Efter överenskommelse med Supergirl tar jag nu bladet från munnen och skriver vad jag känner och tänker. Ingen mer munkavle alltså.
Lördag 24 mars är på förslag för ett andra möte. Vi bor i olika städer och tid är en bristvara, så vi får pussla lite för att få till möten i verkliga livet. Men det känns ok. Jag lär gärna känna supertjejen mer, men har ingen brådska. Tvärtom känns det bra att ta det lugnt.
Fast egentligen har nog inte känslan av lugn något att göra med hur ofta vi ses. Det är nog de små stegen som jag är ute efter. Det tar tid att lära känna någon och med små steg kan man anpassa förväntningar och förhoppningar till vad just den relationen kan bära. Om det visar sig att viljor och behov på något område inte passar ihop kan man ta ett litet steg tillbaka och pröva en ny väg utan att hela relationen behöver krascha.
Så tänker jag och jag kan inte låta bli att undra om en otålig och rastlös Supergirl är intresserad av att möta mig på det sättet? Kanske detta vore ett lämpligt samtalsämne att blanda upp alla de andra med lördag 24 mars?
Jag tänker också att det finns en fälla att ramla i. Jag är nyfiken på att utforska Supergirls stora behov av stimulans och se om det är en knapp som man kan trycka på och vad som i så fall händer. Men det är bäst att jag håller mig borta. Även om jag skulle lyckas förstå hur det fungerar så kan inte jag fylla ett sådant behov i längden. Hur den mekanismen fungerar och hur hon bäst hanterar det får hon reda ut själv.