relationer

Torsdagen var magisk.

På eftermiddagen klättrade jag tillsammans med en vän som har valt mig, underbar och förtjusande, och på kvällen fick jag dansa med dig som var den första som visade mig vilken njutning det kan finnas i att följa. Jag dansade också med den ljuva, som inte blev mer än en vän, men en underbar sådan, och jag dansade med män och kvinnor som var och en förtjänar ett eget inlägg.

Tack alla ni som fyller mitt liv med energi och magi!

Trevlig lunch och härlig promenad i ljuvligt sällskap gjorde tisdagen till en bra dag. Kanske borde den ljuva och jag prata mer om var vi har varandra och vad vi vill framöver, men nuet, njutningen och varandet tog över. Framtiden får vänta ett tag.

I samband med terminsstarten fann jag mig själv uppvaktad av tre olika kvinnor på en och samma gång.

Kandidat nummer ett tappade intresset ganska fort, trots att jag flirtade tillbaka. Hon är liksom jag en fysiskt aktiv person och vi har flera gemensamma intressen. Till skillnad från mig är hon dock ganska ivrig och otålig, så min gissning är att jag inte är tillräckligt drivande för hennes smak.

Kandidat nummer två är livserfaren, lyhörd och lätt att prata med. Hon är den av de tre som är mest besvärad över att jag uppvaktas av andra och efter att hon såg mig osäker när jag blev påmind om att jag inte är någon salsero har hon blivit mindre öppen. Jag associerar, kanske felaktigt, till mina egna tendenser att känslomässigt dra mig undan när jag blir rädd eller osäker.

Kandidat nummer tre är ung och söt. Hon har ingen brådska och känner sig inte hotad av att jag uppvaktas av andra. Vår relation har från första stund varit ganska fysisk med kramar och händer som landar på armar och ryggar. I morgon ska vi träffas för första gången på tu man. Hittills har det mest varit på dansgolv.

Jag tror att kandidat nummer tre gör helt rätt. Vägen till mitt hjärta är en stilla vandring mot känslomässig närhet.

Höstterminen är här och Sverige vaknar till liv. Kurser och andra aktiviteter drar igång och man träffar nya och gamla bekantskaper. Till min stora förvåning finner jag mig själv helt plötsligt uppvaktad av tre olika kvinnor på en och samma gång. Därmed har jag en strålande möjlighet att öva på både det ena och det andra.

Först och främst kommer tvivlen smygande. En av tjejerna är en söt, attraktiv och supersocial 25-åring. Varför skulle hon, som borde kunna få vem hon vill, vara intresserad av mig? Förstår hon inte hur gammal jag är? Jag är knappast ett bra val om hon letar efter en far till sina barn. Borde jag berätta att jag inte ens är säker på att jag vill ha barn?

Övningen är då att fokusera på vad jag vill istället för att försöka tänka åt henne. Då blir det lättare och jag hålls inte tillbaka av tvekan och tvivel. Jag känner mig otroligt smickrad av att hon visar mig sitt intresse. Hon är lätt att tycka om och jag lär gärna känna henne mer.

För det andra rör sig två av kvinnorna i samma kretsar, känner till varandra och verkar inte vara överlyckliga med att ha konkurrens, vilket ger mig dåligt samvete. Jag känner ansvar och att jag borde välja.

Övningen här är på sätt och vis densamma. Jag måste försöka fokusera på mina egna behov. Det jag vill är att få tid att lära känna dessa kvinnor så att jag vet vad det är jag väljer. Det där sista, att det är jag som väljer, är inte heller självklart. Om jag inte tänker på det finns risk att jag låter mig bli vald av den som eventuellt finns kvar när de andra har gett upp. Jag kan förstås inte hindra andra från att ge upp, men genom att berätta vad jag känner och vill kan jag i alla fall förhindra att de ger upp på grund av bristande information.

För det tredje får jag inte glömma bort att njuta av att vara uppvaktad.

Igår ställde jag en fråga om vilken roll anknytningsrelationer har när vuxna människor tillfredsställer sina grundläggande sociala behov. Som vanligt är de möjliga svaren inte långt borta när väl frågan är formulerad. Min hypotes är att anknytning till en partner är en del av ett kognitivt schema; Vi fortsätter att använda samma strategier för att tillfredsställa våra sociala behov som vi använde när vi var barn.

