relationer

Sist jag var i slagsmål var på mellanstadiet. Jag var på väg in i skolbussen när jag fick ett nyp i baken bakifrån. Mitt humör var dåligt redan innan och jag vände mig om, knuffade till pojken som gick bakom mig i gången och sa ifrån på skarpen. Strax efter att jag hade vänt mig framåt igen kände jag hur det brände till i käken på höger sida. Först förstod jag inte, men så insåg jag att jag hade blivit nitad bakifrån. Mer slagsmål än så blev det inte. Smärtan var passiviserande och jag fick äta med sugrör i en vecka. I efterhand fick jag veta att det antagligen var någon annan som nöp mig. Jag fick aldrig veta vem.

Sedan dess har jag som sagt inte deltagit i några slagsmål och knappt några gräl heller. Jag ger mig eller lägger benen på ryggen, ungefär som när Mogens Glistrup föreslog att Danmarks försvar skulle bytas ut mot en telefonsvarare som på ryska läste upp meddelandet ”vi ger oss”. Jag har tänkt att det viktiga är att värna relationerna, inte min stolthet.

Men, säger Anna Kåver och Åsa Nilsonne i sin bok Tillsammans, en sådan ensidig strategi är farlig; Det är inte att respektera sina egna känslor och tankar, vilket är destruktivt i längden.

Bokens Tillsammans handlar till stor del om hur man kan använda medveten närvaro och acceptans för att leva sig in i en annan människas upplevelse och vidimera att den andres tankar och känslor är rimliga utifrån dennes perspektiv. Att bekräfta det i ord, kroppsspråk och handling är enligt Kåver och Nilsonne ett sätt att visa respekt för den andre och därmed skapa ett tillsammans. På samma sätt kan man visa respekt för sina egna tankar och känslor och en av de mer intressanta diskussionerna i boken handlar om att hitta en balans mellan de två perspektiven och därmed mellan respekten för andra och respekten för sig själv.

Tillsammans gavs ut av förlaget Natur & Kultur år 2007 och är en av de mest underbara böcker jag läst på länge. Det underliggande budskapet om att kärlek är en färdighet som kan och behöver tränas sväljer jag med hull och hår.

Elin efterlyser noveller, romaner och filmer som innehåller icke mononormativa skildringar. Om du har tips, eller är intresserad av att skriva något själv, kontakta henne här.

Jag har flera gånger refererat till Gary Chapmans bok Kärlekens fem språk, inte minst i inlägget kärlekens fem språk. Nu har jag dessutom faktiskt läst boken som är utgiven på Marcus Förlag.

Chapman är en god pedagog och duktig berättare, vilket gör boken lättläst. Anne Holmdahls översättning av fjärde upplagan hjälper dessutom till; Tidigare upplagor har enligt uppgift inte varit lika angenäma upplevelser.

Gary Chapman är en amerikansk familjerådgivare med över 30 års erfarenhet av familjerådgivning. Enligt Chapman använder människor olika språk för att visa att de tycker om någon. De fem språken är (1) komplimanger, (2) tid tillsammans, (3) gåvor, (4) tjänster och (5) fysisk beröring. Chapman menar att väldigt många äktenskapliga problem har sin grund i att man och hustru talar olika språk och därmed inte känner sig älskade. Botemedlet är att lära sig sin partners språk och börja ge vad han eller hon vill ha. I en relation där båda känner sig omtyckta går sedan det mesta att lösa.

Precis som jag skrev i inlägget kärlekens fem språk så är tid tillsammans ett språk som talades i överflöd i det hem där jag växte upp. Efter att ha läst boken har jag identifierat ytterligare ett; min mor uppskattade verkligen när jag lyssnade på henne och gav henne min uppmärksamhet. Att ge av sin uppmärksamhet är enligt Chapman en dialekt av gåvo-språket. Båda dessa språk behärskar jag och har använt mig mycket av i förhållanden, men även i andra relationer och inte minst när jag undervisar och handleder. Men att jag talar mina föräldrars språk behöver ju inte betyda att de är mina egna. Det kan ju också vara så att jag gav dem det de ville ha för att få deras uppmärksamhet. Men vad är det som jag vill ha?

