relationer

TV3 sände igår en brittisk dokumentär om polyamori. Vi fick besöka två poly-familjer, där den första bestod av en kvinna och hennes två pojkvänner. De hade bott tillsammans i åtta år. Under den tiden hade de fått arbeta hårt med bland annat svartsjuka, men verkade ha hittat en modell som fungerade bra och svartsjukan var inte längre ett problem. Kommunikationen dem emellan och deras förståelse för varandra var imponerande.

Den andra familjen bestod av en man, tre kvinnor och två barn. Alla tre kvinnor var intimt involverade med mannen och två av dem dessutom med varandra. Mannen benämnde sig själv för alfa-hanne och verkade i det närmaste maktfullkomlig. Till exempel hade han bestämt att inga andra män var välkomna i familjen. En del av det samförstånd och ömsesidig respekt som fanns i den första familjen saknades.

Det låter tilltalande i mina öron med den typ av poly-relationer som den första familjen var exempel på. En sådan rak och öppen kommunikation och att eftersträva lyhördhet för varandras önskningar och behov lockar. Det finns också något attraktivt i att stolt välja att lyssna på sig själv och sin egen upplevelse av världen istället för att lyssna på heteronormen och tanken på seriell monogami. Att den romantiska kärleken, precis som den vänskapliga, inte är exklusiv stämmer överens med min bild av kärlekens väsen.

Samtidigt är förstås inte fungerande kommunikation, lyhördhet och att ha romantiska känslor för flera något som polysarna har ensamrätt på. Det handlar mer om vad man skapar tillsammans inom den relationsform man väljer. Det borde till exempel fungera alldeles utmärkt att kombinera med en monogam relation om det är det man vill.

Den kristna gemenskapen, framför allt genom körsången, fyllde länge en viktig social funktion för mig. Jag har lärt känna flera av min bästa vänner i de sammanhangen. Att jag inte längre umgås med dem lika mycket beror inte på att jag har valt bort den kristna kören utan mer på att de har gift sig och skaffat barn; Vi befinner oss i olika skeden i livet, har olika behov och prioriterar olika.

Det finns en annan gemenskap, den med de gamla studiekompisarna, som jag har tappat kontakten med nästan helt. Delvis beror det på samma sak, men dessutom har många flyttat och vi bor långt ifrån varandra.

En gemenskap som försvann förvånansvärt fort är från den icke kristna och väldigt ambitiösa kör som jag efter fyra års medlemskap lämnade i augusti.

När jag funderar på vilka jag umgås med till vardags, så inser jag att nästan alla mina vänskapsrelationer är orienterade kring någon slags aktivitet; Länge var körsången viktig, men även utan den har jag till exempel jobbarkompisar, klätterkompisar, danskompisar och bloggkompisar.

Vänner kommer och går efter intresse och behov. När man hittar någon som vandrar åt samma håll slår man följe ett tag och njuter av gemenskapen. När behoven sedan förändras släpper man taget utan att för den skull tycka illa om varandra.

Kanske är det också så att mötet med en enda vän och en plats i ett socialt kollektiv fyller olika funktioner? Några få vänner kommer nära, delar minnen sedan lång tid tillbaka och ser en som andra inte gör emedan kollektivet ger stabilitet, stöd och kan bära sådant som en enda inte kan.

Kanske borde man mer medvetet se till att träffa nya människor genom livets alla stadier så att man fyller på det sociala nätverket och skaffar sig nya vänner när andra faller ifrån?

bless skriver om äktenskapets innehåll och form och jag funderar över vad äktenskapet fyller för funktion.

Jag börjar, inte med de gamla grekerna, utan betydligt längre tillbaka i tiden än så när vi levde som nomader på afrikas slätter. För artens fortlevnad var då parbildning viktig under de första kritiska åren av ett barns liv, men sedan var det bättre att röra om i grytan genom att skaffa sig en ny partner och öka den genetiska variationen.

När vi började bruka jorden ändrade vi våra livsvillkor. Det blev viktigt att hålla samman mycket längre än bara några år eftersom jordbruk kräver långsiktig planering. Där inte evolutionen hann med kompenserade vi med sociala konstruktioner och moral. Livslång tvåsamhet blev rätt och riktigt.

