relationer

Idag ska jag träffa Supergirl igen. Det blir vårt andra möte i verkliga livet. Denna gång är det dock tydligt uttalat att det inte är någon dejt. Jag hör henne när hon säger att det enda hon kan erbjuda är sin vänskap. Idag möts vi alltså som vänner. Schack och sushi är planerat.

Först tänker jag när Supergirl skriver och berättar att hon inte känner sig redo att dejta och att det hon kan erbjuda är sin vänskap att jag än en gång har missförstått en kvinna. Det är förstås en sak att flirta och en annan att vara intresserad av att dejta. Antingen är det så, eller också tröttnade hon redan efter en vecka istället för de två, tre som jag förutspådde när jag först skrev om det äventyr som vårt första möte i verkliga livet var.

Sedan ser jag att hon skriver att små steg är det enda som fungerar för henne. Det är ett svar på mina tankar om att gå varandra långsamt till mötes, något jag skrev om när jag tog bladet från munnen. Jag tolkar hennes svar som att hon inte utesluter att jag skulle kunna vara någon hon skulle kunna tänka sig att dejta när lusten att göra det kommer åter någon gång i framtiden.

Med Supergirl har jag gjort något som jag aldrig förut har gjort med någon jag varit intresserad av; Jag har, med lite hjälp av min blogg, från första början försökt berätta hur jag känner och tänker och vilka tankar och förhoppningar jag har. Det blev belönat med samma gest tillbaka. Jag fylls av respekt inför supertjejen som vågar berätta trots att budskapet riskerar att såra. Därför vet jag redan nu att det tills vidare blir en vänskapsrelation oss emellan. Jag hoppas att jag ändå kan fortsätta att njuta av att vara förtjust i Supergirl och att det finns plats för mina känslor i vår vänskapsrelation.

Min tydlighet och vår diskussion om relationen är en del av strategin med de små stegen. Det är en för mig ny strategi som faktiskt verkar göra sitt jobb. Nu kan jag anpassa mina förhoppningar efter förutsättningarna istället för att under lång tid investera känslomässigt i en relation där mina förväntningar från början var orealistiska eller fel ställda. Kanske mitt hjärta inte behöver gå sönder denna gång?

Ytterligare en sak är bra med att veta vad Supergirl känner; Med vetskapen om att det kan ta tid innan Supergirl är intresserad av att dejta, blir det lättare för mig att vara öppen för andra möjligheter om tillfälle ges.

Efter överenskommelse med Supergirl tar jag nu bladet från munnen och skriver vad jag känner och tänker. Ingen mer munkavle alltså.

Lördag 24 mars är på förslag för ett andra möte. Vi bor i olika städer och tid är en bristvara, så vi får pussla lite för att få till möten i verkliga livet. Men det känns ok. Jag lär gärna känna supertjejen mer, men har ingen brådska. Tvärtom känns det bra att ta det lugnt.

Fast egentligen har nog inte känslan av lugn något att göra med hur ofta vi ses. Det är nog de små stegen som jag är ute efter. Det tar tid att lära känna någon och med små steg kan man anpassa förväntningar och förhoppningar till vad just den relationen kan bära. Om det visar sig att viljor och behov på något område inte passar ihop kan man ta ett litet steg tillbaka och pröva en ny väg utan att hela relationen behöver krascha.

Så tänker jag och jag kan inte låta bli att undra om en otålig och rastlös Supergirl är intresserad av att möta mig på det sättet? Kanske detta vore ett lämpligt samtalsämne att blanda upp alla de andra med lördag 24 mars?

Jag tänker också att det finns en fälla att ramla i. Jag är nyfiken på att utforska Supergirls stora behov av stimulans och se om det är en knapp som man kan trycka på och vad som i så fall händer. Men det är bäst att jag håller mig borta. Även om jag skulle lyckas förstå hur det fungerar så kan inte jag fylla ett sådant behov i längden. Hur den mekanismen fungerar och hur hon bäst hanterar det får hon reda ut själv.

Idag vill jag skriva om Supergirl, vad jag känner, tycker och vill, men jag lägger munkavle på mig själv. Jag vill att hon ska få tid att svara på ett ebrev som jag skickade igår innan jag berättar för hela världen. Det känns som att bloggandet kan bli mycket mer komplicerat när man vill ta hänsyn till någon annan.

