relationer

Följande checklista för sunda kärleksrelationer hittade jag i boken Varför väljer jag alltid fel partner? av Eva Rusz:

1. Jag har rätt att få känna mig lugn, trygg och säker i en relation.
2. Jag har rätt att förvänta mig en god framtid.
3. Jag har rätt att få veta vilka värderingar min partner har.
4. Jag har rätt att få uttrycka mina egna behov, mina tankar och känslor utan att bli bestraffad för det.
5. Jag har rätt att få ta del av sådant min partner gör och som rör oss och vår relation.
6. Jag tar eget ansvar för hur min relation kan bli. Jag säger ifrån om något inte motsvarar mina behov eller förväntningar.
7. Jag har rätt att säga nej till sex, om jag inte just då vill eller orkar.
8. Jag accepterar inte fysisk, sexuell eller psykisk misshandel.
9. Jag har rätt att kräva att min partner visar mig respekt och acceptans.
10. Jag har rätt att ha ett socialt liv vid sidan av vår relation, där jag kan lära och växa.
11. Jag har rätt att avsluta min relation om den inte motsvarar mina behov.
12. Jag anser att samma ”rättigheter” ska gälla även för min partner.
13. Jag är en person som har rätt att välja vem jag vill leva med, inte bli vald.

Första gången jag läser igenom listan får jag nästan tårar i ögonen. Jag tror inte mina ögon. Kan jag verkligen få allt det där? Jag blir bedrövad och känner mig sorgsen för allt jag har stått ut med, men samtidigt hoppfull inför framtiden och känner hur otrolig skönt och värmande det är att höra någon säga, även om det bara är en bok, att jag förtjänar en relation med allt detta.

Andra gången läser jag mer noggrant och tänker igenom vad de olika punkterna säger. Det är förstås inget konstigt eller märkligt med någon av dem. Tvärtom är de rätt självklara.

Ändå har jag inte haft någon kärleksrelation där alla punkter har varit uppfyllda. Punkterna 8, 10, 11 och 12 är de enda som jag inte någon gång har tummat på och det är antagligen bara för att jag inte har haft någon partner som velat det.

Kanske är det svårt att förstå varför jag har stått ut, men jag har helt enkelt inte tänkt och resonerat kring kärleksrelationer på det här sättet. Jag har gått på känsla utan att veta hur en sund kärleksrelation ska kännas.

Dagens fundering handlar om huruvida det finns något i två människors personligheter som gör att de passar mer eller mindre bra ihop. Dejtingsajten be2 säger något vagt om att likheter underlättar men att olikheter i vissa fall kan ha positiv effekt och PARSHIP.se påstår sig veta när lika barn leka bäst och när opposite attracts.

Det finns forskning som visar att den ”äktenskapliga kvaliteten” är högre i förhållanden där en eller båda parter är extroverta och lägre om en eller båda är stresskänsliga, men i övrigt tyder inte studien på att likheter eller skillnader i personlighet skulle vara till för- eller nackdel.

På denna sida fann jag några ord om att både extrovert personlighet och förståelse för andras behov verkar spela roll i förhållanden. Det låter rimligt i mina öron att tolerans gör att man kan hantera skillnader. Likaså kan jag tänka mig att stor skillnad i grad av extrovert personlighet innebär stor skillnad i behovet av social stimulans. Det krävs nog både ömsesidig förståelse och kreativitet för att hantera det.

Samtidigt ska man nog komma ihåg att vi är så mycket mer än bara våra personligheter. Vi är

• de omedvetna automatiska tankar och scheman som hjälper oss att göra alla de val som vi jämt och ständigt ställs inför,
• de kunskaper, färdigheter, erfarenheter och minnen som spelar så stor roll för hur vi upplever våra känslor och sinnesförnimmelser,
• de drömmar, förväntningar, förhoppningar och allt det som driver oss,
• en del av ett socialt och kulturellt sammanhang,
• vår fysiska kropp med dess färg, form, lukt och andra egenskaper,

och säkert en massa andra saker som jag inte har tänkt på. Allt detta kan säkert också påverka hur två människor fungerar tillsammans.

