Jag börjar med en känsla. Förvirring. Det verkar jag känna när jag upplever något jag inte hade väntat mig.
Jag kan tänka mig tre olika sätt att hantera min förvirring. (1) Jag kan försöka förändra världen så att den inte väcker de känslor som rör till det för mig, (2) jag kan förneka min upplevelse genom att låta bli att tänka på den eller (3) jag kan försöka hitta ett annat tankesätt så att min bild av världen stämmer med hur jag upplever den.
Det första alternativet låter inte som någon hit. För det mesta kan jag inte ändra på världen. Skulle jag försöka skulle jag bara bli frustrerad.
Det andra alternativet är en kortsiktig lösning. Det går inte att fly hur länge som helst. Dessutom verkar det inte vara nyttigt att förneka sig själv.
Det tredje sättet känns som det rätta, om än inte alltid så lätt att få till. Jag undrar varför det ibland är så svårt att tänka om?
Det svåra är kanske att vara självempatisk, att visa medkänsla med sig själv, och att lyssna bortom alla tolkningar för att höra vad jag egentligen känner och behöver? Först då kan jag förstå vad tankesätten ställer till med och hur jag kan förändra dem så att upplevelsen passar in. Då kan jag slippa känslan av förvirring.
Så för att sammanfatta detta inlägg tillsammans med det om linsen på en och samma gång: Med andra människor vill jag vara, inte mindre empatisk och mindre uppmärksam på de känslor som kroppsspråken vittnar om, men mer fokuserad på linsen som tolkar och besluten som fattas. Med mig själv vill jag vara mer självempatisk och fokuserad på det jag verkligen känner så att tankesätten kan anpassas och upplevelsen får passa in. Och om självempatin dessutom får mig att tycka bättre om mig själv är det inte så dumt.
Hm. Nu kanske jag är ute och cyklar, men när jag läste ditt inlägg så slog det mig att du kanske skulle sluta vara så fokuserad på andra och fokuserad på dig själv. Den första tanken var att ett alternativ kan vara att vara öppen och allmän. Inom ridsporten talar Sally Swift om hård och mjuk blick. Den hårda blicken är när man fäster blicken på något (fokuserar) och den mjuka blicken är när man inte fäster blicken utan tar in hela bilden. Den mjuka blicken ger intuitiva beslut, reaktioner och agerande. Den fokuserade blicken ger medvetna beslut och medveten handling för att nå ett mål. Jag förmodar att båda blickaran (förhållningssätten) är nödvändiga för ett gott liv. Men min upplevelse av dig ger mig en bild av en man som är fokuserad och målmedveten. Med målmedvetenhet kommer vetskapen om att man inte är i mål. Men jag tror föratt komma i mål hel och hållen måste man använda både fokusering & handling och öppen & intuitiv. Nu vill jag också fråga om det finns en risk, ett stråk, en smula rimlighet i antagandet att i ditt fokuserande ruvar den där duktigheten? Att du kanske behöver slå ut med armarna, stanna upp och ta emot det lyckliga livet ger, att vara levande. Jag har verkligen inte hunnit tänka över det här som jag har skrivit alls och har inte riktigt tid att överväga mina ord, men jag hoppas att du kan vaska fram min goda vilja, även om jag har misstagit mig.
Som vanligt bless finns det visdom i dina ord. Jag har nog båda dessa förhållningssätt, men du har rätt: Det finns en obalans.
Jag försöker rätta till den obalansen. Mitt arbetssätt är åt det kognitiva hållet. Jag har utropat anarki och förkastat regler som varit begränsande. De nya tankesätt som sakta börjar ta form vill jag ska vara mer tillåtande. Jag vill kunna känna att jag får stanna upp, slå ut med armarna och ta emot den lycka som livet ger.
Det är absolut min duktighet som gett mig verktygen, men jag försöker alltså använda mitt fokus och min målmedvetenhet för att hitta tankesätt som bland annat tillåter mig att vara mer öppen och intuitiv.
Om jag förstår dig rätt så föreslår du ett arbetssätt som är mer åt det beteendevetenskapliga hållet: Strunta i att det känns fel. Slå ut med armarna och njut ändå. Låt de nya tankesätten komma av sig själv.
Eller?
Ja, i alla fall att du kanske borde överväga att slå ut armarna och njuta av det som inte känns fel och att du kanske till och med kan överväga att göra det lite mer än vad som känns lämpligt, för att träna och komma i balans. Jag tror att man bör passa på att njuta av allt som känns bra, även om det finns det som är fel, för jag tror att 100% bra är ett utopiskt tillstånd.
Till viss del tror jag att det kan vara en god idé att låta de nya tankesätten ”komma av sig själv”. Kanske kan man beskriva det som att åka sparkstötting eller paddla. Det fokuserade målmedvetna arbetet med en själv är själva sparken med foten eller paddeltaget i vattnet, att låta tankarna komma av sig själv är när man glider fram av farten. Bara det ena eller det andra funkar inte. Och ibland behövs mer av det ena än det andra. Uppförsbackar och nerförsbackar, med och motströms, sakta eller snabbt det finns så många olika situationer. Men jag tror att det är kanske mindre ansträngande att komma i fas med med människor i måttlig fart och när man glider. Det hindrar inte att man kan utveckla den allra snabbaste sparkstöttningsbalett med tiden, men det är svårt att nå en som åker snabbt och fokuserat, för den tittar bara dit den tänkt sig att den ska från början. Och jag tror att livet är alltid mer komplext än vi förstår, så fokus kan också vara skygglappar. Men du ska nog inte slänga ut barnet med badvattnet, din duktighet och fokusförmåga, utan utveckla det öppna, utandningen, intuitiva, prestationslösa till helhet och härlighet. Livet är så märkvärdigt och härligt och det tar plats att ta in.
Tack för goda råd bless! Jag ska målmedvetet och fokuserat tänka på dina ord. ;)