Det känns som att min korta och tillfälliga comeback som körledare har planterat ett frö till något nytt i mig, även om detta frö inte hann blomma ut till jubileumskonserten igår. Jag är ändå nöjd med min egen insats och med konserten i stort.

Efter konserten var det fest och jag träffade flera gamla bekantskaper, några som jag inte har haft kontakt med på länge. Mitt ex var där med sin man och sin tre månader gamla förstfödda. Hon verkar vara lycklig och jag blir glad för hennes skull. Det var skönt att bli påmind om att trots allt det som inte var bra mellan oss och att vi inte längre umgås så har vi en vänskap att falla tillbaka på.

Än mer intressant var det att träffa den kvinna som jag fortfarande räknar som en av de största kärlekarna i mitt liv, trots att det är tretton år sedan vi sågs sist och att hon redan då var en upptagen kvinna och inte intresserad av något annat än en vänskaplig relation med mig. Att upptäcka att hon fortfarande väcker lika starka känslor hos mig är underbart, trots att de nog varken var eller är besvarade, åtminstone inte i samma grad. Intressant nog finns inget bittert eller sorgligt i det. Jag är glad över att känna som jag gör och jag kräver inget mer.

Det var många starka intryck och många minnen som väcktes till liv igår, men jag kände inget tumult och ingen förvirring. Jag var vaken på mina känslor, tillät mig att känna som jag gjorde och njöt av det som var bra. Igår var en bra dag.

För lite drygt en månad sedan skrev jag att om jag blir knäpp på riktigt någon gång så kommer jag att bli paranoid. Det inlägget handlade om en vän som jag tappade kontakten med och som efter lång tid dök upp och frågade hur jag mår. Då funderade jag på om hon agerade äktenskapsmäklerska och jag tänkte nog ta reda på det.

Jag har fortfarande inte fått något bra tillfälle att prata om saken med henne. Vi har träffats lite flyktigt ett par gånger, men det verkar inte som att vi kan återvända till hur saker och ting var. Jag börjar tro att vi får gå skilda vägar. I så fall får det förstås vara så.

Det finns en del av mig som undrar vad som egentligen hände. Jag tror att hon gav sig av för att jag gick för långt och berättade lite mer om mig än vad hon klarade av. Kanske hade hon hoppats på att jag nu skulle vara mitt gamla jag igen men blev tvungen att inse att jag antagligen aldrig blir densamma? Kanske har också jag svårt att släppa in henne efter det som hänt? Jag vet inte.

Det får vara som det är och bli som det blir. Jag önskar henne allt gott.

Inte helt oväntat kom Supergirl 20 minuter sent till vårt första möte i verkliga livet. I rättvisans namn ska nämnas att det berodde på förseningar i lokaltrafiken, men jag kan inte låta bli att ha lite roligt åt något som stämmer så väl överens med den bild jag har fått genom hennes blogg. En knappt synlig darrning på munnen och en kort blick av osäkerhet antydde att hon inte var lika glad över det. Hon hade nog verkligen velat komma i tid. Men efter en kram och ett skratt så verkade hon släppa det ganska fort.

Vi spenderade några timmar tillsammans. Efter en fika på ett mysigt kafé i Gamla Stan besökte vi en fotoutställning på Kulturhuset. Där blev jag också utmanad på ett parti schack, en utmaning som dock fick skjutas på framtiden eftersom det inte fanns några bräden lediga. En promenad längs Nybroviken och Strandvägen kantad av en diskussion om relationer passade bokstavligen bättre för någon i mina skor än i Supergirls. Efter att ha ätit middag tillsammans höll hon min arm när hon följde mig till tåget. Som farväl fick jag en varm och härlig kram.

På många sätt kände jag igen Supergirl från hennes blogg. Då tänker jag mindre på den sena ankomsten och mer på att hon är öppen, rak och lätt att prata med. Hon är också lätt att tycka om och jag hade riktigt trevligt igår.

