Nu finns fem texter på temat kärlek under Pages.
henrik
ett nytt projekt
Jag leker med ett nytt projekt. Som komplement till bloggen tänker jag skriva några sammanfattande, mer permanenta texter kring olika teman som jag publicerar under Pages. Första temat är kärlek.
mononormen
De senaste dagarna har jag funderat på vad som ingår i mononormen, det vill säga den socialt konstruerade kunskapen om vad en kärleksrelation är. Några uppslag kommer från samtalet alternativ till mononormen på Pride, andra från Dr Andie och ytterligare några är mina egna.
- Seriell monogami. Grundläggande är idéen om seriell monogami, det vill säga att vi tillåter flera sexuella partners, men bara en i taget. Visst överseende har vi med unga vuxna, men ju äldre man blir desto mer förväntas man ha ”lekt av sig” och vilja vara med en enda.
- Seriell monoamori. Även seriell monoamori gäller; Det är tillåtet att bli förälskad i flera, men bara i en i taget.
- Känslomässig kategorisering. Vissa känslor hör samman och hemma i vissa typer av relationer. Till en kärleksrelation hör till exempel förälskelse och sexuell attraktion. Om man blir förälskad i en vän är något fel, särskilt om man har en partner. Om man inte är både förälskad i och sexuellt attraherad av sin partner är även det ett problem.
- Äkta kärlek är evig. Även om seriell monogami/monoamori är accepterad i vårt hörn av världen så ses ett uppbrott ändå som ett misslyckande. Äkta kärlek är evig. Lite tillspetsat är det därmed först när vi dör som vi kan avgöra om kärleken var den rätta.
- Från förälskelse till kärlek. Det finns en progression i en kärleksrelation; Om man tycker om någon och umgås mycket så blir man ihop och när man varit ihop i några år förlovar man sig, vilket följs av äktenskap. Känslomässigt går utvecklingen från förälskelse via att man blir kär till att man älskar.
- Villa, vovve och Volvo. Större, ansvarsfulla projekt, som barn och hus, hör hemma i, och endast i, stabila, monogama kärleksrelationer.
Sammanfattningsvis så handlar mononormen i mångt och mycket om att välja ut relationen till en enda person och på den lägga väldigt många av sina önskningar och förhoppningar. Jag återkommer till Peter Englunds essä tusen år av kärlekar, men byter hans fråga om detta verkligen är en börda som den romantiska kärleken kan bära till om detta verkligen är en börda som en enda relation kan bära?
alternativ till mononormen på pride
Andie Nordgren (Dr Andie), Jon Jordås (sexfakta.se), Tanja Suhinina (PhonePhucker), Helena Meyer och Hanna hård (Vi som aldrig sa sexist) pratade om alternativ till mononormen på Stockholm Pride 2008. Om du, liksom jag, inte var på plats finns filminspelning på nätet, både del 1 och del 2. Det som diskuteras är väldigt intressant, men tyvärr dåligt förberett och därför lite segt. Missa dock inte Jon Jordås underbara presentation av sig själv och sina tankar kring mononormen cirka fem minuter in i första delen!
fem råd om personlig utveckling
Följande fem råd har varit och är fortfarande givande för mig i arbetet med min personliga utveckling.
- Läs på. Uppfinn inte hjulet igen, utan se vad andra har tänkt och trott. Nätet är en guldgruva och med ett kritiskt förhållningssätt går det att sålla fram riktiga guldkorn. Att lära känna sig själv är viktigt, men introspektion kan inte användas för att ta reda på vilka egenskaper som delas med alla andra människor, med många eller några få och vilka som gör dig unik. Inte heller går det att säga vilka egenskaper som brukar höra ihop och vilka som inte brukar göra det, vilket kan vara bra att veta om du letar efter orsakssamband.
- Skriv. Formulera dina tankar i text. Fyll ut luckorna i resonemangen och rannsaka logiken i dina val och levnadsregler. Är dina tankesätt rimliga, eller är de kognitiva förvrängningar?
- Kommunicera. Våga ventilera dina tankar och dela med dig av den du är. Prata med människor från olika sociala, ekonomiska och kulturella bakgrunder och med människor som gör, tänker och är annorlunda. I sådana möten kan man bli medveten om sina omedvetna antaganden och upptäcka vad som går att tänka på på andra sätt.
