henrik

medveten närvaro och acceptans

Efter att ha läst Anna Kåvers bok om acceptans och Åsa Nilsonnes bok om medveten närvaro skulle jag vilja sammanfatta deras tankar som ett förhållningssätt till livet som är väl värt att sträva efter. Det handlar om

  1. att observera och vara uppmärksam på det som händer just nu och vilka tankar, känslor och andra reaktioner det väcker,
  2. att sätta ord på sina observationer, utan att undvika, förvränga eller värdera, medveten om att tankar och känslor är subjektiva, samt
  3. att delta smidigt utan fokus på sig själv.

Var och en av dessa punkter har en poäng. Att tillåta sig att vara i nuet kan vara behagligt och rofyllt. Dessutom är det konstruktivt eftersom nuet är den enda tidpunkt som kan påverkas. Med uppmärksamhet följer också friheten att välja fokus, vilket inte behöver vara på den starkaste känslan. Till exempel kan den vackra utsikten göra höjdrädslan mer uthärdlig.

Det luddigt sagda är det luddigt tänkta, och om man i ord preciserar sina observationer klarnar mycket. För att fatta välgrundade beslut är det viktigt att inte undvika eller förvränga någon del av upplevelsen. Även värderande beskrivningar är problematiska eftersom de aktiverar sekundära tankar och känslor som inte nödvändigtvis är relevanta och konstruktiva just nu; Vad gott gör det mig att tänka på mig själv som en dålig dartspelare när jag ska kasta min nästa pil?

Det kan också vara bra att påminna sig om att upplevelser är subjektiva; Det skrämmande ljudet i hallen behöver inte vara en inbrottstjuv. Det kan också vara posten. På samma sätt behöver inte utebliven bekräftelse betyda att man inte är omtyckt. Känslan är bara en tolkning av verkligheten.

Sedan får uppmärksamhet och närvaro konsekvenser. Att se sin smärta och acceptera att det gör ont leder till ett annat agerande än ett förnekande gör. Att sluta värdera upplevelsen av andra gör att vi bara är istället för att fokusera på oss själva.

3 oktober, 2008 av mekanismer visioner

vem är det som bestämmer i ditt liv?

Jag sitter på en disputation, men istället för att lyssna på utfrågningen, som nu har pågått i över en timma, plockar jag fram min laptop och skriver om fördelarna med mindfulness, det vill säga att vara medvetet närvarande. Dubbelmoral? Nej, inte nödvändigtvis. Enligt Åsa Nilsonne, författare till Vem är det som bestämmer i ditt liv?, handlar mindfulness om valfrihet. Att vara medvetet närvarande är att vara medveten om alla de tankar, känslor och intryck som intar den inre scenen. Med den medvetenheten följer valfrihet. Om jag känner att jag vill vara i det rum där jag är kan jag välja att vara det, om jag känner att jag vill skriva om mindfulness kan jag göra det och om jag känner båda samtidigt kan jag fundera på hur jag ska hantera det. Min lösning är att sätta mig längst bak i lokalen, där mitt knappande stör så lite som möjligt, och börja skriva.

Åsa Nilsonne är psykiater, psykoterapeut och professor på Karolinska Institutet i Stockholm. För allmänheten är hon antagligen mest känd för sina kriminalromaner om polisen Monika Pedersen. Nu använder Nilsonne istället sin erfarenhet av mindfulness från dialektisk beteendeterapi för att skriva en bok om medveten närvaro. För människor med stor ångest eller smärta kan friheten att fokusera på något annat vara en väg till bättre livskvalitet, men Nilsonne menar att den valfriheten kan betyda mycket för oss alla.

Det märks att psykoterapi till stora delar är ett pedagogiskt arbete; Nilsonne är van att förklara på ett enkelt och tydligt sätt. Precis som Anna Kåver, författare till Att leva ett liv, inte vinna ett krig, använder hon gott om liknelser och exempel. Språket flyter bra, bortsett från några förargeliga särskrivningar som antagligen inte får alla att hoppa lika högt som jag gör.

Om du är nyfiken på hur mindfulness kan användas för att förhålla sig till bland annat sin kropp, det förflutna, framtiden, andra människor och sömnlöshet så kan jag varmt rekommendera Åsa Nilsonnes bok. Boken är utgiven på förlaget Natur & Kultur och kom i sin andra utgåva 2007.

27 september, 2008 av mekanismer

bekräftelse

Jag har skrivit ytterligare en text om kärlek som nu finns under Pages till höger. Den heter se mig och handlar om bekräftelse, vilket jag tycker är ett svårt ämne. Vårt behov av bekräftelse är så dubbelt. Det kan ge oss både stor lycka och stort lidande och det är inte lätt att avgöra vilka typer av bekräftelse vi ska söka och ge.

