Jag har fått en ny klätterkompis. Hon är attraktiv och trevlig och vi har riktigt kul tillsammans, både när vi klättrar och när vi pladdrar på om allt möjligt däremellan. Jag njuter av hennes sällskap och hon verkar njuta av mitt och inte minst av att få min uppmärksamhet. Nu har hon pojkvän, så jag tillåter mig bara att känna och inte att vilja. Eftersom hon har valt någon annan så väljer jag också bort henne. Men hon är duktig på att klättra och vi fungerar bra tillsammans. Som klätterkompis har hon valt mig lika mycket som jag har valt henne, och det är mycket värt.
Jag tror faktiskt att jag till slut börjar lära mig att fokusera på vad en kvinna vill och väljer, istället för hennes kroppsspråk och de signaler som vittnar om förtjusning eller attraktion. Inte så sällan verkar det senare handla om en längtan efter bekräftelse och en önskan om att få känna sig speciell, och inte nödvändigtvis en vilja att mötas på lika villkor i en intim relation. Det är ett försök att bevisa sitt eget värde, ungefär som när jag har sökt bekräftelse genom prestation.
Även jag känner mig speciell och värdefull när jag umgås med någon som får mig att känna mig attraktiv, men bara om vi väljer detsamma. Att uppvakta någon som väljer bort mig får mig tvärtemot att känna mig otillräcklig och som om det är något fel på mig och att bli uppvaktad av någon som jag har valt bort ger mig dåligt samvete och får mig att känna mig falsk.
Men nu har vi som sagt valt samma sak, nämligen att vara klätterkompisar, och då kan jag slappna av och njuta av mina känslor för henne och av att hon verkar finna mig attraktiv. Antagligen kommer dessa känslor att ebba ut så småningom eftersom vi har valt som vi har valt, men då har vi det gemensamma klätterintresset och ett pladdrigt umgänge att falla tillbaka på.
Så klokt du skriver! Det är säkert svårt att veta vad som är vad, både för män och kvinnor. Alla vill ju bli omtyckta och bli sedda för vad de är, men det behöver ju inte leda till något parförhållande. Att veta det öppnar ju massor av möjlighet…!
Ja, men det är väl så att man kan ju itne ingå en par relation med alla som är härliga. Då skulle ju inget annat ske;) Som jag ser det är det lika bra att bara njuta av att människor kan vara härliga, som du som kan njuta av att ha en attraktiv klättervän. Att man omsätter alla sina önskningar i praktiken är inte realistiskt. För mig är det lättare när jag tänker så för då kan jag njuta av det jag ändå har tillsammans med de människor som jag finner härliga, utan att låta det allra härligaste hända. Som jag njuter av dig:)
carulmare: Det är inget fel med att vilja bli sedd så länge inte vetskapen om det egna värdet står och faller med att man blir det. Då blir det ett problem eftersom det inte går att få andra människor att ge en den bekräftelse man söker. Men att se någon som vet sitt eget värde är att ge bort en verkligt fin gåva.
bless: Ja, jag njuter, både av att få umgås med min nyfunna klättervän och av att få besök av dig så gott som varje dag. =)
Precis så ser jag det också. Bekräftelse är en gåva som man får, ibland.
Det är en behaglig sak med mognad – detta att lära sig skilja på det ena och det andra i känslolivet och finna att en del saker blir vad man låter dem bli. Att fortfarande njuta av människor men med bättre kontroll över arten och graden av njutning. Det låter verkligen som att du är på rätt spår, Henrik.
Tack för uppmuntran, TheHolyGoat. Ibland inser jag vad jag missade när jag som student inte hade några sexuella relationer eller förhållanden. Men den goda nyheten är ju att det aldrig är för sent att utvecklas. Den mognad som mina vänner skaffade sig under den perioden av sina liv skaffar jag mig nu. =)
Man lär så länge man lever…jag var nog inte heller fullmogen efter studenten.