Sist jag var i slagsmål var på mellanstadiet. Jag var på väg in i skolbussen när jag fick ett nyp i baken bakifrån. Mitt humör var dåligt redan innan och jag vände mig om, knuffade till pojken som gick bakom mig i gången och sa ifrån på skarpen. Strax efter att jag hade vänt mig framåt igen kände jag hur det brände till i käken på höger sida. Först förstod jag inte, men så insåg jag att jag hade blivit nitad bakifrån. Mer slagsmål än så blev det inte. Smärtan var passiviserande och jag fick äta med sugrör i en vecka. I efterhand fick jag veta att det antagligen var någon annan som nöp mig. Jag fick aldrig veta vem.
Sedan dess har jag som sagt inte deltagit i några slagsmål och knappt några gräl heller. Jag ger mig eller lägger benen på ryggen, ungefär som när Mogens Glistrup föreslog att Danmarks försvar skulle bytas ut mot en telefonsvarare som på ryska läste upp meddelandet ”vi ger oss”. Jag har tänkt att det viktiga är att värna relationerna, inte min stolthet.
Men, säger Anna Kåver och Åsa Nilsonne i sin bok Tillsammans, en sådan ensidig strategi är farlig; Det är inte att respektera sina egna känslor och tankar, vilket är destruktivt i längden.
Bokens Tillsammans handlar till stor del om hur man kan använda medveten närvaro och acceptans för att leva sig in i en annan människas upplevelse och vidimera att den andres tankar och känslor är rimliga utifrån dennes perspektiv. Att bekräfta det i ord, kroppsspråk och handling är enligt Kåver och Nilsonne ett sätt att visa respekt för den andre och därmed skapa ett tillsammans. På samma sätt kan man visa respekt för sina egna tankar och känslor och en av de mer intressanta diskussionerna i boken handlar om att hitta en balans mellan de två perspektiven och därmed mellan respekten för andra och respekten för sig själv.
Tillsammans gavs ut av förlaget Natur & Kultur år 2007 och är en av de mest underbara böcker jag läst på länge. Det underliggande budskapet om att kärlek är en färdighet som kan och behöver tränas sväljer jag med hull och hår.