loppispoppis bloggar om integritet och jag funderar på vad integritet är för mig. Tankarna vandrar till historien som jag skrev om i lugnet före stormen och rätt och riktigt. Den är jag stolt över. Då kändes det som att jag handlade med integritet.
Denna historia handlar om tre unga kvinnor som medvetet och avsiktligt bröt mot regler vi har på jobbet. De ansåg sig ha särskilda skäl för ett undantag och när vi inte beviljade ett sådant bröt de mot reglerna ändå. För att komma undan med det försökte de allt från att spela offer till att vara aggressiva och otrevliga.
Jag tror att det som hjälpte mig att stå rakryggad igenom allt detta var två saker. För det första så fungerade jag som en helhet. Såväl ömkligheten som aggressiviteten fick mig att vilja göra ett undantag, men samtidigt kände jag att jag ville vara rättvis mot alla andra som måste följa reglerna. Jag såg att jag kände flera olika motstridiga saker och jag förstod varför jag gjorde det. De impulser jag valde att agera efter var inte de mest påträngande utan de som stämde överens med ett sedan tidigare genomtänkt förhållningssätt. Det för mig in på det andra, som har med moral att göra; Jag anser att reglerna finns av en anledning och att det i det här fallet var rätt och riktigt att hålla fast vid dem.
Integritet är för mig en medvetenhet om och en förståelse för att jag är en komplex varelse med många olika sidor som kan vara positiva, negativa och allt däremellan. Jag tolkar integritet som en integration av motstridiga känslor, tankar och bilder om vem jag är till en fungerande helhet. Jag tänker att det är det som gör att en person med integritet lättare står ut med osäkerhet och lättare kan sätta gränser. Jag tror att det finns två vägar till integritet, där den ena är självkännedom och den andra är moral. Bäst blir det kanske om de två kombineras på lämpligt sätt.
Det var några ord om vad integritet är för mig. Jag passar loppispoppis boll vidare och frågar vad det är för dig?
Tack för exemplet, jag förstår hur du menar, och tycker det är intressant. När det finns en regelbas att luta sig mot så fungerar det ju. Om du har med manipulativa personer att göra blir det extra svårt. Men då kan man sätta upp regler som sköld. Svårare blir det om den manipulativa personen är din egen chef, och försöker bestämma regler åt dig. Jag tror det är där mitt dilemma ligger. Det är i dom situationerna som jag känner att jag inte är tillräckligt stark. Eller som man också kan uttrycka det; har sämre självkänsla. För jag tror detta också har med självkänsla att göra.
Hur gör du när du inte har regler att luta dig mot?
Jag är så lyckligt lottad att jag aldrig har haft några större problem med mina chefer, men jag har förstått från andra att det kan vara väldigt svårt att hantera. Precis som med äktenskap finns det ibland inte någon annan lösning än uppbrott, som kan betyda förflyttning till annan avdelning eller byte av jobb.
Eftersom jag är lyckligt lottad så vet jag inte hur jag skulle fungera och agera i en sådan situation. Jag kan bara berätta hur jag skulle vilja göra.
Först tänker jag att oavsett om det finns regler eller ej att luta sig mot så är det egentligen inte reglerna utan moralen som är det avgörande. Vad har jag för tankar om vad som är rätt och fel? Har jag inga sådana vill jag ta ett steg tillbaka och tänka igenom mina värderingar.
I relationen till min chef är det viktigare för mig att vara respekterad än att vara omtyckt, så de få tillfällen jag har tvingats välja mellan att värna vår sociala relation och att värna min lön och mina arbetsförhållanden har jag valt det senare. Det har inte varit enkelt. Jag är rädd för konflikter, jag vill vara omtyckt och jag känner många andra saker som gör det svårt för mig att stå på mig. Men eftersom jag förstår varför jag känner alla dessa olika saker och eftersom jag har reflekterat över mina värderingar så kan jag (förhoppningsvis) låta mina tankar om vad som är rätt och riktigt avgöra vilka impulser jag följer istället för att vara slav under de signaler som är starkast.
Sedan finns ytterligare en sida i denna problematik som inte direkt har med integritet att göra utan mer med hur man hanterar konflikter. Om de tre kvinnorna hade dykt upp på mitt rum var planen att sätta mig ner i lugn och ro tillsammans med dem, bjuda dem på en kopp kaffe och verkligen lyssna på vad de hade att säga. Innan man kan lösa konflikter tror jag att man måste skapa förutsättningar för en öppen och ärlig dialog. Båda parter behöver få känna att även om man har olika åsikter eller kanske till och med tycker illa om varandra så finns ändå ömsesidig respekt och en vilja att hitta en fungerande lösning. I ett sådant klimat kan båda parter våga att blotta sina farhågor och förhoppningar och först när man förstår vad den andra fruktar och önskar kan dialogen bli konstruktiv.
Men som sagt: Jag säger inte att det är enkelt. Jag säger bara hur jag skulle vilja agera.
du, jag tänkte på en sak; du hade en plan med hur du skulle göra om kvinnorna dök upp: det betyder också att du har en plan om någon annan dyker upp som gör/säger på ett liknande sätt, och alltså vet du hur du kan hantera situationen. Det är ju det som är en del av erfarenheten som vi bygger upp igenom livet. Vi lär oss att hitta sätt att veta hur vi ska göra i olika situationer.
Absolut! Man ska inte förvänta sig att det alltid blir så bra första gången man hamnar i en ny situation. Kanske inte andra, tredje eller fjärde gången heller. Men med erfarenhet och tid till reflektion kan man dels kartlägga sina känslor och de impulser de leder till och dels fundera på om man vill agera som man gör eller om man föredrar något annat sätt. Om man bestämmer sig för en ny strategi är det sedan bara att öva. Övning ger färdighet och förr eller senare får man till det.