lite tid för att hinna känna mig trygg. Det kräver tålamod av andra, men om jag får den tid jag behöver och bemöts av förståelse och medkänsla har jag inga problem med att öppna mig och berätta vad jag känner och vill.

Det stora problemet är ett annat. När jag inte berättar för andra om vad jag tycker och känner sänder jag mig själv budskapet att det inte spelar någon roll. Jag förringar mitt eget värde, vilket leder till att jag blir ännu mindre benägen att dela med mig av mig själv och det hela blir till en negativ spiral. Eftersom jag inte har vetat att jag duger och förtjänar en väl fungerande kärleksrelation har jag nöjt mig med mindre.

Ytterligare ett sätt att uttrycka samma sak på är att säga att jag har ett inre schema i kärleksrelationer som säger att jag inte duger som jag är. Mina strategier för att hantera det obehag schemat ger mig är att dra mig undan, distansera mig känslomässigt, undvika att provocera och vara lyhörd på andra människors behov. Dessa strategier har bekräftat och förstärkt mitt schema.

Anknytningsteorin erbjuder alltså en modell som kan förklara varför jag trivs så bra på egen hand och varför jag mår så otroligt mycket bättre när jag inte aktivt letar efter en partner. Min kropp belönar mig med välbehag för strategier jag lärde mig som barn, ett belöningssystem som har förstärkts av mina erfarenheter av kärleksrelationer i vuxen ålder. Jag minns till exempel den underbara befrielse och lättnad jag kände efter uppbrottet med mitt ex.

kameleont

Den senaste tiden har flera personer, oberoende av varandra, berättat att jag inte alltid känns helt närvarande i mina texter på bloggen. Samtidigt får jag höra raka motsatsen i andra sammanhang.

Först blir jag förbryllad och undrar hur jag kan byta färg så totalt, likt en kameleont som anpassar sig till omgivningen. Därefter kommer frågan om jag kanske snarare uppfattas olika i olika sammanhang? Det skulle till exempel kunna vara mitt kroppsspråk som gör att jag upplevs som närvarande. Skulle mina texter ge ett helt annat intryck om jag laddade upp videoinspelningar där jag reciterade dem? Min egen upplevelse är nämligen att jag trots allt inte är så olika.

Så, vad är jag i så fall? Är jag närvarande men visar det inte genom det skrivna ordet, eller är jag det inte men skapar en illusion av att vara det när jag pratar istället för skriver? Är närvaro eller frånvaro ens en egenskap hos mig, eller är det något som bara existerar i betraktarens ögon?

Eller försöker jag nu bortförklara det jag inte förstår, för att jag inte förstår det?

irrationell och rationell

Ett av de mål som jag satte upp för mig själv när jag började blogga var att bli mer medveten om mina egna signaler. Det visade sig vara svårare än vad jag trodde. Jag är van vid att ignorera känslor som jag inte förstår och istället försöka agera utifrån hur jag resonerar mig fram till att jag vill göra. Beteendet sitter så djupt rotat att det går per automatik och antagligen är jag för det mesta inte ens medveten om att jag gör på det viset.

Nu har jag i alla fall börjat kartlägga den mekanism som gör min strävan till en utmaning. För ett par dagar sedan upptäckte jag vid ett tillfälle att jag kände ett svagt obehag och när jag försökte tänka efter hur länge det hade känts så insåg jag att det hade tagit mig ett antal timmar att erkänna för mig själv att det inte kändes bra.

Nästa insikt var att bakom känslan av obehag fanns något annat som jag höll tillbaka. För att släppa taget och tillåta mig själv att känna behövde jag först övertala mig själv om att oavsett vad det är så är det inte bara ok att känna utan till och med hälsosamt.

Så jag släppte taget, lät känslorna komma och upptäckte till min förvåning att jag var ledsen. Med förvåningen kom också ifrågasättandet av det rationella i mina känslor; Hur kan jag vara ledsen när jag inte ens vet vad jag är ledsen för? Att tillåta mig själv att helt irrationellt känna krävde återigen en del övertalning.

Så jag tillät mig att vara ledsen. Och att vara förbryllad över att jag var ledsen.

Lite senare, efter en halvtimmas sorgsenhet, kom nästa överraskning. Jag blev arg. Tankarna vandrade iväg, som om de letade efter arga tankar att gotta sig i. Kanske var det återigen ett försök att hitta en rationell förklaring, men saker som hände för länge sedan var svåra att acceptera som anledningar till att jag var arg just då. Så jag fick återigen nöja mig med att jag inte hade en aning om varför jag kände som jag gjorde.

Sedan var det helt plötsligt över och jag mådde hur bra som helst.

En reflektion är att mekanismen som lägger band på mina känslor är grundad i ett tankefel; Det finns ingen motsägelse i att känna irrationellt och att agera rationellt. Jag kan göra båda om jag vill.

En annan reflektion är att denna erfarenhet gör det lättare för mig att förstå människor med ett mer intensivt känsloliv. De avreagerar sig och sedan är det över. Det är bra för dem, men mindre bra för de som råkar stå i skottlinjen.

En tredje reflektion är hur annorlunda jag har tänkt när det gäller kärlekens affärer. Där har jag varit totalt fokuserad på mina och andras irrationella känslor. Nu är fokus mer på viljor, ett tankesätt som jag hoppas ska vara, om inte mer rationellt, så i alla fall mer funktionellt.

ljus och mörker

Efter att ha läst om bless erfarenheter av övergrepp i barndomen har jag funderat på vad som sätter spår i våra liv och ger oss ett bagage att leva med.

