För ett par dagar sedan berättade jag om mitt uppföljningsmöte med jobbcoachen och sammanfattade samtidigt läget på jobbfronten. Jag tänker nu försöka göra en liknande sammanfattning när det gäller sökandet efter partner, trots att läget där är betydligt mer komplext.
Först ska jag berätta om en kvinna som för en dryg månad sedan berättade att hon tycker om mig. Vi hade då under flera månaders tid successivt börjat umgås alltmer, men ändå kom det som en överraskning för mig. Jag brukar smickra mig själv med att kunna läsa andra människor, men när det gäller kärlekens affärer har jag ofta varit blind och i efterhand kommit på mig själv att omedvetet ha tänkt att hon inte kan vara intresserad av mig.
Dessutom delar jag inte längre upp mina känslor i ihop- och vänskaps-känslor. Det är ett tankesätt som gör att jag inte längre per automatik misstolkar kvinnor som flirtar bara för att få bekräftelse. Samtidigt blir jag antagligen svårare att förstå eftersom jag inte längre censurerar känslouttryck som inte passar in i normen.
Vi är fortfarande goda vänner, men umgås inte längre så ofta. Jag letade efter en samtalspartner i henne och hon efter en pojkvän i mig. Det kändes tråkigt att inte kunna belöna ett sådant ovanligt mod; Väldigt få kvinnor har vågat ta första steget och berätta för mig att de tycker om mig.
Sedan ska jag berätta om brunetten som jag var på en första dejt med för två månader sedan. Henne vet jag fortfarande inte var jag har. Hon är en hejare på subtil kommunikation, men när jag rakt och tydligt säger vad jag tänker får jag tystnad tillbaka. Jag tror att hon dejtar flera och har existensiell ångest över att välja, men hon berättar inte, så jag vet inte.
Ända sedan andra dejten har jag funderat på hur jag ska klara av att uppvakta henne, när jag inte vet om förutsättningar för en relation finns? Osäkerheten gör att jag lägger band på mig själv. Därmed ger jag henne inte lika mycket bekräftelse som hon skulle ha fått annars och om hon letar efter den rätta känslan kommer hon inte att hitta den med mig. Alternativet, att ge bekräftelse trots att jag inte vet om förutsättningarna för ett förhållande finns, har jag provat förut. Det har inte fallit väl ut.
Sedan grämer jag mig lite för att jag inte utbytte kontaktinformation med den underbart härliga kvinna som jag delade några danser med på årets Valborgsbal. Där tror jag att intresse finns från båda håll. Jag funderar på att leka detektiv och försöka spåra henne.
Slutligen ska jag berätta om den drygt tio år yngre kvinna som jag tränar tillsammans med någon gång ibland och som flirtar hej vilt med mig. Det är verkligen kul, men jag har ingen aning om hur hon tänker på det. Med tanke på vad som hände i våras funderar jag på om jag borde ta reda på det? Om jag flirtar tillbaka och vi båda är nöjda med den ömsesidiga bekräftelsen är ju allt frid och fröjd, men om hon vill något annat kan ju uppmuntran från min sida kännas som att jag utnyttjar henne. Jag borde nog prata med henne.
Ibland undrar jag hur det egentligen går till när någon lyckas bli ihop med någon annan? Att det är så lätt för en del är för mig en gåta.
Ja, absolut ska du leka detektiv! Vad har du att förlora? Jag har bara goda erfarenheter, även om det inte har fungerat på lång sikt som ”kärlekspartner” så har jag fått en mycket god vän.
Och absolut, igen, ska du satsa. Varför stirrar du dig blind på att hon är yngre? Hon är ju inte minderårig direkt och kan förmodligen ta vara på sig. Jag tycker du är orättvis mot henne om du tror att hon skulle låta sig utnyttjas bara för att hon är yngre…har svårt att hänga med i ditt resoneman där.
Kör på! Visst kan det bli komplicerat men det är ju livet ändå.
kram till dig!
Hej Pernilla och tack för uppmuntran! =)
Först ska jag berätta att brunetten nu gett klart besked; Hon har kommit fram till att hon inte söker efter något förhållande just nu. Synd, men när det är som det är är det bättre att veta än att inte göra det!
Jag har börjat leka detektiv, vilket visade sig vara ganska svårt. Jag har dock inte gett upp än!