Gary Chapman ger tre frågor som man kan ställa sig själv när man försöker finna sitt eget språk:

1. Vad gör eller gör inte din partner som sårar dig allra mest? Motsatsen till det är antagligen ditt kärleksspråk.
2. Vad är det du oftast har bett din partner om? Det som du oftast bett om är förmodligen det som du helst av allt skulle vilja ha för att känna dig älskad.
3. På vilket sätt visar du din partner att du älskar honom/henne? Ditt sätt att ge kärlek kan vara det sätt som du själv skulle vilja bli bemött för att känna dig älskad.

Det jag gav mitt ex mest, så länge det fanns något att ge av, var tid och närvaro, det vill säga mina föräldrars språk. Jag försökte ibland att be om något, men det var mycket som hon tyckte kändes ovant och obekvämt och när hon inte ville bad jag inte igen. I slutändan var det inte mycket jag bad om. Det som gjorde ondast var att hon inte ville ta i mig och att hon inte var nyfiken på min kropp, så kanske är det en ledtråd?

Men kan fysisk beröring verkligen vara mitt språk, ett språk som inte talades i mitt barndomshem? Borde jag inte då ha sökt närhet? Känslig som jag var gjorde jag ju tvärtom och drog mig undan. Istället sökte jag bekräftelse genom att prestera och genom att tala mina föräldrars språk.

Jag vet nog helt enkelt inte vad som är mitt kärleksspråk. Det finns kvar att upptäcka!

De senaste dagarna har jag funderat på vad som ingår i mononormen, det vill säga den socialt konstruerade kunskapen om vad en kärleksrelation är. Några uppslag kommer från samtalet alternativ till mononormen på Pride, andra från Dr Andie och ytterligare några är mina egna.

• Seriell monogami. Grundläggande är idéen om seriell monogami, det vill säga att vi tillåter flera sexuella partners, men bara en i taget. Visst överseende har vi med unga vuxna, men ju äldre man blir desto mer förväntas man ha ”lekt av sig” och vilja vara med en enda.
• Seriell monoamori. Även seriell monoamori gäller; Det är tillåtet att bli förälskad i flera, men bara i en i taget.
• Känslomässig kategorisering. Vissa känslor hör samman och hemma i vissa typer av relationer. Till en kärleksrelation hör till exempel förälskelse och sexuell attraktion. Om man blir förälskad i en vän är något fel, särskilt om man har en partner. Om man inte är både förälskad i och sexuellt attraherad av sin partner är även det ett problem.
• Äkta kärlek är evig. Även om seriell monogami/monoamori är accepterad i vårt hörn av världen så ses ett uppbrott ändå som ett misslyckande. Äkta kärlek är evig. Lite tillspetsat är det därmed först när vi dör som vi kan avgöra om kärleken var den rätta.
• Från förälskelse till kärlek. Det finns en progression i en kärleksrelation; Om man tycker om någon och umgås mycket så blir man ihop och när man varit ihop i några år förlovar man sig, vilket följs av äktenskap. Känslomässigt går utvecklingen från förälskelse via att man blir kär till att man älskar.
• Villa, vovve och Volvo. Större, ansvarsfulla projekt, som barn och hus, hör hemma i, och endast i, stabila, monogama kärleksrelationer.

Sammanfattningsvis så handlar mononormen i mångt och mycket om att välja ut relationen till en enda person och på den lägga väldigt många av sina önskningar och förhoppningar. Jag återkommer till Peter Englunds essä tusen år av kärlekar, men byter hans fråga om detta verkligen är en börda som den romantiska kärleken kan bära till om detta verkligen är en börda som en enda relation kan bära?

Andie Nordgren (Dr Andie), Jon Jordås (sexfakta.se), Tanja Suhinina (PhonePhucker), Helena Meyer och Hanna hård (Vi som aldrig sa sexist) pratade om alternativ till mononormen på Stockholm Pride 2008. Om du, liksom jag, inte var på plats finns filminspelning på nätet, både del 1 och del 2. Det som diskuteras är väldigt intressant, men tyvärr dåligt förberett och därför lite segt. Missa dock inte Jon Jordås underbara presentation av sig själv och sina tankar kring mononormen cirka fem minuter in i första delen!

För ett par dagar sedan berättade jag om mitt uppföljningsmöte med jobbcoachen och sammanfattade samtidigt läget på jobbfronten. Jag tänker nu försöka göra en liknande sammanfattning när det gäller sökandet efter partner, trots att läget där är betydligt mer komplext.

