mekanismer

Sagan skriver om rädsla och jag tänker på mod. Rädslan finns i alla våras liv och den kan vara en barriär mellan människor eller något som hindrar oss från att utvecklas eller att göra det vi drömmer om. Det är viktigt att vara medveten om att rädslan finns där och hur den påverkar våra val och det vi gör, men samtidigt är det inte hindren utan möjligheterna som är det intressanta. Där kommer modet in. Det enda som behövs för att göra det som är läskigt är lite mod. Med mod kan man bygga broar mellan människor och med mod kommer frihet att utvecklas och leva ut sina drömmar.

Mod verkar vara en färdighet, ungefär som att cykla eller läsa och skriva. Visst finns det människor som är naturbegåvningar när det gäller att cykla eller läsa och skriva, men vi andra, normalbegåvade kan också lära oss genom att helt enkelt öva. Slutar man att praktisera får man vara beredd på att man blir lite ringrostig, men det går ganska fort att komma igen.

Vad gör man då när modet tryter? Det finns nog många knep att ta till. Man kan låtsas att man är modigare än vad man är tills övningen ger den färdighet man behöver. Man kan be någon hålla en i handen, bokstavligen eller på annat sätt. Man behöver inte vara stark och klara allt på egen hand. Man kan också försöka få flow i det man gör så att uppmärksamheten riktas på aktiviteten istället för på rädslan. Att bekanta sig med sin kropps reaktioner verkar också vara till hjälp. Om man vet hur rädslan känns behöver man åtminstone inte bli rädd för den.

Stort mod önskar jag oss alla!

loppispoppis bloggar om integritet och jag funderar på vad integritet är för mig. Tankarna vandrar till historien som jag skrev om i lugnet före stormen och rätt och riktigt. Den är jag stolt över. Då kändes det som att jag handlade med integritet.

Denna historia handlar om tre unga kvinnor som medvetet och avsiktligt bröt mot regler vi har på jobbet. De ansåg sig ha särskilda skäl för ett undantag och när vi inte beviljade ett sådant bröt de mot reglerna ändå. För att komma undan med det försökte de allt från att spela offer till att vara aggressiva och otrevliga.

Jag tror att det som hjälpte mig att stå rakryggad igenom allt detta var två saker. För det första så fungerade jag som en helhet. Såväl ömkligheten som aggressiviteten fick mig att vilja göra ett undantag, men samtidigt kände jag att jag ville vara rättvis mot alla andra som måste följa reglerna. Jag såg att jag kände flera olika motstridiga saker och jag förstod varför jag gjorde det. De impulser jag valde att agera efter var inte de mest påträngande utan de som stämde överens med ett sedan tidigare genomtänkt förhållningssätt. Det för mig in på det andra, som har med moral att göra; Jag anser att reglerna finns av en anledning och att det i det här fallet var rätt och riktigt att hålla fast vid dem.

Integritet är för mig en medvetenhet om och en förståelse för att jag är en komplex varelse med många olika sidor som kan vara positiva, negativa och allt däremellan. Jag tolkar integritet som en integration av motstridiga känslor, tankar och bilder om vem jag är till en fungerande helhet. Jag tänker att det är det som gör att en person med integritet lättare står ut med osäkerhet och lättare kan sätta gränser. Jag tror att det finns två vägar till integritet, där den ena är självkännedom och den andra är moral. Bäst blir det kanske om de två kombineras på lämpligt sätt.

Det var några ord om vad integritet är för mig. Jag passar loppispoppis boll vidare och frågar vad det är för dig?

Vi människor är förstås både sociala och biologiska varelser. Det vi kallar känslor antar jag är likt djurens instinkter. Det är mekanismer som har utvecklats under lång tid till något som hjälper oss att tillfredsställa våra behov och fungera i den miljö vi lever i, eller åtminstone den vi levde i tills bara för några tusentals år sedan.

Men vi är som sagt också sociala varelser och när evolutionen inte hänger med kan vi använda sociala konstruktioner för att anpassa oss till den verklighet vi lever i. Många av dessa konstruktioner fungerar som mallar som vi kan falla tillbaka på i nya situationer tills vi har livserfarenhet nog att själva bestämma hur vi vill tänka och vara.