Nu, med jordbrukssamhället bakom oss och ett samhälle där den livslånga parrelationen inte längre är nödvändig för överlevnad är äktenskapet ett kontrakt som kan upplösas genom skilsmässa. Idag slutar vartannat äktenskap så och den nya normalfamiljen är en ensamstående förälder med barn varannan vecka.

Vilken funktion kommer äktenskapet att fylla i framtiden? Kommer vi att gifta oss för att vi tror att det är det enda sättet att ge våra barn en trygg miljö, för att vi stiftar lagar som gör det ekonomiskt fördelaktigt, eller för att vi bevarar den norm som säger att äktenskap, villa och Volvo är vägen till lycka?

Min gissning är att inte något av argumenten kommer att hålla. Tvärtom fortsätter vi nog vår vandring bort ifrån jordbrukssamhällets värderingar, inte minst därför att de på många sätt och vis är ojämlika och heteronormativa. Ett steg på den vägen är den pågående revideringen av äktenskapsbalken och diskussionerna kring homoäktenskap.

Så vad återstår? Finns det någon funktion för äktenskapet att fylla i framtiden?

Jag tog mod till mig och skickade ett brev till kvinnan som jag återsåg efter tretton år när jag var på besök i det förflutna. Hon svarade på mitt brev och ett brev blev till några stycken utväxlade.

Hon är sedan länge lyckligt gift med den man som hon var förlovad med när vi lärde känna varandra och de har nu tre barn tillsammans. Hon verkar leva ett bra liv, men saknar dansen och klättringen. Nu har hon precis hittat någon att klättra med och planerar att ta upp hobbyn igen. Dansen är svårare att ta upp eftersom hon, liksom jag, inte tycker om dansbandsmusik och eftersom det är det enda som erbjuds där hon bor.

En sak som hon skrev gav mig en tankeställare och fick mig att revidera min syn på den relation vi hade; Hon bad om ursäkt om hon hade gjort mitt liv krångligt. Hon berättade att hon när vi umgicks bara umgicks med män som hon kände sig attraherad av och att det flera gånger ledde till situationer som hon fick dra sig ur med en känsla av falskhet. Jag svarade att hon inte hade gjort mitt liv krångligt och att hon inte behövde be om ursäkt. Som jag minns det var hon tydlig med att hon var upptagen och jag vågade därför inte hoppas på något mer mellan oss.

Det fick mig att inse att även om hon är ett av mina mer positiva och ljuva minnen så följer vår relation precis samma mönster som de flesta av mina relationer har gjort: Jag blev förtjust i någon som tyckte om min uppmärksamhet men som inte ville ha mig.

Kanske tycker jag mer om flirtis än vad jag är medveten om och kanske söker jag mig till sådana kvinnor eftersom jag, precis som de flirtiga kvinnorna, får min självkänsla tillfälligt stärkt av bekräftelsen? Kanske jag egentligen behöver och borde leta efter en kvinna som är mer trygg i sig själv, inte är så beroende av bekräftelse och därmed också har ett mindre flirtigt sätt?

Jag har fått en ny klätterkompis. Hon är attraktiv och trevlig och vi har riktigt kul tillsammans, både när vi klättrar och när vi pladdrar på om allt möjligt däremellan. Jag njuter av hennes sällskap och hon verkar njuta av mitt och inte minst av att få min uppmärksamhet. Nu har hon pojkvän, så jag tillåter mig bara att känna och inte att vilja. Eftersom hon har valt någon annan så väljer jag också bort henne. Men hon är duktig på att klättra och vi fungerar bra tillsammans. Som klätterkompis har hon valt mig lika mycket som jag har valt henne, och det är mycket värt.

Jag tror faktiskt att jag till slut börjar lära mig att fokusera på vad en kvinna vill och väljer, istället för hennes kroppsspråk och de signaler som vittnar om förtjusning eller attraktion. Inte så sällan verkar det senare handla om en längtan efter bekräftelse och en önskan om att få känna sig speciell, och inte nödvändigtvis en vilja att mötas på lika villkor i en intim relation. Det är ett försök att bevisa sitt eget värde, ungefär som när jag har sökt bekräftelse genom prestation.

Även jag känner mig speciell och värdefull när jag umgås med någon som får mig att känna mig attraktiv, men bara om vi väljer detsamma. Att uppvakta någon som väljer bort mig får mig tvärtemot att känna mig otillräcklig och som om det är något fel på mig och att bli uppvaktad av någon som jag har valt bort ger mig dåligt samvete och får mig att känna mig falsk.

