Allt tyder på att jag kommer att få besök på jobbet av tre unga kvinnor inom några dagar. Om de fortsätter att bemöta mig och mina kollegor som de har gjort hittills kommer de att växla mellan ett undflyende, manipulativt beteende och ett mer aggressivt förhållningssätt. Vid två tillfällen har de medvetet och avsiktligt brutit mot de regler vi har. De menar att de har särskilda skäl som motiverar ett undantag och när vi inte har beviljat ett sådant har de brutit mot reglerna ändå.
Jag håller nu på och förbereder mig mentalt för detta möte. Det ingår i mitt jobb att sätta gränser och säga ifrån, så det är ingen tvekan om vad jag ska göra. Frågan är bara hur jag ska göra det. Min första impuls är att sätta hårt mot hårt. Samtidigt undrar jag vad som döljer sig bakom deras sätt? De hade kunnat vädja till en helt annan sida av min yrkesroll, bett om stöd och hjälp och jag hade med glädje gett dem det. Vad ligger bakom deras val, är det rädsla, osäkerhet, dåligt självförtroende, eller vad?
Jag blir nyfiken och tänker att jag vill sätta mig ner med dessa kvinnor, bjuda på en kopp kaffe och lyssna på deras historia så att jag får veta var skon klämmer. Om vi lyckas få en mer direkt och ärlig kommunikation skulle jag kunna ge dem den hjälp och det stöd som de aldrig bad om, utan att tumma på reglerna.
Spännande!
Kaffe och lyssna verkar utmärkt i kombination med att hålla kvar i gränserna. Lite som att träna hästar (eller musik kanske, först stämmer man samman och söker gemensam ton och rytm). Är det problem försöker man att ”tune” eller ”blend in”, när man sedan är i förtroelse (fjaellets fina ord) börjar man komunnicera och jobba med varandra. Det som jag ser som är bra med gränser är att man kan göra mycket inom dem och man kan tolka dem och man kan bryta dem. Frågan är väl varför.
Jag tror att du är helt rätt person:)
Tack för stöd, bless! Från att först sett på den stundande stormen som något jobbigt börjar jag faktiskt se fram emot detta möte. Jag känner att jag har förtroende för min egen förmåga.