Jag är för övrigt väldigt imponerad av hur elegant Gary Chapman i sin bok om kärlekens fem språk hanterar den problematiken. Det slår mig att han skriver en hel bok om bekräftelse utan att ens nämna ordet.

24 september, 2008 av ofokuserat

antingen eller eller både och?

Har du någon gång varit både trött och hungrig? Eftersom de båda behoven inte kan tillfredsställas på en och samma gång kan det kan vara frustrerande att känslorna drar åt olika håll. Knepigt, men egentligen inte konstigt. Ibland kan vi ju till och med ha motstridiga känslor om en och samma sak; Visst är det härligt med människor som inte censurerar sig själva, men jobbigt att de sårar andra?

Daniel beskriver ambivalens som något jobbigt, men nödvändigt för att vi ska göra val som får oss att må bra. Alla som har träffat kvinnan som Bo Kaspers Orkester berättar om i Ett & Noll vet hur slitsamt ett umgänge med någon som pendlar fram och tillbaka istället för att känna samtidigt kan vara, och det är antagligen minst lika jobbigt att faktiskt vara en sådan människa.

Med känslor är det inte någon tvekan. De är ofta både och. Notera också att förmågan att känna ambivalens varken är bra eller dålig. Den får ju oss att må både bra och dåligt.

Daniel har också skrivit om Sandra Bem som på 1970-talet ifrågasatte bilden av manligt och kvinnligt. Bem fann i sin forskning att människor inte nödvändigtvis är antingen manliga eller kvinnliga. Inte heller är de nödvändigtvis mindre manliga bara för att de är mer kvinnliga och vice versa. Det går alldeles utmärkt att vara både och eller ingetdera.

Inte heller är människor onda eller goda, smarta eller dumma, vackra eller fula, duktiga eller dåliga, utan allt detta på en och samma gång. På samma sätt kan en uppgift vara både svår och enkel, en handling kan vara både konstruktiv och destruktiv och det är fullt möjligt att samtidigt både acceptera och förändra.

Sådan är vår inre och yttre verklighet. Alla eventuella problem vi har med det skapar vi själva i våra huvuden. Oförmåga att hantera sådana konstruktioner benämns av kognitiva psykologer som ett antingen-eller-tänkande och ses som en kognitiv förvrängning. I tredje vågens beteendeterapi pratar man istället om en dialektisk förmåga; Hur väl vi lyckas förhålla oss till vår komplexa och ständigt skiftande verklighet menar man är avgörande för i vilken grad vi lyckas forma våra liv till det vi vill.

22 september, 2008 av ofokuserat

att leva ett liv, inte vinna ett krig

Leva tipsade om en bok som jag har sneglat på i bokhandeln några gånger. Efter Levas tips hamnade den i min hand och nu har jag läst Anna Kåvers Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Boken är en 130 sidor lång handbok i acceptans utgiven av förlaget Natur & Kultur.

På 2000-talet har den så kallade tredje vågens beteendeterapi vuxit fram med influenser från buddistiskt tänkande. Om den klassiska KBTns budskap är att känslorna lever sitt eget liv och bara kan förändras indirekt genom förändrade beteenden och kognitioner, så tar acceptence and commitment therapy (ACT), dialektisk beteendeterapi (DBT) och andra varianter av tredje vågens beteendeterapi ett steg till och menar att vi mår som allra bäst när även kognitionerna får vara som de är. Det uppfattar jag som bokens kärna; Med medveten närvaro (mindfulness) och ovillkorlig acceptans av vår inre och yttre verklighet kan vi göra mer välgrundade val och därmed finna vägar till en mer rofylld och harmonisk tillvaro.

Anna Kåver är psykolog och psykoterapeut, med mångårig erfarenhet av handledning av blivande KBTare. Hon är en av de som introducerat DBT i Sverige och som utövande terapeut har hon specialiserat sig i att hjälpa människor med stark ångest, särskilt de som lider av social fobi.

Kåver skriver enkelt och inte mer än nödvändigt. Hon redogör inte för några avancerade teorier, utan förklarar bara de grundläggande idéerna och hur man kan öva sig i att inte vika undan för eller fördöma upplevelsen, ens när det gör ont. I bokens sista kapitel diskuterar hon, återigen konkret, några av de saker som många har svårt att se i vitögat, som till exempel sorgen då vi förlorar någon vi älskar, vår egen förgänglighet, smärtsamma minnen, osympatiska människor eller sömnlöshet.

Boken talar till mig på ett speciellt sätt eftersom många av de förändringar som jag har gjort i mitt liv under de senaste åren har handlat om att bli mer accepterande och tillåtande mot mig själv. Jag har försökt kliva ur rollen som storebror och alla de krav och förväntningar som kommer med den. Även om jag har en lång väg att vandra till den fullständiga och ovillkorliga acceptansen så känns det precis så som boken heter; Jag har slutat kriga och börjat leva.