Nu ska jag fundera på om det går att testa hypotesen.

Med insikten om att jag inte kan lita på min förbaskade intuition sneglar jag på vad forskningen säger om människors grundläggande sociala behov. Följande lista hittar jag i Varför väljer jag alltid fel partner? av Eva Rusz:

1. Säkerhet och förutsägbarhet. Att mötas av förutsägbara reaktioner ger trygghet.
2. Kärlek, omsorg och uppmärksamhet. Att mötas av omtanke stärker självkänslan.
3. Acceptans och uppskattning. Att bli accepterad för den man är ger trygghet.
4. Empati. Våra känslor behöver bli sedda.
5. Guidning och beskydd. Vi behöver kunna öppna oss utan att riskera att bli utelämnade, förlöjligade eller tillintetgjorda.
6. Bekräftelse av tankar. Våra tankar behöver bli sedda.

Eva Rusz skriver om vilken social funktion relationen mellan ett barn och dess vårdnadshavare fyller och pekar på att den vuxnes kärleksrelation fyller precis samma funktion.

Antagligen finns det evolutionsbiologiska förklaringar till att barn knyter an till sina primära vårdnadshavare; Ett barn som tyr sig till och bekräftar sina vårdnadshavare har större chans att bli väl omhändertaget. Varför en vuxens kärleksrelation också är en anknytningsprocess verkar dock vara en öppen fråga.

Jag har en fråga som jag tycker är ännu intressantare: Är en eller några få väldigt nära relationer det enda sätt som en vuxen kan tillfredsställa sina grundläggande sociala behov på, eller kan ett socialt nätverk där olika individer bidrar på olika sätt fylla samma funktion? Skulle jag sluta längta efter en kärlekspartner om jag lyckades omge mig med kärleksfulla, accepterande och bekräftande människor?

Jag fick en kommentar från en läsare om Bara jag!s och min överenskommelse om att jag skulle säga ifrån om hon gick för långt. Läsaren tyckte att ansvaret inte borde ligga på mig allena utan delas av oss båda.

Nu har Bara jag! och jag sagt upp kontakten så jag kan inte fråga henne hur hon fungerar. Inte heller hann jag lära känna henne tillräckligt väl för att kunna göra en kvalificerad gissning, men rent allmänt tycks det mig att det är människor med ett osäkert anknytningsmönster som har svårast att se var mina gränser går. Jag har frågat flera sådana personer varför de inte funderar på hur det skulle kännas att själva bli utsatta för den behandling de ger mig och svaret är varje gång detsamma: De säger att de tänker på vad de gör och att de inte kan se något kränkande i det.

Min gissning är att människor med ett osäkert anknytningsmönster tycker att övertramp inte på långa vägar är lika skrämmande som när någon gömmer undan sina känslor. Då vet de inte var de har personen och börjar frukta att de inte är omtyckta eller att de kommer att bli övergivna. Snarare tycker de att det är bättre att man i all välmening oavsiktligt går för långt.

Jag tror också att människor med osäkra anknytningsmönster har svårt att sätta egna gränser. De har inte så sällan varit utsatta för kränkningar under sin uppväxt och har därför aldrig lärt sig hur en väl fungerande relation ska kännas. Deras intuition är därför inte till hjälp, varken när de ska värja sig själva eller när de möter andra. När de inte kan använda sina egna känslor som mallar, blir de tvungna att lägga hela ansvaret på den de möter.

Det gör frågan om delat ansvar mer komplicerad. Att kräva delat ansvar blir detsamma som att kräva att den andra ska ändra på sig, och det tycker jag inte att man kan göra. Var och en måste ansvara för sin egen personliga utveckling.

Däremot kan man förstås välja sina relationer. Jag, som tvivlar på att jag duger som jag är och undrar om det är något fel på mig, söker i mina dåliga stunder bekräftelse på mina fel och brister. Därmed sänder jag ut signaler som säger att det är bara att klampa på. Den som inte vet var gränsen rimligen bör gå gör då det och om det visar sig att övertrampen i längden sliter är det antagligen bättre att säga tack och adjö.

