Så kom brevet som blev en upplösning på de senaste dagarnas dissonanta förhållning. Hon avböjde mitt erbjudande om att lyssna till hennes berättelse. Hon vill bli sedd och förstådd utan att behöva förklara sig så detaljerat och menar att med så skilda inställningar till hur man bygger förhållanden är det inte någon idé att försöka. Jag kan inte annat än instämma.
Hon letade kanske efter en tankeläsare? Ja, det är ju itne lätt att få det att stämma alltid. Jag vet inte hur det har varit nu för dig, men jag kan ibland förvånas över mig själv och de förhoppningar jag fäst på människor som inte alls vill möta mig. Det är väldigt märkligt, i alla fall jag, människor så gärna vill vara samman så man inte ser dem man möter.
Att inte ha sett henne var en av de saker hon anklagade mig för och efter att ha tackat nej till en andra dejt visade hon upp sidor som jag inte hade sett förut, så anklagelsen var delvis sann. Men en människa är ju så mycket, så hur ska man kunna se allt på en gång? Jag tycker inte att det är märkligt att det tar tid att lära känna varandra. Och hur ska man kunna avgöra vad som är ett oöverkomligt hinder för en relation och vad som lätt går att hantera? Finns det någon annan väg än att pröva sig fram?