henrik

lektion

– Jag är kär i dig.

Storasyster, 5 år, förklarar sin kärlek för mig.

– Men, var inte du kär i Janne?

Hennes mamma hoppar in i vårt samtal. För mig förklarar hon att barnen har en så underbar manlig fröken på dagis som ungarna verkligen älskar.

– Jag är kär i honom också!

Storasyster står på sig och mamma har överseende med att hennes dotter inte har förstått att man bara kan vara kär i en person i taget.

– Jaha, du.

Jag säger inget, men förundras över den lektion i mononormativitet som jag just har blivit vittne till.

6 november, 2008 av relationer

fyrfärgskonsekvens

Så vilka konsekvenser får det då att jag beskriver mina relationer i fyra färger, det vill säga utifrån hur fysiska, spännande, delande och förtroliga de är? Det går förstås att beskriva en relation på många olika sätt. Till exempel hade jag kunnat prata om hur mycket vänskap respektive kärlek som finns i relationen, hur länge den har varat och hur mycket bekräftelse jag får i den. Spelar det någon roll vilken beskrivning jag väljer?

För det första är det sätt som jag beskriver en relation på avgörande för vad jag blir medveten om. Om jag inte sätter ord på hur jag ger respektive får bekräftelse i en relation är jag antagligen inte så medveten om det. Däremot kommer jag att vara medveten om könsmaktordningen om jag beskriver mina relationer i termer av makt och kontroll. Att välja beskrivning är förstås inte så enkelt som att försöka komma på vad som är mest sant. Ord som ”bekräftelse” och ”makt” är ju båda bara enkla modeller som belyser olika aspekter av en komplex verklighet. Det går inte att säga att det ena är mer sant än det andra.

Istället är frågan om hur jag beskriver en relation till stor del en fråga om vilka värderingar jag har. Vad vill jag se och vad är inte lika intressant för mig? Det är en sådan värdering som ligger bakom att förtrolighet, men inte maktförskjutning finns med i min beskrivning. Jag är visserligen fascinerad av makt och ansvar, men beslutade mig för att andra aspekter är viktigare. Det valet gör mig mer medveten om hur många förtroliga relationer jag har och mindre medveten om hur maktförskjutningen i dem ser ut. För mig är det i sin ordning, samtidigt som jag inser att det inte är så för alla.

Ytterligare en sak som jag tycker är viktig, naturvetare som jag är, är att jag upplever att de aspekter av en relation som jag beskriver är någorlunda enkla att observera. Att säga att jag har en lila relation kommer förstås att påverka min upplevelse av den, men eftersom jag tycker att det är svårt att avgöra vad som gör en relation lila så väljer jag bort den typen av beskrivningar. Ett mindre överdrivet exempel är att jag har svårare att precisera hur mycket jag älskar någon än om jag känner ömhet, förtjusning eller åtrå. Därför pratar jag hellre om graden av spänning än graden av kärlek. Även hur fysisk, delande och förtrolig en relation är tycker jag är hyfsat enkelt att sätta ord på. Det tror jag gör beskrivningen mer användbar och konstruktiv.

För att bli mer konkret gör den beskrivning som jag har valt det tydligt för mig att jag idag har ganska gott om förtroliga relationer och även om de flesta är med personer som jag inte delar så många aktiviteter och åtaganden med, så är mitt behov av intimitet i hög grad tillfredsställt. Inte minst, inser jag, har jag en väldigt intim relation med mig själv; Jag spenderar mycket tid på egen hand, bland annat på denna blogg, vilket känns bra. Så vill jag ha det.

När det gäller delande ligger jag också på en bra nivå. Jag har gott om människor som jag dansar, tränar och upplever saker med och håller på att utöka mitt umgänge med ytterligare några som jag då och då delar en fika eller lunch med. De riktigt stora projekten, som hus och barn, känns inte viktiga.

Spänning, och kanske framför allt de starkare känslorna, har jag saknat och gör fortfarande i viss mån, och en viktig drivkraft bakom mitt ifrågasättande av hur jag konstruerar mina relationer är att hitta vägar till att njuta mer av mina relationer. Det känns som att jag är på rätt väg och jag är glad för det.

Relationer som är mer fysiska saknar jag dock och här behöver jag göra något. En relation som är fysisk, men varken spännande, delande eller förtrolig känns inte så lockande, men en relation som är både förtrolig och fysisk låter intressant. Det tror jag skulle göra den väldigt spännande.