Jag tror att aggressivitet är något som sitter i våra gener och att evolutionen har gett oss vår ilska och vrede för att det är, eller åtminstone var, nödvändigt för vårt arts fortlevnad. Aggressivitet är ju en drivkraft som hjälper en att värna sig själv och de sina.

Det betyder inte att jag anser att våld och misshandel är försvarbart. Tvärtom tror jag att det är viktigt att vi lär oss att behärska våra impulser och låter vår aggressivitet få ta andra uttryck.

Ibland har jag tänkt att det är endast de socialt konstruerade tankesätten som går att välja. Jag tycker dock att aggressiviteten är ett bra exempel på att vi inte är slavar under vårt genetiska arv. Med träning kan vi välja vad vi vill göra av våra biologiska impulser.

Därför har jag börjat undra vad mer vi kan välja.

Jag tror att en av drivkrafterna bakom seriell monogami är de brobyggande hormoner som gör att nyförälskade drar sig undan och isolerar sig från omvärlden. Om man av någon anledning bestämde sig för att man vill göra på något annat sätt är det väl inget som säger att det inte går?

En drivkraft bakom att barnen så ofta verkar bli kvinnans domän kanske är att amningshormonerna knyter samman mor och barn? Men är man medveten om mekanismen borde man väl inte behöva vara slav under de impulser som leder till ojämlikhet i hushållet? Det handlar kanske bara om att hitta andra vägar att gå?

Jag säger inte att det är lätt. Jag säger bara att det borde gå.

– Vad jobbar du med?

Jag har slutat fråga eftersom jag vet att frågan i så fall snart kommer tillbaka. Mitt svar är nämligen en konversationsdödare, inte för att det skulle vara något obehagligt eller märkligt med det jag gör. Det är bara så att mitt ämne och min forskning inte är så lätt att relatera till. De flesta har mycket lite i sin egen begreppsvärld att associera till och att använda för att föra konversationen vidare. Är det inte så att lite historia eller samhällsvetenskap hör till allmänbildningen emedan obefintliga kunskaper i naturvetenskap inte bara är accepterat utan till och med något att vara stolt över?

Ibland tänker jag att jag skulle säga att jag är brandman eller pilot eller så. Trots att jag inte vet särskilt mycket om vad en brandman eller pilot gör så vet jag ändå tillräckligt för att kunna hålla konversationen igång ett bra tag. Men jag gör förstås inte så. Lögner medför ju andra problem.

Egentligen bryr jag mig inte så mycket om att samtalet tar stopp. Jag är van och det har aldrig varit viktigt för mig att passa in eller vara intressant på det sättet. Det är en märklig kontrast till min lyhördhet inför omgivningens förväntningar och förhoppningar, som jag har använt för att välja prestationer i mina försök att bevisa mitt eget värde för mig själv. Jag har aldrig hört till innegänget och min sociala status har aldrig varit särskilt hög. Det rör mig inte i ryggen om folk tror att jag är konstig bara för att jag berättar hur jag mår eller för att jag jobbar med något som de inte visste fanns.

Nej, att jag har slutat fråga är mest av omtanke. Det är inte så lätt att hitta någon tråd att nysta vidare i och många blir besvärade av att behöva byta samtalsämne tvärt.

Att föra en danspartner bjuder på en helt annan njutning än vad följandet gör. Det är mycket att tänka på och mycket att lyssna in. Med uppdraget kommer ett ansvar som den som följer inte kan ta.

Jag vill att dansen ska vara på rätt nivå. Jag vill inte att det blir för lätt för partnern. Då blir det tråkigt. Det får inte heller vara så svårt att det inte fungerar. Då väcker det frustration.

Musiken måste få styra. Jag vill att det ska vara i takt, eller, det viktiga är att det känns så, vilket faktiskt tillåter en hel del. Sedan vill jag att dansen speglar musiken. Att dansa hurtigt till en tryckare kan gå, men då måste parodin vara tydlig.

