Med insikten om att jag inte kan lita på min förbaskade intuition sneglar jag på vad forskningen säger om människors grundläggande sociala behov. Följande lista hittar jag i Varför väljer jag alltid fel partner? av Eva Rusz:
- Säkerhet och förutsägbarhet. Att mötas av förutsägbara reaktioner ger trygghet.
- Kärlek, omsorg och uppmärksamhet. Att mötas av omtanke stärker självkänslan.
- Acceptans och uppskattning. Att bli accepterad för den man är ger trygghet.
- Empati. Våra känslor behöver bli sedda.
- Guidning och beskydd. Vi behöver kunna öppna oss utan att riskera att bli utelämnade, förlöjligade eller tillintetgjorda.
- Bekräftelse av tankar. Våra tankar behöver bli sedda.
Eva Rusz skriver om vilken social funktion relationen mellan ett barn och dess vårdnadshavare fyller och pekar på att den vuxnes kärleksrelation fyller precis samma funktion.
Antagligen finns det evolutionsbiologiska förklaringar till att barn knyter an till sina primära vårdnadshavare; Ett barn som tyr sig till och bekräftar sina vårdnadshavare har större chans att bli väl omhändertaget. Varför en vuxens kärleksrelation också är en anknytningsprocess verkar dock vara en öppen fråga.
Jag har en fråga som jag tycker är ännu intressantare: Är en eller några få väldigt nära relationer det enda sätt som en vuxen kan tillfredsställa sina grundläggande sociala behov på, eller kan ett socialt nätverk där olika individer bidrar på olika sätt fylla samma funktion? Skulle jag sluta längta efter en kärlekspartner om jag lyckades omge mig med kärleksfulla, accepterande och bekräftande människor?
Tror inte det. Det handlar om helt andra drifter. Dessutom kan inte en människa ge en allt hur mycket man än älskar den! Det handlar om mer än ”bara” kärleksfulla, accepterande och bekräftande människor. Ett förhållande är ju ett nötande på en helt annan nivå än vänner. Inte alltid så accepterande heller:), vanligt att irritera sig på varandras vanor och slarv. Har man även barn kan det bli ett Familjen AB. Så det är nog ”enklare” med ”bara” kärleksfulla, accepterande och bekräftande människor där inte vardagslivet tär…Om du förstår min tanke!
Nej, att längta efter en kärlek, det är nåt annat…så jag tror inte att du kan fylla det behovet med vänner…handlar inte enbat om bekräftelse och acceptans…bekräftad kan jag bli av många men jag har bara en man…jag vill ha…hur mycket jag än älskar honom kan jag inte få alt av honom och han inte allt av mig! Ändå vill vi ha varandra…Svårt att förklara…
Jag förstår att det är svårt att förklara, men det vore väldigt intressant om någon lyckades sätta fingret på vilka behov ett förhållande kan fylla som inte vänskapliga relationer kan ge.
Tja, i grunden och krasst handlar det om släktets fortbestånd. Även djur har behov av tvåsamhet…Albatrossen tex….
Men i dag kan vi ju välja så mycket och uppmuntra våra egna behov. Vi kan tom inseminera oss eller adoptera som ensamstående om vi vill ha barn. Vad vi inte kan få av en vän? Närhet, ha nån att skylla på och skälla på, anklaga, barn, älska, pussa, hjälpas åt.
Ensam klarar man sig inte. Eller, jo, i dag gör man det.
Det är en känsla bara – den vill jag ha! Och sedan upptäcker man de sämre sidorna hos varandra och jämkar. Man vill ha varandra ändå.Det är en känsla som man inte har för vänner.
Jag förstår inte Eva Rusz jämförelse med förälder/barn kärlek mellan två vuxna, att det fyller samma behov…men det kanske bara är jag som inte förstår…För mig är det helt andra behov/funktioner.
Pirret i magen:)? Ja, DET kan du inte få av en vän! JAg svarar ”pirret i magen”! Det är den som får en att kämpa tyngd under blöjorna och VAB-en:).
Jag tror att en parrelation ofta är ett slags… brottningsmatch. Man dras till en annan person för att han eller hon har något inom sig som man själv behöver möta och förhålla sig till. Därav pirret, tror jag. Det skall finnas spänning, osäkerhet.
Men Eva Rusz har också rätt, på ett annat sätt. Hennes par brottas kanske inte, men jag tror nog att de har det väldigt bra tillsammans…
De flesta förhållanden är antagligen en kombination av båda…
Det var jag som kommenterade. :)
Manon: Jag tror att de flesta historiker, evolutionsbiologer och liknande är överens om att människan till skillnad från albatrossen är ett flockdjur där flocken har hjälpts åt att stötta de yngre individerna. Det är först efter bondesamhället som föräldrarna ensamt har kommit att bära hela ansvaret för sina barn.
