befrielse

Äntligen utrett.

Den här historien börjar i oktober förra året. Min vän och jag tappar bort varandra och jag tänker att om hon behöver en paus från mig så måste hon få det. Vill hon komma tillbaka får hon göra det när hon är redo.

I slutet av januari tar hon kontakt och jag blir glad över att hon vill träffa mig igen. Men sedan ställer hon så konstiga frågor att jag börjar undra om det finns en annan anledning till att hon dyker upp. Jag undrar om hon agerar äktenskapsmäklerska. Jag undrar också om jag håller på att bli knäpp på riktigt?

Vi gör flera försök att ses igen, men gång på gång lämnar hon återbud i sista sekunden. Det känns inte som att hennes intresse av att återuppta kontakten är så stort och jag börjar fundera på om det är dags för oss att gå skilda vägar.

I Valborgshelgen träffas vi igen och då rotar hon åter i mitt kärleksliv. Än en gång blir jag tvungen att fråga mig själv om hon träffar mig med en baktanke?

För ett par dagar sedan lyckades jag till slut formulera frågorna som gnagde inom mig, först för mig själv och sedan till henne i ett brev: Varför lämnade hon mig och vill hon verkligen komma tillbaka?

I diskussionen som följer får jag veta att hon inte tycker att vi har tappat kontakten, att det finns anledningar som inte har med mig att göra till att vi inte har umgåtts och att hon aldrig skulle försöka föra ihop mig med någon annan.

Jag inser att hennes förklaringarna är de mest sannolika. Nu vet jag också att det jag behövde för att våga tro på dem var helt enkelt att hon berättade. Det var otroligt befriande och jag borde ha frågat för länge sedan. Nu har vi i och för sig inte träffats, men det finns ju telefon.

Mina tankar vandrar till experimentet som skulle undvika att samtal utvecklas till något som liknar en förhandling i Mellanöstern. Jag behöver verkligen öva mer på det.

Vad som händer nu mellan mig och min vän vet jag inte. Det är inte omöjligt att vi på grund av yttre omständigheter inte kommer att träffas så mycket framöver. Men i så fall får det bli så. Det är ok. Nu vet jag att det inte är för att jag är den jag är.