Att hålla koll på omgivningen är viktigt. Det är alltid för trångt på dansgolv och det är lätt att krocka om man tappar koncentrationen. Med duktiga kavaljerer räcker det med en kort blick för att träffa en överenskommelse. På övriga får man tillämpa lämpligt säkerhetsavstånd.

Så det är en del att tänka på och en stor del av njutningen ligger i kicken jag får när jag trots komplexiteten lyckas skapa något fint. Att lämna ifrån sig en danspartner som skiner av lycka är en underbar känsla.

Men det som verkligen gör förandet till en njutning är om den jag dansar med helt släpper kontrollen och vågar lita på mig. Det är en häftig känsla. Tyvärr så händer det alltför sällan. Jag tror att många tycker att det är läskigt. Andra har nog inte ens upptäckt hur underbart det är.

Mitt förande har därför fått ytterligare en dimension. Jag söker efter nya vägar att få danspartners att slappna av och släppa taget. Mitt lockbete är leken och lekfullheten, men det hjälper inte alltid. Jag undrar om jag bara kan hjälpa den som verkligen vill våga?

Jag undrar vad det egentligen är som man får prata om och vad man bör hålla för sig själv? I vilka sammanhang är det ok att vara öppen och med vem? Vad är tillåtet och vad är privat?

Jag tycker om att prata om mig själv, vad jag känner, hur jag mår, hur jag tänker och hur jag reagerar. Det gäller oavsett om jag är glad eller ledsen, exalterad eller ångestfylld, eller kanske bara fundersam. Jag har ett behov av att ventilera och jag tycker om att spegla mina tankar i andra. Det ger perspektiv, medvetenhet om alternativ och frihet att välja.

Och om någon kommer till mig och vill öppna sitt hjärta, berätta om något som hänt, berört eller skakat om, tala om glada eller sorgliga minnen, nedstämdhet eller upprymdhet, tankesätt, erfarenheter eller drömmar, så lyssnar jag gärna. Jag är genuint intresserad av människor. Jag bryr mig om och jag är nyfiken på de kognitiva mekanismer som verkar spela så stor roll för vad vi gör och hur vi upplever saker och ting.

Men så är det ju inte för alla. De flesta verkar ha en större sfär av avskildhet och menar att det finns en hel del som man inte bör prata om. Det respekterar jag förstås. Jag testar lite försiktigt och om det inte verkar vara ok så byter jag samtalsämne. Det är inget konstigt med det. Jag pratar med olika människor om olika saker.

Det gäller även förhållanden. Det har nästan alltid varit min partners behov av avskildhet som satt gränserna för vad jag har pratat med andra om. Själv hade jag hellre ventilerat relationens värderingar och speglat dem i andra.

Ibland undrar jag om jag saknar spärrar och att jag underminerar min integritet. Jag kanske inte borde vara så öppen med vad, hur och vem jag är? Fast då tänker jag att det borde jag väl märka? Så känns det ju inte. Jag blir inte mindre eller obetydligare för att jag delar med mig. Tvärtom känns det som att jag blir tydligare och mer klar över vem jag är.

Ibland händer det att andra delar med sig av sina gränser. Jag uppmanas att inte vara så öppen om hur jag mår, vad jag känner och vad jag tänker. Argumentet är oftast att andra skulle tro att jag är galen eller har problem. Jag brukar påpeka att det rör mig inte i ryggen. Jag är som jag är, med både positiva och negativa sidor, och om någon väljer annat umgänge för att de inte kan hantera det så får det vara så. Det betyder inte att jag gör övertramp eller insisterar på samtalsämnen som andra inte vill ha.

Den här typen av omtänksamhet blir lite märklig och jag kan inte låta bli att le för mig själv. Den väcker också faderskänslor. Jag tänker att den som egentligen har svårt att hantera mig är den som just nu står där framför mig. Den värld som han eller hon lever i måste vara väldigt stor och farlig. Impulsen, som jag håller igen, är att krama om och säga:

– Lilla vännen, det är ingen fara!

Jag hittade en essä av Peter Englund i vilken han skriver om tusen år av kärlekar. Notera pluralis. Det är kärleken till barnen, kärleken till föräldrarna, kärleken mellan goda vänner, kärleken till uppgiften, den romantiska kärleken och kärleken till Gud.