19 september, 2008 av mekanismer

storebror

Efter att ha läst Äldst, yngst eller mittemellan kan jag nu berätta vad statistiken säger om mig. Som storebror är jag pliktskyldig, ansvarstagande, ambitiös och högpresterande. Mitt självförtroende är gott, men min självkänsla är inte alltid på topp.

Likt guden Janus har jag två ansikten. Det ena vänder jag mot mina föräldrar och andra auktoriteter och värnar om deras värderingar, seder och traditioner. Det andra vänder jag mot mina syskon och andra medmänniskor och stöttar och hjälper som en garant för det som komma skall. Med en fot i det förflutna och en i framtiden är jag både pålitlig och omtänksam, och fungerar som allra bäst då jag behövs som allra mest.

Detta mönster är mer uttalat hos mig än hos storasyskon i allmänhet, dels därför att jag har tre yngre syskon, vilket är fler än de flesta har, och dels därför att jag är pseudotvilling; Redan när jag var fjorton månader gammal började jag konkurrera om mina föräldrars uppmärksamhet eftersom jag då fick en lillebror som behövde den mer.

Eftersom vi länge var tre bröder innan våra föräldrar till slut fick en dotter så borde jag också vara mer tävlingsinriktad än andra storasyskon och dessutom mer maskulin som man. Att mitt behov av att tävla med andra mest är som för storasyskon i allmänhet och att jag ibland uppfattas som androgyn med både många maskulina och många feminina sidor skulle kunna bero på min mors inflytande.

Min mor var endabarn och betydde allt för sina föräldrar. Hon var både det finaste de hade och den enda de hade. Redan som ung fick hon ta stort ansvar, inte bara om sig själv utan även om sina hårt arbetande föräldrar som behövde hjälp i hemmet. Det kan vara en av anledningarna till att hon senare i livet tog så stort ansvar för att jag skulle lära mig att sköta ett hushåll och ta om hand om mina syskon. Att hon inte ville att jag skulle bli som min far, som tack vare en duktig storasyster aldrig behövde göra något i sitt barndomshem, kan vara en annan.

Yrkesmässigt gör kombinationen av att vara ansvarstagande och målinriktad, blandat med den pedagogiska ådra jag utvecklat som storebror, att jag med stor sannolikhet söker mig till ledarpositioner. Där känner jag mig sedd och uppskattad.

Den bästa partnern för mig är en lillasyster med minst en bror. Ett förhållande med en storasyster skulle vara en ständig kamp om positionen som den duktigaste och någon utan bröder skulle ha svårt att förstå hur någon som inte bara är en bror utan också växt upp med två stycken fungerar. Dessutom skulle en otålig, rebellisk och artistisk lillasyster kunna visa mig på det lustfyllda, härliga och auktoritetsfria livet som är här och nu istället för i framtiden eller i det förflutna.

Om inte alla krav och förväntningar jag har på mig själv gör att jag får hjärtinfarkt och dör i förtid är chanserna goda att jag lever länge. Om jag lär mig att lätta på min börda, eventuellt med hjälp av en psykoterapeut likt många andra storasyskon, kan jag till och med bli lycklig.

13 september, 2008 av jag

äldst, yngst eller mittemellan

Är du en pliktskyldig, ansvarstagande och målinriktad storebror, en otålig, rebellisk och artistisk lillasyster eller kanske ett medlande och flexibelt mellanbarn? Elisabeth Schönbeck menar i sin bok Äldst, yngst eller mittemellan, utgiven på Forum bokförlag i september 2008, att den roll som våra föräldrar spelar för hur vi formas under uppväxten ofta överskattas; Det finns något annat som är mycket mer avgörande, nämligen relationen till syskonen.

I en över 200 sidor lång resa introducerar Schönbeck oss på ett lättförståeligt sätt till syskonforskningen. Storasyster som hon är, förklarar hon sakligt och tålmodigt att inte bara vår placering i syskonskaran, utan även skillnader i syskonens ålder och kön spelar roll för hur vår personlighet formas, vad som blir viktigt för oss här i livet, vilka yrkeseval vi gör och hur vi väljer och fungerar med en partner.

Till exempel berättas om Walter Tomans undersökning av 2300 tyska par som gift sig och skaffat barn tillsammans. I de fall där en storasyster gift sig med en lillebror eller en storebror med en lillasyster fann han inte ett enda skilsmässofall. När en storebror till enbart bröder gift sig med en storasyster till enbart systrar var det dock tre gånger så vanligt med skilsmässa som i allmänhet.