- Lyssna på den lilla rösten. Kunskap skapas genom bearbetning av existerande begreppsstrukturer och det är väldigt lätt att avfärda information som inte passar in som irrelevant när den i själva verket kan vara en öppning till en helt ny värld. Gör den lilla rösten och den naggande känslan av att något inte stämmer till din bundsförvant.
- Experimentera. Pröva att göra saker på nya sätt. Genom utlevnad lär man känna sig själv.
fyra kvinnor
För ett par dagar sedan berättade jag om mitt uppföljningsmöte med jobbcoachen och sammanfattade samtidigt läget på jobbfronten. Jag tänker nu försöka göra en liknande sammanfattning när det gäller sökandet efter partner, trots att läget där är betydligt mer komplext.
Först ska jag berätta om en kvinna som för en dryg månad sedan berättade att hon tycker om mig. Vi hade då under flera månaders tid successivt börjat umgås alltmer, men ändå kom det som en överraskning för mig. Jag brukar smickra mig själv med att kunna läsa andra människor, men när det gäller kärlekens affärer har jag ofta varit blind och i efterhand kommit på mig själv att omedvetet ha tänkt att hon inte kan vara intresserad av mig.
Dessutom delar jag inte längre upp mina känslor i ihop- och vänskaps-känslor. Det är ett tankesätt som gör att jag inte längre per automatik misstolkar kvinnor som flirtar bara för att få bekräftelse. Samtidigt blir jag antagligen svårare att förstå eftersom jag inte längre censurerar känslouttryck som inte passar in i normen.
Vi är fortfarande goda vänner, men umgås inte längre så ofta. Jag letade efter en samtalspartner i henne och hon efter en pojkvän i mig. Det kändes tråkigt att inte kunna belöna ett sådant ovanligt mod; Väldigt få kvinnor har vågat ta första steget och berätta för mig att de tycker om mig.
Sedan ska jag berätta om brunetten som jag var på en första dejt med för två månader sedan. Henne vet jag fortfarande inte var jag har. Hon är en hejare på subtil kommunikation, men när jag rakt och tydligt säger vad jag tänker får jag tystnad tillbaka. Jag tror att hon dejtar flera och har existensiell ångest över att välja, men hon berättar inte, så jag vet inte.
Ända sedan andra dejten har jag funderat på hur jag ska klara av att uppvakta henne, när jag inte vet om förutsättningar för en relation finns? Osäkerheten gör att jag lägger band på mig själv. Därmed ger jag henne inte lika mycket bekräftelse som hon skulle ha fått annars och om hon letar efter den rätta känslan kommer hon inte att hitta den med mig. Alternativet, att ge bekräftelse trots att jag inte vet om förutsättningarna för ett förhållande finns, har jag provat förut. Det har inte fallit väl ut.
Sedan grämer jag mig lite för att jag inte utbytte kontaktinformation med den underbart härliga kvinna som jag delade några danser med på årets Valborgsbal. Där tror jag att intresse finns från båda håll. Jag funderar på att leka detektiv och försöka spåra henne.
Slutligen ska jag berätta om den drygt tio år yngre kvinna som jag tränar tillsammans med någon gång ibland och som flirtar hej vilt med mig. Det är verkligen kul, men jag har ingen aning om hur hon tänker på det. Med tanke på vad som hände i våras funderar jag på om jag borde ta reda på det? Om jag flirtar tillbaka och vi båda är nöjda med den ömsesidiga bekräftelsen är ju allt frid och fröjd, men om hon vill något annat kan ju uppmuntran från min sida kännas som att jag utnyttjar henne. Jag borde nog prata med henne.
Ibland undrar jag hur det egentligen går till när någon lyckas bli ihop med någon annan? Att det är så lätt för en del är för mig en gåta.
uppföljningsmöte
Idag var jag på uppföljningsmöte hos den jobbcoach jag träffade under hösten. Stämningen på dagens möte var hoppfull och positiv. Den akademiska arbetsmarknaden ser nämligen annorlunda ut jämfört med hur den gjorde för ett halvår sedan. Flera tjänster inom mitt område har lysts ut under våren och ännu fler tjänster är på gång. Det är inte orimligt att jag inom snar framtid har fast anställning på något svenskt universitet.