Under antiken står kärleken mellan goda vänner högt i kurs. Den representerar frihet och jämlikhet. Även kärleken till uppgiften, till de sociala plikterna, och kärleken mellan föräldrar och barn är viktiga. Däremot är den romantiska kärleken underordnad. I äldre romerska moralkoder anses den till och med vara besvärlig, med risk för farliga och uppslukande passioner.

Under medeltiden är kärleken till familjen viktigare än kärleken till vännerna. De båda byter plats. Fast högst i kurs och mest självklar är kärleken till Gud.

Under 1600- och 1700-talet börjar den romantiska kärleken omvärderas. Det blir vanligare med kärleksäktenskap. Tidigare resonerades äktenskap fram av sociala eller ekonomiska skäl. Ord som ”sammansmältning”, ”förvandling”, ”upphöjdhet” och ”evighet”, som tidigare använts för att beskriva kärleken till Gud, används nu för den romantiska kärleken.

Det sägs ibland att den romantiska kärleken är vår tids religion. När jag läser Peter Englunds text får jag en bättre förståelse för vad som menas med det. Det är inte bara så att kärleken till Gud rent funktionellt har ersatts av den romantiska kärleken. Det är också så att retoriken, bilderna och idéerna har förts över från det religiösa till det romantiska. Det ger mig vatten på min kvarn när jag upplever att ”att älska” inte är en känsla.

Dessutom, för att komma till en av Peter Englunds poänger, har den romantiska kärleken blivit nästan allenarådande. Alla andra kärlekar har tappat i aktning. Kvar finns bara den romantiska kärleken och på den lägger vi alla våra önskningar och förhoppningar, en börda den inte ensamt klarar av att bära. Däri ligger paradoxen att trots att den romantiska kärleken hyllas som aldrig förr så får den allt svårare att överleva.

Jag är högpresterande. Alltid mån om att göra mitt bästa. Jag vet hur det känns att springa en fjällmara eller hur det är att arbeta fyra dygn i sträck. Jag har gått en av Sveriges tuffaste utbildningar och specialiserat mig så till den grad att det nu nästan är hopplöst att få jobb. På min fritid bestiger jag berg och skriver musik. Listan är lång.

Mekanismen är enkel, men har ändå tagit tid att förstå. Jag försöker bevisa mitt värde med all denna prestation. Men det fungerar tydligen inte så. Finner sitt värde gör man på andra sätt.

Det finns en annan sak som hör till. Ska man prestera för att vara duktig måste man vara lyhörd, så att man vet vilka prestationer som spelar roll och vilka som inte ses som någon märkvärdighet. Så frågan jag ställer mig, när insikten sjunkit in, är vilka drömmar som verkligen är mina och vilka som är omgivningens tankar om duktighet?

Det sägs att det andra bungyjumpet känns väldigt annorlunda jämfört med det första. Då vet man nämligen hur läskigt det verkligen är. Men det betyder inte att alla upplever det på samma sätt. Upplevelsen verkar skilja, från ångest till eufori.

Kanske måste man skilja på en känsla och på upplevelsen av den? Erfarenheter och tankesätt är som en lins som förvränger, förstärker, förskönar eller förändrar.

Jag tänker på känslorna för en god vän, en flickvän eller någon annan nära. Jag har tänkt att de är olika för olika sorters relationer, men undrar om det är fel? Kanske är det linsen som gör att det verkar så?

Många hittar inte den rätta. De letar efter en skillnad i vad de känner, en skillnad mellan en vän och en kärlek. Är det en skillnad som finns? Vi har förstås vår lins. Hon som drömmer om någon annan och tänker att det bara går att vara förtjust i en kallar mig sin vän. Och hon som tillåter sig vara småförälskad i flera flirtar glatt medan hon väntar på den rätta med vilken det ska klicka.

Så jag har slutat fråga vad en kvinna känner. Det jag vill veta är om linsen och vad hon beslutar att hon vill. Då duger det inte med leenden, blickar, tonfall och kroppsspråk. Då är det ord som gäller.