5 november, 2008 av relationer visioner

relationsterminologi

Jag börjar landa i en terminologi som jag trivs med för att beskriva relationer i fyra färger: De kan vara mer eller mindre 1) fysiska, 2) spännande eller laddade, 3) delande och 4) förtroliga. Som synes är det begrepp som redan används, även om jag ger ordet delande ett nytt användningsområde.

Om jag grovt delar in färg 1), 3) och 4) i mer respektive mindre samt färg 2) i positivt, neutralt och negativt, så har jag nu 24 kategorier istället för de traditionella två. Det tror jag är mer lagom för mig.

4 november, 2008 av relationer

tre övningar

Här kommer tre övningar för den som vill börja tänka på relationer i fyra färger.

  1. Beskriv en relations fyra färger i termer av intensitet och exklusivitet. Vad tror du behövs för att öka respektive minska din vi-känsla med denna person?
  2. Be någon som du har en relation med att beskriva er relations fyra färger i termer av intensitet och exklusivitet. Jämför med din egen beskrivning. Är likheter och skillnader förväntade? Vad beror de på?
  3. Tänk dig en relation som har hög intensitet i alla fyra färger och dessutom en stor vi-känsla. Vad behöver du som minst ta bort, om något, för att du inte ska vara ihop med personen? Är det intensitet eller exklusivitet som är avgörande?
3 november, 2008 av relationer

relationer i fyra färger

Världen är inte svart-vit eller ens i gråskala utan i bländande fyrfärg med oändligt många nyanser. Ändå delar vi in den i enkla kategorier som man och kvinna, manligt och kvinnligt, hetero- och homosexuell, vän och ihop och så vidare. Det gör det lättare att greppa och prata om den komplexa och ständigt skiftande verkligheten.

Samtidigt sätter vi då tanken i språkets fängelse, som Daniel skriver. Ju sämre något passar in i våra svart-vita kategoriseringar, desto svårare blir det att förhålla sig till det. Antingen försöker vi passa in och uppmanar andra att göra detsamma eller också accepterar vi att vi inte gör det men dömer oss själva eller andra som felaktiga, bristfälliga eller misslyckade.

En kreativ lösning som queerteoretiker förespråkar är att använda etiketter som är baserade på estetik och valfrihet och inte har några ambitioner att kategorisera. Alternativt kan vi helt enkelt låta bli att etikettera. Svårare än så är det inte att bryta sig fri från begränsande tankesätt, men det hjälper inte mig som samtidigt har ett behov av att utforska mina relationer. Hur kan jag göra det annat än genom att beskriva dem med ord?

Jag inser att varje beskrivande etikettering är kategoriserande och därmed ett fängelse för min tanke, men genom att beskriva mina relationer på ett mer nyanserat sätt kan jag åtminstone göra mitt fängelse större samtidigt som jag möter mitt behov av att sätta ord på och prata om mina relationer. Istället för färre relationsord vill jag ha fler.

Ett första steg i denna min strävan är att försöka identifiera viktiga komponenter i mänskliga relationer. Här hemfaller jag stolt åt introspektion och reflektion över egen erfarenhet och låter följande fyra färger bli mitt förslag:

  • Beröring. Att vara fysisk. Att till exempel ta i hand, kramas, dansa, hålla armkrok, hålla i hand, hålla om, vara intill, kyssa, smeka eller ha samlag med.
  • Spänning. Positiv eller negativ känslomässig laddning. Att till exempel känna förtjusning, ömhet, förälskelse, längtan, åtrå eller passion med, men också exempelvis att avsky, hata eller vara rädd för.
  • Delanden. Gemensamma aktiviteter och åtaganden. Att till exempel samåka, fika, samtala, luncha, festa, promenera, sjunga i kör, träna, uppleva, dela ett hushåll, köpa villa, äga hund eller ha barn tillsammans med.
  • Intimitet. Att vara förtrolig. Att vara sårbar och visa upp tankar, idéer, minnen, erfarenheter, känslor, rädslor, önskemål, längtor, drömmar eller andra delar av sig själv eller sin kropp på ett mindre censurerat sätt. Det kräver att man tas på allvar och bemöts med respekt.

Ett sätt att beskriva en relation är genom att räkna antal ingredienser för respektive färg. Ju fler ingredienser desto intensivare färg. Att endast ha samlag ger en lägre beröringsintensitet än om relationen också inkluderar kyssar och smek. Att visa upp sig själv på flera sätt ger en större intimitetsintensitet än om endast några få sidor exponeras. Det går också att vikta de olika ingredienserna om så önskas. Kanske känner jag att jag delar mer om jag äter lunch tillsammans med någon än om vi fikar tillsammans?

