Jag har beslutat mig för att kalla gårdagens trevliga och avslappnade möte med brunetten som kan det här med subtil kommunikation för en första dejt. Det var ju trots allt ett möte inte bara med syftet att göra något roligt tillsammans utan också att börja lära känna varandra med en undran om det kan bli något mer. Jag hoppas och tror att det blir fler avslappnade och trevliga dejter, för min nyfikenhet växte.
henrik
forskarglädje
I skarven mellan två undervisningsperioder har jag de senaste dagarna haft tid till forskning. Det har varit skönt att bli påmind om hur kul det kan vara. Även om duktighetsivern finns där – det är kul när det blir bra – så finns också nyfikenhet, upptäckarglädje och experimentlusta. Vid förra årets vägskäl undrade jag vad som ska driva mig, nu när jag börjar bli tillfreds med mig själv? Nu har jag blivit påmind om några av mina drivkrafter.
psykiskt lidande
bless skrev för över ett år sedan, när min blogg var ung, i en kommentar till inlägget 35-års-present att till skillnad från lidande så är smärta inte farlig. Hon refererade till karate, så kanske är tanken mycket gammal? Den finns tydligen också i psykoanalytisk teori; Svein Haugsgjerd, som är chefsläkare på Gaustad sjukhus i Oslo, skriver i sin bok Psykiskt lidande om utvecklingen i modern psykoanalytisk teori. Han betraktar psykiska störningar och psykiskt lidande som ett sätt att skydda sig mot psykisk smärta; Många väljer det destruktiva lidandet av rädsla för den ofarliga smärtan.
Det ger ytterligare ett argument för att man ska utmana sina rädslor; Det handlar inte bara om att bli mer fri att vara den man vill vara, utan också och till och med om att inte skada sig själv.
För ett par dagar sedan blev jag ofrivilligt vittne till ett gräl. En man och en kvinna skrek åt varandra om det ansvar de tog respektive inte tog för deras gemensamma barn. De känslor det väckte i mig var en mixtur av medkänsla för dem båda, frustration över den oklara kommunikationen och rädsla för all vrede de uttryckte. Cocktailen av obehagskänslor gjorde mig illamående. Det psykiska lidande jag utsatte mig för i relationen till mitt ex gav mig ett bagage som nu gör mig illamående bara av att höra två främlingar gräla.
Kanske borde jag lära mig att gräla, som en exponeringsterapi för min konflikträdsla? Frågan är bara hur det ska gå till? Visserligen är det bara psykisk smärta och inte psykiskt lidande jag tillfogar den jag grälar med, men jag förstår ändå inte hur jag avsiktligt ska kunna göra någon illa?
samtal om obesvarade frågor
Jag beslutade mig för att bättre fly än illa fäkta och att sakta smyga mig undan min missionerande och välment manipulative vän, men han la märke till det och frågade om mitt reserverade sätt, vilket ledde till samtal om mina obesvarade frågor. Många är fortfarande obesvarade, men på vissa punkter backade han; Kanske har jag missförstått, eller kanske säger han nu vad jag vill höra för att han har insett vad som står på spel? Jag vet inte ens om jag orkar reda ut det. Så viktig är inte vår vänskap.
bättre fly än illa fäkta
Nu vet jag.
Det ansvar han tar om andra människor, även emot deras egen vilja, tar han därför att han är övertygad om att det är hans skyldighet. Hans manipulativa metoder, som jag kallar för lögner, kallar han stolt för att så frön och peta i rätt riktning.
Han är så charmig och glad, alltid fylld av roliga upptåg, att det är lätt att ryckas med och bortse från det som inte är lika vackert. När jag frågar om det jag tycker är konstigt förhalar han ofta; Han behöver tid att tänka och det har krävts tålmodig väntan för att få veta det jag nu vet. Många frågor är ännu obesvarade, men till slut måste jag inse att jag inte kommer att få fler svar.
Så det är dags för mig att välja. Och mitt val är enkelt. Trots att det inte känns så, så är han inte att lita på. En vacker dag är det mig han kör över ”för mitt eget bästa”. Så bättre fly än illa fäkta.
Planen är att göra det sakta och försiktigt. Jag vet inte hur han skulle reagera om han upptäckte att jag inte längre dansar efter hans pipa, men är inte heller intresserad av att ta reda på det. Så jag smyger sakta bort och låter vår relation långsamt rinna ut i sanden.
inget är enkelt
– Före jul fick självförtroendet en rejäl boost. Nu körs det i botten igen.