Jag är helt övertygad om att mitt åtgärdsprogram med tiden kommer att göra mig mer trygg i mig själv. Då kommer jag att sluta att bjuda in andra till övertramp, vilket gör det lättare för osäkra personer att umgås med mig. Tills dess får jag acceptera att det finns människor som jag inte passar ihop med, nämligen de som just nu attraherar mig mest, eftersom opposite attracts.

Jag får erkänna att jag är oerhört fascinerad och attraherad av kvinnor som är utåtriktade, flirtiga och visar mycket känslor. De ser och bekräftar mig, vilket får mig att känna mig värdefull och eftertraktad, en känsla jag verkligen längtar efter. Det verkar också som att de attraheras av mitt kontrollerade sätt, vilket antagligen tolkas som trygghet.

Min gissning är att dessa kvinnor hör till gruppen osäkra, eller ängsliga, för att använda modern anknytningsteoris terminologi. De bekräftar i överflöd för att de söker mycket bekräftelse.

Samtidigt som jag verkligen tycker om den uppmärksamhet de ger mig så skrämmer mig också alla känslor, särskilt om de är negativa. Det gör det svårt för mig att inte tappa bort mina egna. Även jag verkar skrämma dessa kvinnor; När jag låter bli att visa mina känslor vet de inte var de har mig, vilket är läskigt för någon som är osäker. Osäkerheten kan därför ibland – här är mina erfarenheter olika – leda till att de vill göra om mig till något som känns tryggare, vilket får mig att känna att jag inte duger som jag är. Dessutom vill kvinnor med ett osäkert anknytningsmönster ofta gå väldigt fort fram i ett förhållande medan jag behöver ta små steg och sakta vänja mig. Det är med andra ord upplagt för krockar.

Så det bästa vore antagligen om jag dels blev mer trygg i mig själv och dels hittade en partner bland de 60% av befolkningen som är trygga anknytare.

Jag läser vidare om och fascineras av ankytningsteorin. Det hela började med studier av småbarn på 1950-talet. Då var det vanligt att man skilde barn från deras föräldrar under sjukhusvistelser. Man tänkte att sjukhusets personal kunde ta över föräldrarnas roll. Studierna visade dock att det påverkade barnen mycket negativt och att föräldrarna fyller en viktig funktion dels som en hamn att söka skydd i när omgivningen är skrämmande och dels som en trygg bas att utgå från i utforskandet av omvärlden.

På 1970-talet föreslogs en modell med tre olika typer av anknytningsmönster, tryggt, undvikande och ambivalent, och i slutet 1980-talet lyckades man visa att de anknytningsmönster som barnet utvecklar återkommer i den vuxnes kärleksrelationer, men inte nödvändigtvis i andra typer av relationer. En vuxens kärleksrelationer fyller också en funktion som en skyddande hamn och en trygg bas.

Med samma teknik som The Big Five togs fram för att karaktärisera personlighet, se rationell personlighet, visade man i slutet av 1990-talet att det räcker med två variabler för att beskriva anknytningsmönster, ängslighet och undvikandegrad, en modell som ersatte den tidigare med tre kategorier.

En introduktion till anknytningsteori finns här.

Jag gjorde testet Close Relationsships Questionnaire på yourpersonality.net och fick resultatet 2.46 i ängslighet och 3.14 undvikandegrad. Skalorna går från 1 till 7, så testresultatet säger att jag är mer undvikande än vad jag är ängslig, vilket överensstämmer med mina egna tankar, men också att skillnaden inte är så stor. Det verkar alltså som att jag i jämförelse med andra är ganska trygg i mitt anknytningsmönster, åtminstone när jag väl lever i ett förhållande.

Samtidigt är mitt schema ett problem, men inte för att jag inte kan lita på eller komma andra människor nära, för det kan jag om jag får lite tid på mig, utan för att jag har lätt för att tappa bort mig själv och har nöjt mig med relationer som inte har svarat mot mina behov. Det har förstärkt min negativa bild av mig själv och det är ett hinder när jag nu vill komma någon nära igen.