Jag gillar Schönbecks tydliga berättarteknik, men ibland går det till överdrift. När jag för femte gången läser att ett mellanbarn i praktiken kan fungera både som ett äldsta och yngsta syskon beroende på hur stora ålderskillnaderna mellan syskonen är kan jag inte låta bli att sucka för mig själv. Jag förstod första gången och om jag inte hade gjort det hade det antagligen inte hjälpt att precis samma sak sägs på precis samma sätt ytterligare en gång.

Sammanfattningvis är det dock en intressant och trevlig läsning. Jag kan varmt rekommendera den till dig som funderar på hur din placeringen i syskonskaran kan ha påverkat den du är och de val du har gjort här i livet.

12 september, 2008 av mekanismer

mitt kärleksspråk

Jag har flera gånger refererat till Gary Chapmans bok Kärlekens fem språk, inte minst i inlägget kärlekens fem språk. Nu har jag dessutom faktiskt läst boken som är utgiven på Marcus Förlag.

Chapman är en god pedagog och duktig berättare, vilket gör boken lättläst. Anne Holmdahls översättning av fjärde upplagan hjälper dessutom till; Tidigare upplagor har enligt uppgift inte varit lika angenäma upplevelser.

Gary Chapman är en amerikansk familjerådgivare med över 30 års erfarenhet av familjerådgivning. Enligt Chapman använder människor olika språk för att visa att de tycker om någon. De fem språken är (1) komplimanger, (2) tid tillsammans, (3) gåvor, (4) tjänster och (5) fysisk beröring. Chapman menar att väldigt många äktenskapliga problem har sin grund i att man och hustru talar olika språk och därmed inte känner sig älskade. Botemedlet är att lära sig sin partners språk och börja ge vad han eller hon vill ha. I en relation där båda känner sig omtyckta går sedan det mesta att lösa.

Precis som jag skrev i inlägget kärlekens fem språk så är tid tillsammans ett språk som talades i överflöd i det hem där jag växte upp. Efter att ha läst boken har jag identifierat ytterligare ett; min mor uppskattade verkligen när jag lyssnade på henne och gav henne min uppmärksamhet. Att ge av sin uppmärksamhet är enligt Chapman en dialekt av gåvo-språket. Båda dessa språk behärskar jag och har använt mig mycket av i förhållanden, men även i andra relationer och inte minst när jag undervisar och handleder. Men att jag talar mina föräldrars språk behöver ju inte betyda att de är mina egna. Det kan ju också vara så att jag gav dem det de ville ha för att få deras uppmärksamhet. Men vad är det som jag vill ha?

Gary Chapman ger tre frågor som man kan ställa sig själv när man försöker finna sitt eget språk:

  1. Vad gör eller gör inte din partner som sårar dig allra mest? Motsatsen till det är antagligen ditt kärleksspråk.
  2. Vad är det du oftast har bett din partner om? Det som du oftast bett om är förmodligen det som du helst av allt skulle vilja ha för att känna dig älskad.
  3. På vilket sätt visar du din partner att du älskar honom/henne? Ditt sätt att ge kärlek kan vara det sätt som du själv skulle vilja bli bemött för att känna dig älskad.

Det jag gav mitt ex mest, så länge det fanns något att ge av, var tid och närvaro, det vill säga mina föräldrars språk. Jag försökte ibland att be om något, men det var mycket som hon tyckte kändes ovant och obekvämt och när hon inte ville bad jag inte igen. I slutändan var det inte mycket jag bad om. Det som gjorde ondast var att hon inte ville ta i mig och att hon inte var nyfiken på min kropp, så kanske är det en ledtråd?

Men kan fysisk beröring verkligen vara mitt språk, ett språk som inte talades i mitt barndomshem? Borde jag inte då ha sökt närhet? Känslig som jag var gjorde jag ju tvärtom och drog mig undan. Istället sökte jag bekräftelse genom att prestera och genom att tala mina föräldrars språk.

Jag vet nog helt enkelt inte vad som är mitt kärleksspråk. Det finns kvar att upptäcka!

4 september, 2008 av relationer

medial insats

Våren 2007 antog RFSUs kongress motioner rörande sexuellt likaberättigande för utövare av BDSM och fetischism. Bland annat ska RFSU verka för borttagande av sadomasochism och fetischism som psykiska sjukdomar i Socialstyrelsens klassifikation. Jag skrev om detta i varannan man psykiskt sjuk och varannan man psykiskt frisk.

Nu verkar det som att RFSU har gjort en medial insats; Sydsvenskan skriver att Socialstyrelsen: Fetischer är sjukt och Dagens medicin rapporterar att RFSU kräver att fetischism slopas i diagnosregistret. I samma vända frågar Sydsvenskan deltagarna på en fetischfest: Hur störd är du? och Expressen avslöjar att Kinky sexliv gör dig lyckligare.

Bra jobbat RFSU!

30 augusti, 2008 av sexualitet