För det är vad jag vill. Efter att ha undervisat i snart nio månader i streck känner jag att jag trivs väldigt bra med det. Den respons och bekräftelse jag får av mina studenter ger mig väldigt mycket och vidarutvecklingen av kurser och av min egen lärarroll är mycket stimulerande. Också lusten att forska finns, även om tiden till att göra det inte har gjort det.
Det vikariat jag har just nu tar slut sista juni och hösten är oviss. Planen är dock att fortsätta leta vikariat att hanka mig fram på tills jag får fast jobb.
vilken modell ska jag välja?
I mitt liv som postmodern är modellbegreppet och insikten att det går att tänka på verkligheten på olika sätt centralt. Det hjälper mig att förstå hur det kommer sig att andra människor upplever verkligheten på andra sätt och därför agerar annorlunda. Det ger mig också valfrihet när jag själv vill förstå verkligheten, så hur ska jag använda den valfriheten? Vilken modell ska jag välja?
Ibland klarar inte en modell av att beskriva det jag upplever och då är den lätt att välja bort. Ibland är en modell väldigt komplex. Då kan jag använda Ockhams rakkniv och inte krångla till saker i onödan. Men ibland är valet inte så enkelt.
En vän berättade om en släktträff där den äldre generationen försökte lära den yngre att man ska äta ordentlig frukost och vad som menas med en sådan.
Om man vill kan man tänka på det som hände i termer av makt; Den äldre generationen försvarar och sprider sina värderingar för att befästa den egna gruppens ställning. Att ifrågasätta en grupps värderingarna är att ifrågasätta gruppens auktoritet och maktposition.
Ett annat tankesätt är i termer av betingning. Den äldre generationen blev, när deras barn var små, belönad av sina barn för att ta om hand om dem. Den belöningen söker de fortfarande genom att visa ett omhändertagande beteende.
Båda modellerna beskriver min väns observationer, utan att bli onödigt komplexa. Samtidigt spelar det roll vilken modell man väljer. Den som väljer maktmodellen känner sig kanske förtryckt och blir arg. Den som väljer betingningsmodellen ser kanske välvilja och visar medkänsla samtidigt som han eller hon väljer att bemöta beteendet som en vuxen och inte som ett barn.
Man kan också välja att inte välja, utan arbeta med flera modeller samtidigt. Det är nog så jag försöker tänka. Då har jag flera olika känslomässiga reaktioner och beteendemässiga motreaktioner att ta till i varje situation.
mitt liv som postmodern
Jag läser i wikipedia att
Enligt den franska filosofen och litteraturvetaren Jean-François Lyotard är postmodernitetens viktigaste kännemärke ”en skepsism mot metaberättelser”, det vill säga, att människan i det postmoderna samhället har förkastat storslagna, universella förklaringsmodeller och paradigm som religion, (etablerad) filosofi, kapitalism och kön […] Vidare innebär postmodernitet övertygelsen att sådana styrande metaberättelser bara utgör en stabil grund för samhället så länge de svarar på aktuella fenomen. Så fort paradigmet misslyckas med att hantera nya fenomen kan det ersättas av en bättre förklaringsmodell som senare kan gå samma öde till mötes.
Dessa tankar utvecklar Lyotard i La Condition postmoderne: Rapport sur le savoir och La Differend för över 25 år sedan.
Under gymnasietiden fascinerades jag av att politiska partier argumenterade för diametralt motsatta åtgärder med ett och samma argument, under mitt vuxna liv har jag genomgått en sekularisering, inspirerad av naturvetare som Gödel och Heisenberg och psykologer som Beck har jag lärt mig att skilja på världen och på de modeller vi bygger av den, Dr Andie och andra har fått mig att ifrågasätta de sociala konstruktioner som reglerar relationer och denna termin har jag gått kurs i kroppspråkets dans och på allvar ifrågasatt pardansens könsroller.
Det är fascinerande att upptäcka att min egen utveckling passar in i samhällets utveckling i stort. Lyotards beskrivning av min värld stämmer som handen i handsken, även om jag inte känner att det är en värld jag har fötts in i, utan en plats jag är på väg till.