Först ska jag berätta om en kvinna som för en dryg månad sedan berättade att hon tycker om mig. Vi hade då under flera månaders tid successivt börjat umgås alltmer, men ändå kom det som en överraskning för mig. Jag brukar smickra mig själv med att kunna läsa andra människor, men när det gäller kärlekens affärer har jag ofta varit blind och i efterhand kommit på mig själv att omedvetet ha tänkt att hon inte kan vara intresserad av mig.

Dessutom delar jag inte längre upp mina känslor i ihop- och vänskaps-känslor. Det är ett tankesätt som gör att jag inte längre per automatik misstolkar kvinnor som flirtar bara för att få bekräftelse. Samtidigt blir jag antagligen svårare att förstå eftersom jag inte längre censurerar känslouttryck som inte passar in i normen.

Vi är fortfarande goda vänner, men umgås inte längre så ofta. Jag letade efter en samtalspartner i henne och hon efter en pojkvän i mig. Det kändes tråkigt att inte kunna belöna ett sådant ovanligt mod; Väldigt få kvinnor har vågat ta första steget och berätta för mig att de tycker om mig.

Sedan ska jag berätta om brunetten som jag var på en första dejt med för två månader sedan. Henne vet jag fortfarande inte var jag har. Hon är en hejare på subtil kommunikation, men när jag rakt och tydligt säger vad jag tänker får jag tystnad tillbaka. Jag tror att hon dejtar flera och har existensiell ångest över att välja, men hon berättar inte, så jag vet inte.

Ända sedan andra dejten har jag funderat på hur jag ska klara av att uppvakta henne, när jag inte vet om förutsättningar för en relation finns? Osäkerheten gör att jag lägger band på mig själv. Därmed ger jag henne inte lika mycket bekräftelse som hon skulle ha fått annars och om hon letar efter den rätta känslan kommer hon inte att hitta den med mig. Alternativet, att ge bekräftelse trots att jag inte vet om förutsättningarna för ett förhållande finns, har jag provat förut. Det har inte fallit väl ut.

Sedan grämer jag mig lite för att jag inte utbytte kontaktinformation med den underbart härliga kvinna som jag delade några danser med på årets Valborgsbal. Där tror jag att intresse finns från båda håll. Jag funderar på att leka detektiv och försöka spåra henne.

Slutligen ska jag berätta om den drygt tio år yngre kvinna som jag tränar tillsammans med någon gång ibland och som flirtar hej vilt med mig. Det är verkligen kul, men jag har ingen aning om hur hon tänker på det. Med tanke på vad som hände i våras funderar jag på om jag borde ta reda på det? Om jag flirtar tillbaka och vi båda är nöjda med den ömsesidiga bekräftelsen är ju allt frid och fröjd, men om hon vill något annat kan ju uppmuntran från min sida kännas som att jag utnyttjar henne. Jag borde nog prata med henne.

Ibland undrar jag hur det egentligen går till när någon lyckas bli ihop med någon annan? Att det är så lätt för en del är för mig en gåta.

Jag har beslutat mig för att kalla gårdagens trevliga och avslappnade möte med brunetten som kan det här med subtil kommunikation för en första dejt. Det var ju trots allt ett möte inte bara med syftet att göra något roligt tillsammans utan också att börja lära känna varandra med en undran om det kan bli något mer. Jag hoppas och tror att det blir fler avslappnade och trevliga dejter, för min nyfikenhet växte.

Jag beslutade mig för att bättre fly än illa fäkta och att sakta smyga mig undan min missionerande och välment manipulative vän, men han la märke till det och frågade om mitt reserverade sätt, vilket ledde till samtal om mina obesvarade frågor. Många är fortfarande obesvarade, men på vissa punkter backade han; Kanske har jag missförstått, eller kanske säger han nu vad jag vill höra för att han har insett vad som står på spel? Jag vet inte ens om jag orkar reda ut det. Så viktig är inte vår vänskap.

Nu vet jag.

Det ansvar han tar om andra människor, även emot deras egen vilja, tar han därför att han är övertygad om att det är hans skyldighet. Hans manipulativa metoder, som jag kallar för lögner, kallar han stolt för att så frön och peta i rätt riktning.