Det var inte åldersskillnaden som fick mig att fundera på om hon skulle känna sig utnyttjad, utan om vi vill olika saker och tolkar den ömsesidiga bekräftelsen olika. Samtidigt vet jag ju inte vad hon vill och i ärlighetens namn egentligen inte vad jag vill heller. =)
Min teori om varför det blir så svårt ”att bli ihop” är att du teoretiserar och gör formulerar problem och frågeställningar med långa tidsperspektiv kring relationer, så mycket att du inte har plats för att släppa loss känslorna och lyssna på dem i nuet, som du känner nu för någon är lika mycket värt som all den där eftertanken. Det behövs både hjärna och hjärta för att det ska gå och man måste lita på båda. Tror jag.
Då är det kört, för mitt reflekterande sätt att uppleva min omvärld på ligger djupt i min personlighet.
Det finns inget som är kört och jag tror inte man kan ta bort delar ur sin personlighet, men väl utveckla andra än de nu dominerade (precis som man tränar muskler man inte använt så mycket när man provar en ny sport och som känns ovant att använda). Att det är också personlig utveckling.
det är jag som är anonym ovan,
bless
Okej, bless, jag menade inte vad jag skrev förut. Jag blev arg och tenderar då att bli självdestruktiv. Nu när jag har lugnat ner mig och funderat på vad jag vill göra, väljer jag att helt enkelt acceptera att vi har olika syn på hur jag är och vad jag behöver. Jag hoppas att du kan leva med det.
Snubblade in pa din blogg för en timme sedan och har inte kunnat sluta läsa. Vilka fantastiska texter du skriver.
Äntligen en blogg som berör mig.
Välkommen hit Victoria! Det glädjer mig att du uppskattade vad du fann!
Jag ville inte skriva en kommentar till det här inlägget utan att du kände mig lite. Det jag skriver nu är ju utifrån mina tolkningar av vad du har skrivit i den här bloggen, så det är inte alls säkert att något av det stämmer, men jag vill ändå dela med mig av vad jag tänker, ifall något av det skulle kunna vara till hjälp för dig.
Du är en ovanlig person och när man är det är det kanske svårare att hitta någon som man passar ihop med än om man tillhör någon av de vanligaste personlighetstyperna. Det gör kanske att det tar längre tid och att du får leta mer, om du inte skulle ha tur, än för de flesta andra. Jag tillhör själv en ovanlig personlighetstyp, så jag hoppas att du förstår att jag inte menar det här som någon kritik av din personlighet.
Många människor verkar nöja sig med någon som de tycker är attraktiv, trevlig och har en del gemensamma intressen. De kan kanske bli lyckliga så. Du verkar inte nöja dig förrän du har hittat rätt på ett djupare mer komplext sätt. Fler borde fortsätta leta tills det känns helt rätt.
Det verkar som att du har lätt för att få kvinnor att bli intresserade, och att det är först efter ett tag som något går fel. En förklaring skulle kunna vara att du förstör för dig själv, t.ex. om du är rädd för/inte tycker att du förtjänar att bli lycklig/njuta. Så har jag själv gjort länge, och det är svårt att komma åt. Blinda fläckar hos en själv är svåra att upptäcka.
En annan förklaring skulle kunna vara att du dras till kvinnor som egentligen inte är rätt för dig. Du verkar dras till kvinnor som ger dig mycket positiv bekräftelse i början. Kanske av samma anledning som att du tidigare varit högpresterande för att få bekräftelse. Den klassiska anledningen till det brukar vara att man inte fått tillräckligt med positiv bekräftelse från sina föräldrar. Du har varit inne på i några inlägg att du kanske skulle passa ihop med introverta kvinnor, men att du inte blir attraherad av dem. Introverta personer tar lång tid på sig att ge positiv bekräftelse och kan utifrån verka känslokalla och tvekande mot personer de inte känner så väl. Eftersom de är så känsliga behöver de lång tid på sig innan de kan visa vad de känner och lita på någon tillräckligt för att släppa in dem. Att de behöver tid behöver inte bero på att de tvekar på vad de känner, utan att de bara klarar av att släppa in någon lite i taget. Så fungerar jag själv, och det jag läst om introverta bekräftar att det brukar vara så. Vi tar också ofta tid på oss att visa oss som vi verkligen är, så vi tar tid att lära känna. Så en person som behöver bekräftelse snabbt hinner nog ge upp innan den introverta är redo att ge det.
Lösningen på problemet kanske inte alls finns i något av mina förslag ovan, men det var de orsaker jag kan komma på. Eftersom du arbetar med din utveckling som du gör och provar olika strategier så är jag övertygad om att du kommer att hitta en lösning tillslut.
Tack, Pärlprinsessan, för tankvärda tankar och uppmuntran! Jag tror också att det finns kärlek även för mig.
Vad bra. :) Du verkade väldigt missmodig här ett tag.