Alternativt går det att beskriva sina relationer i termer av exklusivitet, det vill säga genom att räkna antal relationer med ett visst innehåll. Kanske sjunger jag i kör tillsammans med många men tränar löpning med en enda? Då har den senare relationen en mer exklusiv delandeingrediens än de föregående och ju fler exklusiva ingredienser en färg har desto exklusivare är den. Notera att beskrivningen inte behöver vara delad eftersom min enda löparkompis kan träna med andra. Om det är viktigt för mig kan jag ställa krav på exklusivitet eller träna med någon som delar min önskan.

Ytterligare en beskrivning är i termer av vi-känsla. Den tänker jag på som en generaliserad upplevelse av relationens alla färger. Den är kopplad till hur benägna vi är att leva oss in i och respektera den andres perspektiv. Vi-känslan kan rankas längs den skala som går från utgrupp via ingrupp till förening, för att stjäla ord från både sociologi och kristendom.

I ljuset av denna fyrfärgsbeskrivning blir det alltmer uppenbart för mig att varje relation de facto är unik. Att tärningen är kastad behöver i praktiken inte betyda att mina relationer kommer att se särskilt annorlunda ut. Det kan visa sig att det mest handlar om att jag tänker på dem och därmed upplever dem på ett annat sätt. Inte minst blir det lättare för mig att acceptera och njuta av de relationer som passar sämst in i kategorierna vän och ihop. Jag kan till exempel tillåta mig att vara intim eller förälskad utan att känna att relationen inte är hel om den inte innehåller ytterligare ingredienser.

Dessutom tycker jag att det visar sig när jag ber människor att beskriva vad det innebär att vara ihop med någon att alla har sin egen bild. Som jag ser det finns det en falsk trygghet i att komma överens med någon om att man är ihop, eller för den delen, att man inte är det, för vad är det då egentligen man kommer överens om? För mig känns det mer relevant att diskutera de önskemål vi har om relationens fyra färger och dess intensiteter och exklusiviteter.

2 november, 2008 av relationer

en ny teori

Leva frågar i en kommentar om jag mådde bra av den sortens relationer som jag beskriver i tärningen är kastad. Mitt svar är att jag mådde riktigt dåligt. Jag minns till exempel ett brev som jag fick våren 2006 från en kvinna som jag hade öppnat mitt hjärta för. Hon berättade att hon tycker om mig, åtrår mig, har funnit djup vänskap, svepts med, tappat fotfästet och längtar efter mig, men också att det inte är kärlek. Det var droppen som fick bägaren att rinna över och förutom att det krossade mitt hjärta körde det också min självkänsla i botten. Det var en mörk tid men även en vändning och en början på något nytt. Det är detta nya som denna blogg handlar om.

Jag har nu varit singel i sju år och ena handens fingrar räcker inte till för att räkna de kvinnor som jag under dessa år har kommit väldigt nära men som förr eller senare har insett att de inte vill vara ihop med mig. Den fråga jag då har ställt till mig själv är vad jag gör för fel, eller ännu värre, vad som är fel på mig? Här är några av de teorier som jag har formulerat genom åren:

  • En dålig självkänsla sätter käppar i hjulen. Varför skulle någon tro att jag är värd att älska när jag inte själv gör det?
  • Mina föräldrars ord och handlingar när de satte stopp för min sexualdebut vid 17 års ålder har i en auktoritetstrogen storebrors huvud utvecklats till en omedveten livsregel och jag tillåter därför inte mig själv att ha hela förhållanden.
  • Få kärleksrelationer som ung vuxen gjorde att jag aldrig lärde mig spelets regler och att jag därför inte vet hur man inleder ett förhållande.
  • Min duktighet har krävt stor lyhördhet på andras önskemål men inte mina egna. Därmed har jag inte valt det som är bra för mig, eller ens vetat vad det är.
  • Jag har varit romantiskt naiv, fokuserat för mycket på känslor och missat vad kvinnor vill.
  • Jag har ett lite undvikande anknytningsmönster, vilket kvinnor tolkar som att jag inte är intresserad.
  • Jag har ett för litet socialt nätverk och träffar inte tillräckligt många potentiella partners.
  • Min rädsla för att bli manipulerad gör att jag går miste om möjligheter så fort jag misstänker att det finns matchmaking med i bilden.
  • Mitt bagage från mitt ex gör det svårt för mig att ha ett förhållande igen. Varför ska jag ge mig in i något som kan vara så kravfyllt och jobbigt?
  • När kvinnor till sin stora glädje finner en man som de kan föra djupa och förtroliga samtal med börjar de tänka på mig som kvinnlig eftersom de oftast har sådana samtal med kvinnor. De har svårt att samtidigt uppleva mig som manlig och då försvinner attraktionen.
  • Jag har en ovanlig personlighet. Endast 2,4% av den västerländska befolkningen är ENFJ. Därför är det svårare för mig att hitta någon än vad det är för många andra.