Att överblicka och förstå ett så komplext system är nog helt enkelt inte görbart. Fast å andra sidan är vi ju alla rustade för att hantera sådana situationer; Vår intuition kan fungera som kompass. Det fina med intuitionen är att den blir bättre och bättre med åren. För varje gång den sviker oss, ökar sannolikheten att den träffar rätt nästa gång.

Det senaste året har jag funderat mycket kring relationer och ersatt många gamla föreställningar och strategier med nya. Jag känner att jag i mötet med andra människor behöver kunna förklara min nya inställning på ett kort och enkelt sätt och därför har jag sammanställt nedanstående lista, som en översikt för mig själv.

Det sägs att kreativitet är förmågan att dölja sina källor, men jag kan ändå inte låta bli att lyfta fram Dr Andie och bless som två stora inspirationskällor.

1. En relation är inte dess känslor utan en överenskommelse om hur man umgås.
2. Varje relation är unik, oavsett vad vi kallar den. Vi är fria att utforma den som vi vill.
3. Att välja att vara med den som väljer att vara med en själv ger en underbar bekräftelse.
4. Att välja relation utifrån vad vi vill istället för enbart vad vi känner gör relationen stabilare.
5. Andra människor förstås bäst genom samtal. Kroppsspråk och beteenden tolkas lätt fel.
6. Vi har ett ansvar mot oss själva att berätta vad vi känner. Då blir vi även lättare att möta.
7. Våga lita på att andra människor vill dig väl även när känslorna svallar.
8. Våga lita på att andra vill prata med dig men acceptera att tidpunkten behöver vara rätt.
9. Våga lita på att du är värd det allra bästa.

Så kom brevet som blev en upplösning på de senaste dagarnas dissonanta förhållning. Hon avböjde mitt erbjudande om att lyssna till hennes berättelse. Hon vill bli sedd och förstådd utan att behöva förklara sig så detaljerat och menar att med så skilda inställningar till hur man bygger förhållanden är det inte någon idé att försöka. Jag kan inte annat än instämma.

Förra söndagen var jag på någon sorts dejt, men tyvärr så var tålmodig väntan förgäves och det blev inga fler möten. Avskedet var enkelt och okomplicerat. Det var synd att hon inte ville, men bara att acceptera.

I helgen kom ett efterspel i form av en brevväxling. Där kunde jag läsa att jag är egoistisk och snål med mina känslor och att de inte är av rätt sort. Hon menade att jag hade misstolkat det jag kände och att mitt intresse av henne inte var på det sätt som jag själv trodde. Hon skrev att hon förtjänar bättre än så.

Metodiskt försökte jag bemöta alla hennes påståenden. Jag berättade om min bakgrund och om min rädsla och osäkerhet. Jag berättade att jag bemötte henne som hon bemötte mig, med ivrig diskussion om allt mellan himmel och jord, därför att jag trodde att det var ett säkert kort. Jag visade henne min ynklighet och sårbarhet och som svar fick jag analyser och goda råd om vad jag ska göra för att bli en bättre människa.

Sedan var det som om allt helt plötsligt var över och hon undrade om vi inte trots allt kunde träffas igen, ett erbjudande som snabbt togs tillbaka när jag irriterat påpekade att jag inte tycker om att andra berättar för mig vad jag känner och hur jag fungerar.

Innan korrespondensen tog uppehåll formulerade jag frågor till henne om hennes upplevelse om veckan som gick och vilka känslor som låg bakom hennes beslut. Hon har lovat att svara så fort hon får tid.

Jag känner mig orättvist dömd. Jag kan inte se att jag bemötte henne på något annat sätt än vad hon bemötte mig på och ändå kallar hon mig för snål. Jag känner mig kränkt av alla analyser. Jag förstår att hon har mycket att göra och att hon inte har tid att svara på mina frågor, men det känns ändå som att hon nu håller mig på sträckbänken och straffar mig utan att förklara varför.