Låg- och mellanstadietiden var en period i mitt liv då jag var omgiven av plågoandar i skolan och jag var nästan alltid rädd. Då lärde jag mig att vara vaksam på andra människors reaktioner så att jag kunde lägga benen på ryggen vid behov.

Efter en halv termin i klass sju bestämde sig mina föräldrar för att flytta och sätta mig och mina syskon i en annan skola. De ville inte att mina syskon skulle behöva gå igenom vad jag hade gjort. Det blev ett otroligt lyft. I den nya skolan behövde jag inte vara rädd och dessutom kom musiken in i mitt liv med all den glädje som det innebar.

Kanske lärde jag mig då att när inget annat fungerar så är flykt en bra lösning? Kanske är det en av anledningarna till att jag lämnade musiken bakom mig i höstas efter ett år med svåra och krävande ideella uppdrag?

Jag har alltid tänkt att det är mörkret som sätter spår, men börjar undra om det inte snarare är ljuset, i allt från små glimtar till triumferande seger, som är den verkliga boven? Det är då man lär sig sina strategier som man sedan plockar fram i tid och otid trots att de inte längre är adekvata utan till och med handikappande.

arvsynd

– Jag är förlorad, men för er finns det fortfarande hopp.

Min mor avslöjar i förbifarten något om sin syn på kristen tro, sig själv och mig och mina syskon. Jag var kanske femton-sexton år gammal.

Jag funderade mycket på hennes ord och undrade vad det var för hemskt hon hade gjort som gjorde att hon inte längre var välkommen i himmelriket. Någon gång försökte jag fråga men hon gick i försvarsställning och jag anade ångest. Jag insåg att det här var något hon inte kunde prata om.

Jag hade räknat ut att hon var i tredje månaden med mig när hon gifte sig. Kanske var det detta, att hon hade haft sex före äktenskapet, som var det hemska? Jag försökte försiktigt beröra ämnet, men hon ville inte prata om det. Jag är dock inte så säker på att det var den stora synden.

Till slut fick jag helt enkelt acceptera att jag kommer aldrig att få veta. Det fyllde mig med en känsla av maktlöshet. Det fanns inget som kunde göras. Det enda var att ta ansvar för min egen tro och kristna leverne. Det blev viktigt för min mors skull. Jag tror att det är den främsta anledningen till att jag dröjde kvar i den kristna gemenskapen så länge trots att jag kände att jag inte hörde hemma där.

Detta knyter an till den psykologiafton som B med vänner hade för en tid sedan.

självkänslostärkande åtgärder

För knappt ett år sedan gick jag igenom vad jag så här i efterhand väljer att kalla för en livskris. Under några omvälvande och mörka månader förpuppades jag för att sedan vakna upp trött, men med nya vackra vingar.

Jag jobbar fortfarande med att lära känna mig själv på nytt och bekanta mig med mina nya vingar, inte minst genom att uttrycka mig på denna blogg. Något som kommer åter gång på gång i mina inlägg och som jag har funderat mycket på under det senaste året är självkänsla och olika strategier för att stärka den.

Självkänsla är som bekant vetskapen om det egna värdet. Att ha låg självkänsla är ett problem eftersom man får det svar som man ropar efter; Vet man inte vad man förtjänar så ställer man inte de krav som behövs för att man ska få det.

Till de dåliga strategierna för att stärka sin självkänsla räknar jag till exempel prestation, vandalism, att marknadsföra sig som drömpartner eller sexatlet. Det finns en risk att andra människor känner sig utnyttjade om man beter sig på det sättet. Dessutom lämnar man ifrån sig kontrollen och man får en boost bara om andra ger en det. Huvudproblemet är dock att man blir bekräftad för något man gör och inte är; Frågan om det egna värdet kvarstår.

Bland de bra strategierna räknar jag att ta plats, framför allt känslomässigt, att värna sig själv mot övertramp, att umgås med människor som vill umgås med en själv, helst inte för det man gör utan för den man är, att göra sådant man vill göra för sin egen skull och att ta hand om sig själv. Då visar man nämligen för sig själv att man är värdefull. Dessutom ligger kontrollen i ens egna händer.

Då, för ett år sedan, nådde min självkänsla ett nytt lågvattenmärke, men efter att ha valt bort gamla strategier till förmån för nya kan jag meddela att det ser ut att bli en bra vår!

bekräftelsebehov

Att sätta någon i fängelse är ett frihetsberövande, men det är också ett sätt att begränsa en persons sociala kontakter och därmed möjlighet till bekräftelse. Jag undrar om inte det är minst lika tungt att bära, om inte värre? Om man sedan beter sig riktigt illa i fängelset hamnar man i isoleringscell och berövas den lilla möjlighet till bekräftelse man har kvar.

Jag tror att behovet av att bli sedd är ett av de mest grundläggande, ungefär som behovet av mat eller sömn. Utan bekräftelse blir man nog sjuk, eller värre.

Bäst är förstås om man blir sedd och hörd utan att behöva göra någonting, men är det inte så gör man nog vad man kan för att bli det. Jag antar att ett vanligt sätt är att börja prestera för att få uppmärksamhet. Om inte det fungerar, till exempel därför att storebror redan har satt ribban orimligt högt, kan man försöka sig på motsatsen, som till exempel att missa alla deadlines för att väcka chefens uppmärksamhet. Som sista utväg kan man bli en vandal och slå sönder saker på stan. Då kanske man åtminstone får polisens uppmärksamhet.

När jag tänker på vilken drivkraft som bekräftelsebehovet verkar vara tänker jag att uppmärksamhet antagligen är bland det vackraste man kan ge till någon annan.