Han är så charmig och glad, alltid fylld av roliga upptåg, att det är lätt att ryckas med och bortse från det som inte är lika vackert. När jag frågar om det jag tycker är konstigt förhalar han ofta; Han behöver tid att tänka och det har krävts tålmodig väntan för att få veta det jag nu vet. Många frågor är ännu obesvarade, men till slut måste jag inse att jag inte kommer att få fler svar.

Så det är dags för mig att välja. Och mitt val är enkelt. Trots att det inte känns så, så är han inte att lita på. En vacker dag är det mig han kör över ”för mitt eget bästa”. Så bättre fly än illa fäkta.

Planen är att göra det sakta och försiktigt. Jag vet inte hur han skulle reagera om han upptäckte att jag inte längre dansar efter hans pipa, men är inte heller intresserad av att ta reda på det. Så jag smyger sakta bort och låter vår relation långsamt rinna ut i sanden.

Vid en fika med en flyktig bekant i förra veckan fick jag en ny sida av en gammal historia berättad för mig. Efter lite pusslande bland mina minnen kommer nu historien om E.

Första gången jag träffade E var på ett dansgolv i februari 2006. Dans var då ett nyupptäckt intresse för henne, men hon lärde sig fort och det var ett sant nöje att vara med på en del av den resan. Dessutom flirtade hon med mig och jag minns att jag tyckte om det, men min nyfikenhet ersattes av besvikelse när hon efteråt frågade om jag ville gå danskurs med henne. Det var inte första gången en kvinna använde sin charm för att få mig att gå en kurs. Eftersom det är fler tjejer än killar som dansar måste tjejer hitta någon att anmäla sig med för att komma in.

Jag avböjde hennes förfrågan och som jag minns det så var hon under vinterns och vårens danskvällar mycket mer intresserad av att dansa med den man som jag var och fikade med i förra veckan. Vid vissa tillfällen dansade de bara med varandra under hela kvällen.

På Valborg hände dock något intressant. Som vanligt var det bal på slottet. Jag var där med en upptagen kvinna som jag var förtjust i. E var inte helt oväntat där med min fikakompis, men tog under kvällen mig åt sidan och poängterade att de var bara vänner. Dessutom berättade min dejt efteråt att E hade frågat om oss. Det fick mig att undra om E kanske ändå hade något romantiskt intresse i mig, men känslomässigt var jag då upptagen på annat håll.

Under försommaren bröt jag med den upptagna kvinnan. Under våren hade jag gått och väntat på att hennes krisartade förhållande med pojkvännen skulle ta slut, men uppbrottet kom aldrig och jag sa tack och adjö.

Under slutet av hösten började E och jag umgås lite utanför dansgolvet. Det var inte så ofta, men vi fikade ett par gånger och tog några långa promenader tillsammans och pratade om allt mellan himmel och jord. Sakta började vi lära känna varandra och jag kände att hon var någon jag skulle kunna bli förälskad i. Strax innan jul berättade jag det och fick till besked att hon aldrig hade tänkt på mig som något annat än en vän. Efter det rann vår relation ut i sanden och nu ser vi varandra på dansgolv ibland, men det är länge sedan vi dansade.

Det min fikakompis berättade i förra veckan var hur han hade fallit pladask för E första gången de träffades. Han mindes inte exakt när det var, men jag undrar om det inte var på samma dans som jag träffade henne första gången. Även hon hade blivit förtjust i honom och visat det både i handling och ord, men sade sig inte veta om hon ville ha ett förhållande med honom. Det tog flera månader innan hon gav besked och svaret var då att hon inte ville ha honom.

Efter mycket om och men beslutade min fikakompis sig för att försöka vara hennes vän istället. De slöt ett avtal, som innebar att de skulle hålla sig undan när den andra träffade någon annan. Det avtalet höll hon inte. Vid flera tillfällen la hon sig i och förstörde när han mötte någon som han var intresserad av och nu funderar han på att säga upp bekantskapen.

Jag känner med min fikakompis. Han är omtänksam och försöker göra det han tror är rätt. För det belönas han med smärta för att E varken vill ha honom eller kan släppa taget. Jag blir också arg över att det inte är första gången jag ser hur människor i min omgivning behandlar andra på det sättet. Jag har själv varit utsatt för det några gånger och att lära mig att undvika människor som behandlar mig på det viset har varit en dyrköpt läxa.