Tillvaron är därför lite dissonant just nu. Jag är fast i en förhållning och väntar på den upplösning som jag hoppas att hennes svar ska ge.

Visst längtar jag efter att komma en kvinna nära, men just nu kan jag bara känna hur skönt det är att vara singel. Jag är trött på kvinnor som talar om för mig att mina känslor inte är de rätta, häver ur sig anklagelser och sedan förväntar sig att allt bara ska vara frid och fröjd igen. Det är ett liv som jag inte vill tillbaka till. Det är inte värt det.

I söndags var jag på någon sorts dejt och igår berättade hon att det inte blir någon mer. Tydligen känns det inte riktigt rätt.

Av någon anledning innebär kärlekens affärer alltid lång och tålmodig väntan för mig och sedan, när det väl kommer till kritan, är jag ändå inte intressant.

Jag tycker i alla fall att jag berättade för henne, både före och efter dejten, vad jag vill och känner, så när det nu inte blev något mer finns inget osagt. Det finns en lättnad i det och kanske hade jag fått vänta ännu längre om jag inte hade visat henne vem jag är.

Igår spenderade jag några timmar på en filt i gröngräs, strålande solsken och trevligt sällskap. Vi har träffats på nätet och länge pratat om någon sorts dejt och i går blev det alltså av.

Hon ursäktade sig i förväg och varnade om att hon var förkyld och seg. Visst såg jag hennes trötthet, men jag såg också en gnista som tröttheten inte kunde besegra. Tankar om allt mellan himmel och jord vällde ur henne och vi bollade idéer fram och tillbaka. Jag tycker om ett intelligent meningsutbyte och det bådar gott, men ännu mer njöt jag av att se henne leva upp och gnistra till. Jag solade mig i skenet och njöt av att det värmde.

Den känslan dröjer kvar och jag vill träffa henne igen.

I de allra flesta av livets stora val, som att välja utbildning och karriär, har jag haft ganska lätt att välja. Jag har gått på instinkt, valt något som känts bra och gjort det bästa av mina val.

När det gäller kärlekens val tycker jag att det är svårare. Då tänker jag inte på att välja att investera i och fördjupa en relation som många andra verkar tycka är svårt. Nej, det svåra för mig har varit att välja de gånger som mer än en kvinna har visat mig sitt intresse. Jag har känt mig tvungen att välja vem jag ska uppvakta och vem jag ska välja bort redan från början, innan jag vet något om vad jag väljer. Det har för det mesta slutat i att jag inte har valt alls, vilket i praktiken inneburit att jag har valt bort alla.

Att man inte kan dejta flera på samma gång är kanske den striktaste tolkningen av seriell monogami och ibland tänker jag att den amerikanska varianten, där man dejtar många, lär känna varandra och skaffar sig något att grunda sina val på, skulle passa mig bättre.

Tanken kan dras ännu längre och relationsanarker föreslår ett tankesätt kring kärleksrelationer som liknar vänskapsrelationer, där relationer inte utesluter eller konkurrerar med varandra och där valen inte är binära. Man väljer och väljer bort varandra i små portioner och det görs om och om igen. Valen blir mindre dramatiska och relationer kan anpassas till föränderliga omständigheter.

Jag kan inte bestämma mig för om det är min ångest inför kärlekens val som talar när jag finner sådana tankar tilltalande eller om förutsättningarna för kärlekens val verkligen är så onaturligt konstruerade att de inte bör accepteras. Jag skulle antagligen stärka min självkänsla om jag visade mig själv att jag kan välja. Jag skulle också bli lättare att bemöta om jag valde och stod för mina val. Å andra sidan skulle ett ifrågasättande och avståndstagande från aviga konstruktioner antagligen ha precis samma effekt.