Listan är som synes lång, men frågan är vad gott det gör mig att fundera så mycket på vad det är för fel på mig? Redan de gamla stoikerna insåg att det inte är hur man har det utan hur man tar det som är avgörande. Det som fick mig att må dåligt var inte relationerna i sig utan mitt antagande om att jag inte duger som jag är. Jag blir inte gladare av att göda den idéen med en massa grubblerier.

Där jag har lagt skuld på mig själv lägger många andra skuld på den potentiella partnern och dennes fel och brister. Det är säkert en mer hälsosam strategi, men jag är inte så säker på att det gör det lättare att hitta en partner. Dessutom har jag nu en ny teori att lägga till listan över förklaringar på varför det har gått som det har gått:

  • Den för mig kritiska ingrediensen i ett förhållande är intimitet. När en relation utvecklas till något intimt känns det i mig som att vi är på väg att bli ihop, men om min nyfunna vän tänker på något annat som den kritiska ingrediensen i ett förhållande delar vi inte nödvändigtvis den upplevelsen.

Jag gillar den teorin bättre. Den lägger varken skuld på mig själv eller på de kvinnor som inte var ihop med mig. Dessutom tror jag på den.

28 oktober, 2008 av mekanismer relationer

tärningen är kastad

De senaste dagarna har jag funderat över konsten att inte vara ihop och jag har gått igenom några av mina erfarenheter. Låt mig dock först ge en lista av ord som många använder när de beskriver vad det innebär att vara ihop med någon:

  1. en
  2. sex
  3. förälskelse
  4. kärlek
  5. närhet

Med kvinnan som visade mig himmel och helvete hade jag i perioder allt detta utom det första; Hon hade också sex med andra och kanske var det ett sätt för henne att försäkra sig om att hon inte var ihop med någon och därmed att undvika att lova något som hon inte ville lova?

Kort därefter umgicks jag med en kvinna som just hade flyttat isär med sin pojkvän i ett försök att rädda deras relation. För henne var jag inte heller den enda och dessutom hade vi inte sex, även om vi pratade om det och njöt av ömsesidig åtrå. Det som var avgörande för henne var dock att hon menade att det inte var kärlek. Därmed var vi inte ihop och hon var inte otrogen med mig.

Jag tänker också på en kvinna som jag dansade mycket med under en tid. Vi hade väldigt roligt tillsammans och som jag ser det hade vi allt som krävs för att vara ihop, även om vi inte hade sex med varandra. När jag föreslog att vi skulle inkludera även det i vår relation blev hon så sårad att hon vara mycket nära att säga upp vår bekantskap. För henne var det avsaknaden av sex som gjorde att vi inte var ihop. Därmed slapp hon röra vid allt det jobbiga som hon hade varit med om i ett tidigare förhållande.

Listan över intrikata balansgångar kan göras lång. Principen verkar vara att man genom att utesluta något försäkrar sig om att man inte är ihop. Vad som ska uteslutas beror på vem man pratar med. Jag respekterar deras val men har tyckt att det har varit synd. Jag inser att det är mononormen som ställer till med problem, det vill säga hur vi tänker på kärleksrelationer. Tänk om definitionen på att vara ihop hade varit att man skrev ett kontrakt? Då hade vi kunnat utesluta det istället för att begränsa och förringa våra relationer. I den bästa av världar vore vi inte begränsade av sociala konstruktioner, men nu är det som det är.

Om jag följer Anna Kåvers råd om att acceptera min upplevelse som den är, vad får det för konsekvenser? Svaret är egentligen självklart: Jag slutar söka en enda relation som ska bära alla mina förhoppningar och bygger istället ett nätverk av relationer som tillsammans fyller mina behov av sex, kärlek och närhet.

Det är dags att börja leva efter vad jag tror på; Uppdelningen av relationer i vänskaps- och kärleksrelationer stjälper mer än vad den hjälper. Istället för att leta efter någon som passar in i en vision vill jag vid varje nytt möte fråga vad just den relationen kan ge. Förhoppningsvis är det en väg till en mer nyanserad bild av relationer.