Men nu har vi som sagt valt samma sak, nämligen att vara klätterkompisar, och då kan jag slappna av och njuta av mina känslor för henne och av att hon verkar finna mig attraktiv. Antagligen kommer dessa känslor att ebba ut så småningom eftersom vi har valt som vi har valt, men då har vi det gemensamma klätterintresset och ett pladdrigt umgänge att falla tillbaka på.

Jag sa tack och adjö till Supergirl i början av veckan. Det blir inga fler möten i verkliga livet, även om vi fortsätter att hälsa på varandra här i bloggosfären.

Vi vill olika saker och då valde jag att dra mig tillbaka. Jag vill att mitt hjärta får vara öppet för möjligheten att jag möter någon som vill som jag.

Mitt hjärta klarade sig bra denna gång. Jag gick långsamt fram och investerade inte mer känslomässigt i relationen än vad den kunde bära. Det fanns inget luftslott av förhoppningar som kunde rasa när jag tog ett steg tillbaka.

Svårast med uppbrottet var att såra Supergirl, men det var förstås inget skäl till att dröja kvar när beslutet väl var fattat.

Följande text är skriven av ett annat jag, på en annan plats, i en annan tid, men jag känner att den är sann även här och nu.

O ljuva varelse! Tack för att jag fick känna vad jag inte visste att jag kunde känna. Med dig blev jag totalt överrumplad, fullständigt betagen och helt övertygad om att du var den rätta. Lycklig är jag som har fått känna så.

O hemska kval! Varken förr eller senare har mitt hjärta blivit så sargat och min själ lidit sådana kval som när du kastade mig mellan hopp och förtvivlan. Inte heller visste jag att jag kunde känna så. Tack för att du visade mig även det.

Du lärde mig att dansa på ett helt nytt sätt, med öppna sinnen, med total närvaro och med ett fullständigt givande av sig själv. Tack för det.

Du lyssnade på mina innersta farhågor, tankar och förhoppningar. Och du berättade om din himmel och ditt helvete. Din innersta sårbarhet la du i mina händer. Tack för att du vågade med mig.

Du åtrådde min kropp och tog i mig som ingen annan hade gjort förut. Tack för att du frågade vad jag ville och lyssnade på min röst. Du gjorde mig sexuell.

Tack för att du till slut, efter ett och ett halvt år, gjorde vad jag inte kunde och vad som var väldigt svårt för dig: Du lämnade mig en sista gång för att aldrig komma tillbaka. Det var ett avsked utan sorg. Sorgen hade sedan länge tagit slut.

Med dig vände jag ut och in på mig själv och blev ett nytt jag, ett jag som till en liten del består av dig. Därför kommer jag aldrig att glömma dig. Tack för allt. Jag hoppas att ditt liv är bra.

När det gäller förhållanden och kärleksrelationer har mitt liv varit en enda lång väntan. Jag har väntat på att jag ska bli mogen eller redo, jag har väntat på att den relation jag har ska bli bra eller jag har väntat på att den relation jag vill ha ska bli till. Det har inte varit en lyckad strategi. Trots 36 år fyllda har jag ännu inte fått uppleva den sorts relation jag söker. Jag har fortfarande inte fått möta någon med hela mig, mentalt, känslomässigt och sexuellt.

Nu finns risken att jag än en gång hamnar i väntan, denna gång med Supergirl. Hon säger att hon inte är redo att dejta och jag får anstränga mig för att lyssna på dessa ord istället för att börja hoppas på att hon någon gång i en obestämd framtid kommer att bli redo att dejta och då är intresserad av att dejta mig. Jag får anstränga mig för att fokuserar på att vi just nu vill olika saker och att det just nu inte finns något att bygga en annan relation på än den vi redan har i bloggosfären.

Tänk att detta är så svårt för mig, trots att mina ögon är öppna och att jag vet vad jag vill.

Det blev 3 – 0 till mig i schack och sushin var helt ok när jag träffade Supergirl för andra gången i verkliga livet. Jag hade trevligt, men jag känner att jag behöver fundera på vad jag egentligen vill med någon jag är förtjust i men som inte vill dejta mig.