Något som inte var som jag hade väntat mig var det lugna intryck hon gav. Den rastlöshet och inre oro som hon ibland ger uttryck för i sin blogg syntes inte till. Det kanske är som för lastbilschauffören Rob McKenna i fjärde boken i trilogin Liftarens guide till galaxen som alltid har regn och åska där han kör eftersom han ovetandes är en regngud; Det är inte Supergirl, utan hennes omgivning som är kaotisk?

Det kändes bra igår och även om inget konkret är avtalat så tror och hoppas jag att jag får träffa supertjejen igen.

Idag ska jag åka till Stockholm och träffa Supergirl. Det känns som ett äventyr; Även om vi har umgåtts ett tag här i bloggosfären så blir det vårt första möte i verkliga livet.

Det finns mycket som jag inte vet, som hur hon ser ut och hur det känns att umgås med henne. Det enda jag vet är det som hon har valt att visa upp på sin blogg, vilket i och för sig är en hel del, fast om andra saker. Jag vet lite om hur hon resonerar och ser på sig själv. Jag vet att hennes självkänsla inte alltid är på topp. Jag vet lite om hennes rastlöshet och hennes mod som fyller hennes tillvaro med liv, fart och fläkt och att det ibland gör hennes liv kaotiskt.

Jag vet också lite om boysen i hennes liv, för att använda hennes eget ord. Jag vet att hon letar efter pirret i magen och att hon har svårt att hitta det. De flesta av hennes kärlekar verkar vara ganska kortlivade. Statistiken säger att om vår webbflirt visar sig vara livskraftig även i verkliga livet, så kommer den att överleva i ett par, tre veckor. Men med statistik kan man som bekant visa det mesta.

Men en sak i taget. Första utmaningen är att hitta varandra idag med hjälp av utväxlade signalement, en mötesplats och en tid. Nästa är att slappna av och ha trevligt.

Jag återkommer förstås med rapport.

Jag vill skriva om mamma och letar i minnenas arkiv efter något från det förflutna som jag vill dela med mig av. Tankarna vandrar tillbaka till barndomen och det slår mig hur ofta hon finns med i mina minnen. Att komma hem från skolan var att komma hem till mamma. Det var för henne som jag berättade om allt som hade hänt under dagen. Jag hade ett stort behov av att ventilera redan då. Att komma in efter att ha lekt i trädgården var att komma in till mamma. Mamma var den som tröstade när jag var ledsen och den som plåstrade om när jag hade gjort mig illa.

Den bild som jag till slut fastnar för och som jag vill dela med mig av är ett minne som inte är från barndomen utan bara har några år på nacken. Jag såg mina föräldrar gå hand i hand. Det var inte mer än så, men det gjorde mig glad.

Grattis på födelsedagen, mamma!

Jag tänker verkligen att ett förhållande kan ge mer än det tar, att man inte behöver tappa bort sig själv och att man genom kommunikation kan skapa något fint. Jag har också utropat tillfällig anarki och slängt ut begränsande tankesätt till förmån för nya som gör mig mera fri. Dessutom har vissheten om mitt eget värde växt. Jag har nu även större vaksamhet och förmåga att identifiera mina egna signaler och jag har blivit bättre på att uttrycka dem. Jag vet att jag duger och jag är redo.

Men precis som barnet fortfarande är en del av mig är också den unge mannen en del av den jag är. Kroppen minns, som om det var igår, hur ett förhållande känns. Den minns känslan av klippta vingar, instängdhet, drivor av krav, frustration och maktlöshet. Värst av allt är minnet av sex som prostitution. Alltför många gånger gav jag bort min kropp för att köpa mig fri från konfrontation och gräl.

Ibland tänker jag att det är ett moment 22. Det enda sätt jag kan lära min kropp hur ett väl fungerande förhållande känns är genom att låta den få uppleva det. Men för att få uppleva det måste jag ha en annan känsla av vad ett förhållande är. Annars kommer jag inte dit.

Men det är inget moment 22. Eftersom jag förstår varför förtjusning och attraktion har en eftersmak av obehag så behöver jag inte bry mig om det. Jag har ju faktiskt fortsatt leta efter någon som jag vill vara med och som vill vara med mig. Om och om igen har jag öppnat mitt hjärta, trots att det också trasats sönder gång efter gång. Det kommer jag att fortsätta med.