Jag undrar vad det egentligen är som man får prata om och vad man bör hålla för sig själv? I vilka sammanhang är det ok att vara öppen och med vem? Vad är tillåtet och vad är privat?
Jag tycker om att prata om mig själv, vad jag känner, hur jag mår, hur jag tänker och hur jag reagerar. Det gäller oavsett om jag är glad eller ledsen, exalterad eller ångestfylld, eller kanske bara fundersam. Jag har ett behov av att ventilera och jag tycker om att spegla mina tankar i andra. Det ger perspektiv, medvetenhet om alternativ och frihet att välja.
Och om någon kommer till mig och vill öppna sitt hjärta, berätta om något som hänt, berört eller skakat om, tala om glada eller sorgliga minnen, nedstämdhet eller upprymdhet, tankesätt, erfarenheter eller drömmar, så lyssnar jag gärna. Jag är genuint intresserad av människor. Jag bryr mig om och jag är nyfiken på de kognitiva mekanismer som verkar spela så stor roll för vad vi gör och hur vi upplever saker och ting.
Men så är det ju inte för alla. De flesta verkar ha en större sfär av avskildhet och menar att det finns en hel del som man inte bör prata om. Det respekterar jag förstås. Jag testar lite försiktigt och om det inte verkar vara ok så byter jag samtalsämne. Det är inget konstigt med det. Jag pratar med olika människor om olika saker.
Det gäller även förhållanden. Det har nästan alltid varit min partners behov av avskildhet som satt gränserna för vad jag har pratat med andra om. Själv hade jag hellre ventilerat relationens värderingar och speglat dem i andra.
Ibland undrar jag om jag saknar spärrar och att jag underminerar min integritet. Jag kanske inte borde vara så öppen med vad, hur och vem jag är? Fast då tänker jag att det borde jag väl märka? Så känns det ju inte. Jag blir inte mindre eller obetydligare för att jag delar med mig. Tvärtom känns det som att jag blir tydligare och mer klar över vem jag är.
Ibland händer det att andra delar med sig av sina gränser. Jag uppmanas att inte vara så öppen om hur jag mår, vad jag känner och vad jag tänker. Argumentet är oftast att andra skulle tro att jag är galen eller har problem. Jag brukar påpeka att det rör mig inte i ryggen. Jag är som jag är, med både positiva och negativa sidor, och om någon väljer annat umgänge för att de inte kan hantera det så får det vara så. Det betyder inte att jag gör övertramp eller insisterar på samtalsämnen som andra inte vill ha.
Den här typen av omtänksamhet blir lite märklig och jag kan inte låta bli att le för mig själv. Den väcker också faderskänslor. Jag tänker att den som egentligen har svårt att hantera mig är den som just nu står där framför mig. Den värld som han eller hon lever i måste vara väldigt stor och farlig. Impulsen, som jag håller igen, är att krama om och säga:
– Lilla vännen, det är ingen fara!