En av mina före detta studenter berättar med en suck hur annorlunda det är med olika lärare och jag tänker att lärarens uppgift inte är enkel; Att gå studenter till mötes, coacha fram ett gott betyg och skaffa sig enkla poäng genom att vara lyhörd kan stjälpa mer än det hjälper. Tror de att den egna framgången hänger på lärarens insats bekräftar man bara det antagandet.
en vän som fortfarande väljer mig
Jag och en vän som har valt mig väljer fortfarande varandra ett knappt år efter att vi valde varandra för första gången. Hon är fortfarande attraktiv och underbart förtjusande i mina ögon. Mina känslor har inte ebbat ut som jag trodde att de skulle göra. Inte heller har jag låtit dem skena iväg med mig. Hon ger mig mycket och jag ser fram emot de klätteräventyr vi planerar inför våren och sommaren.
kroppsspråkets dans
Jag går kurs och lär mig dansa tango. Tango får mig att tänka. Inte när jag dansar. Då är fokus här och nu. Men efteråt. Då kommer funderingarna.
Tango verkar vara kroppsspråkets dans framför andra. Mycket blir sagt i dansens kommunikation som sällan uttrycks lika tydligt i verbal dialog; Nästan ögonblickligen känner jag om den jag dansar med tycker om att dansa med mig, känner förtroende för mig, har förtroende för sin egen förmåga, kan skilja förmåga från personligt värde, är nyfiken på mina signaler, är tålmodig eller otålig, söker bekräftelse eller bekräftar, är lugn eller orolig och mycket mer.
Samtidigt som det är härligt att dansa med skickliga dansare så är det otroligt spännande att möta nybörjare. Den som inte har så vältränad styrka, balans, motorik, koordination och allt det som hjälper oss att kontrollera våra kroppar har svårare att välja sin kommunikation. Då blir mycket mera sagt av det som inte hör till dansen och som den vältränade med god självkontroll utelämnar.
Friskrivning. Jag är medveten om att jag tolkar andra människors signaler och att dessa tolkningar bara är kvalificerade gissningar.
mission och kommunikation
Världen är full av missionärer. Då tänker jag inte bara på den religiösa sorten utan också på kvinnan i snabbköpskön som försöker lära kassörskan att ta i med hårdhandskar mot snattare, mannen på bussen som efter att ha givit plats åt den gamle med käpp uppfostrar ungdomarna som inte ställde sig upp och kollegan som talar om för mig att jag kommer att ångra mig om jag inte blir docent. Själv undrar jag vad det är som säger att kassörskan inte mår bättre av att inte reta sig på snattare, om skuldbeläggning verkligen är det bästa sättet att motivera ungdomar och varför jag inte mår bättre av att släppa taget om docenturen?
När jag tänker på missionärerna blir jag ibland lite irriterad. Jag känner inte att de respekterar och accepterar när de bemöter mig och andra med antagandet att de vet vad som är bäst för oss. Samtidigt inser jag att de menar väl och att en förklaring till missionerandet kan vara en bristande förmåga att se vilka reaktioner det väcker. Knepigare är det med han som använder utilitaristiska argument och medvetet offrar individen för allmännyttan. Det vet jag faktiskt inte hur jag ska förhålla mig till.
karmas lag
Bibeln lär att som vi sår får vi skörda och hinduismen har karmas lag. Tanken att vi, på gott och ont, får det vi förtjänar verkar vara lika gammal som den är spridd, men betyder det att den är sann?
Med mitt ex tänkte jag att om jag fortsatte att ge henne beröring, massage och sex utan att ställa krav så skulle hon en vacker dag vilja ge detsamma tillbaka. Den dagen kom aldrig trots att jag tålmodigt väntade i fem och ett halvt år.
Med kvinnan som visade mig himmel och helvete tänkte jag att om jag fortsatte att bedyra mina känslor och ge henne vad hon ville ha så skulle hon till slut välja mig. Efter ett och ett halvt år fick jag en 35-års-present av ett helt annat slag.
När jag mönstrade berättade jag för psykologen att jag inte slår tillbaka eftersom det trappar upp konflikter. Han berättade att jag skulle få det jobbigt i lumpen, skrev ”jobbig barndom” i mina papper och gav mig frisedel.
Att kravlöst ge och hoppas att det ska ge igen har varit en livsregel sedan barnsben. Jag tror att jag lärde mig det genom att läsa bibeln, men antagligen fanns idéen också hemma; Mina föräldrar växte båda upp i frikyrkoförsamlingar.
Min erfarenhet är dock att världen inte fungerar på det sättet. Jag har inte fått det jag behöver. Därför har jag istället börjat leva efter en annan regel: Jag tänker likt brandmannen på min egen välgång först innan jag finns för andra. Det verkar fungera bättre.
Därmed inte sagt att karmas lag är falsk. Jag har nog bara tolkat den fel; Om jag inte ger får jag inget tillbaka, men om jag inte samtidigt visar att jag är värdefull och att mina behov är viktiga, varför skulle då någon annan tro det? Jag har nog fått precis det jag har förtjänat.