Tärningen är kastad.

26 oktober, 2008 av relationer

raggsockor

– Mamma, jag kan inte sätta på mig sockorna!

Lillebror, 3 år, försöker inte ens, utan ropar på mamma istället. Mamma, 43 år, är en klok kvinna som uppmuntrar honom att försöka.

– Jodå, det kan du. Försök så ska du se att det går!

Men lillebror står på sig.

– Neej, jag kan inte!

När mamma då låtsas vara upptagen med annat tar det två sekunder innan storasyster, 6 år, är på plats och sätter på lillebror sockorna.

Min tolkning är att lillebror har ett dåligt självförtroende. Han vet inte att han kan sätta på sig sina sockor själv. Däremot har han en god självkänsla. Han vet att han är värd att få hjälp och bli omhändertagen.

För storasyster är det tvärtom. Hon har ett gott självförtroende och vet att hon både kan sätta på sig sina egna sockor och hjälpa lillebror med hans. Samtidigt undrar jag hur god hennes självkänsla är? Vet hon att också hon är värd att få hjälp och bli omhändertagen?

När storasyster ger och lillebror tar emot stärks storasysters självförtroende och lillebrors självkänsla, vilket jag tycker är bra, men kanske borde lillebror också sätta på storasyster hennes sockor så att även lillebrors självförtroende och storasysters självkänsla stärks?

Ibland händer det, när jag klättrar med nybörjare, att de ber mig att välja ut ett lämpligt klätterprojekt åt dem. Jag brukar tveka och uppmuntrar dem istället att välja själva eftersom jag tänker att enda sättet att lära sig att läsa en klätterled är genom att försöka, men så vill jag förstås inte göra. De måste själva få avgöra vad som är bra för dem. Bättre då att ge dem vad de faktiskt ber om.

Men, slår det mig, inget hindrar mig förstås från att be om samma tjänst tillbaka. Om det då blir för svårt eller för lätt gör förstås inte så mycket om resultatet är att jag känner att jag är värd att tas omhand. Jag ska pröva och se hur det känns. Att be om hjälp kanske också borde stå på min lista över självkänslostärkande åtgärder?

16 oktober, 2008 av mekanismer

tillsammans

Sist jag var i slagsmål var på mellanstadiet. Jag var på väg in i skolbussen när jag fick ett nyp i baken bakifrån. Mitt humör var dåligt redan innan och jag vände mig om, knuffade till pojken som gick bakom mig i gången och sa ifrån på skarpen. Strax efter att jag hade vänt mig framåt igen kände jag hur det brände till i käken på höger sida. Först förstod jag inte, men så insåg jag att jag hade blivit nitad bakifrån. Mer slagsmål än så blev det inte. Smärtan var passiviserande och jag fick äta med sugrör i en vecka. I efterhand fick jag veta att det antagligen var någon annan som nöp mig. Jag fick aldrig veta vem.

Sedan dess har jag som sagt inte deltagit i några slagsmål och knappt några gräl heller. Jag ger mig eller lägger benen på ryggen, ungefär som när Mogens Glistrup föreslog att Danmarks försvar skulle bytas ut mot en telefonsvarare som på ryska läste upp meddelandet ”vi ger oss”. Jag har tänkt att det viktiga är att värna relationerna, inte min stolthet.

Men, säger Anna Kåver och Åsa Nilsonne i sin bok Tillsammans, en sådan ensidig strategi är farlig; Det är inte att respektera sina egna känslor och tankar, vilket är destruktivt i längden.

Bokens Tillsammans handlar till stor del om hur man kan använda medveten närvaro och acceptans för att leva sig in i en annan människas upplevelse och vidimera att den andres tankar och känslor är rimliga utifrån dennes perspektiv. Att bekräfta det i ord, kroppsspråk och handling är enligt Kåver och Nilsonne ett sätt att visa respekt för den andre och därmed skapa ett tillsammans. På samma sätt kan man visa respekt för sina egna tankar och känslor och en av de mer intressanta diskussionerna i boken handlar om att hitta en balans mellan de två perspektiven och därmed mellan respekten för andra och respekten för sig själv.

Tillsammans gavs ut av förlaget Natur & Kultur år 2007 och är en av de mest underbara böcker jag läst på länge. Det underliggande budskapet om att kärlek är en färdighet som kan och behöver tränas sväljer jag med hull och hår.

13 oktober, 2008 av relationer