Varför kan man inte få närhet, någon att skylla och skälla på, någon att anklaga, någon att älska och pussa eller någon att hjälpa och få hjälp av genom sina vänner?
Varför kan man inte ha känslor för sina vänner? Jag har flera vänner som jag är förtjust i och som får det att pirra i magen på mig.
Argumentet för att både relationer mellan barn och dess vårdnadshavare och kärleksrelationer mellan vuxna är anknytningsrelationer är inte mer komplicerat än att det i båda fallen handlar om att tillfredsställa våra grundläggande sociala behov.
carulmare: Ja, Eva Rusz skriver om människors grundläggande sociala behov. I ett stabilt och väl fungerande förhållande mellan två trygga anknytare tillfredsställer de båda varandras behov. Om en eller båda har någon typ av otryggt anknytningsmönster så kommer antagligen inte bådas behov att vara tillfredsställda.
Om pirret i magen tror jag att det kommer när vi hittar någon som vi kan knyta an till på samma sätt som vi knöt an till våra föräldrar. När det känns rätt är det för att vi känner igen oss. Därmed inte sagt att det alltid behöver vara så. Det förändras antagligen med ökad insikt i vad vi behöver och ett mer aktivt val av vad vi söker.
Nej, visst albatrossen är inte flockdjur. Det var ett dåligt exempel, kanske. Men jag tänker inte på min man som på mina vänner. Det är ett annat pirr i magen…men jag har ändå andra sociala behov än min man. Hur mycket pirr jag än känner så kan han inte fylla allt mitt sociala behov, lika litet som alla vänner kan fylla tomheten jag skulle känna utan honom.
Jag har otryggt anknytningsmönster ändå känner jag mig trygg med min man. Och inte var det svårt heller att bli kär. Jag har svårt att förstå att han eller jag skulle kunna tillfredsställa alla våra behov för varandra. Det går inte, omöjligt krav! En ensam människa kan inte axla ett så stort ansvar. Att vara ”allt” för någon och superförstådd…som dömt att misslyckas…
Svårt att förklara, vi möttes, drogs till varandra…så blev det vi med alla våra brister och förtjänster. Ibland är vardagen tung under småbarnsåren men så tänker man på den första tiden med maken, då vi träffades, hur charmig han såg ut i frack, ytligt, jag vet, och hur det var…när han stod och såg svårmodig ut vid en pelare på nationen och jag ville lägga vantarna på honom, när han bad mig hämta gurka och det kändes som om jag blev Drottning av Världen, och de stunderna/minnena blommar upp/finns kvar under småbarnsåren ändå…i 17 år har vi bott i hop…och man minns och känner återigen detsamma. Åh, han bad mig hämta gurka…minns hur jag suktande i hemlighet berättade för min kompis att jag var förälskad i honom, att hon fick mig att våga fråga om han ville gå på vårbal med mig för jag hade två fribiljetter…och han sa ja…hur vi satt i fönstret på nationen på Valborg och pussades och blevi hop…utan tanke på vad som komma skall…bara fanns i nuet…
Så när jag blir arg på honom och sur kan jag sitta och vara SUR. Så lugnar jag mig och alla dess till synes ytliga minnen dyker upp och jag förlåter honom. Även om han har fel och jag har rätt! Eller om jag har fel och han rätt. Det sista gillar jag sannerligen inte:). Även om jag är långsint, för det tror jag ändå att jag är…han har lättare för att inte vara det.
Nä, det där kan inte bara vänner uppväga…
Jag har svårt att föreställa mig att jag tillfredsställer alla hans behov, psykiska och fysiska! Speciellt nu. Det handlar inte bara om att tillfredsställa behov och förstå varandra till fullo. Nä. det vore jättetrist, faktiskt. Att alltid vara sams och överens och förstå varandra…nä…trots allt…När jag tänker efter är det skönt att kunna vara arg på honom också även om jag inte gillar det, eller hur jag ska förklara det…
Nej, ”pirret i magen” är mera än vad man känner för vänner. Och en relation tror jag inte ska gå ut på en extrem matchning av personligheter och anknytning. Skulle det vara så skulle jag inte fixa nåt förhållande med min anknytningshistoria.
Han är charmig i frack och jag blev kär! Så enkelt var det…Jag blev förälskad och så blev det…liksom…utan tanke…vi bara drogs till varandra utan mål…utan tanke på vad det kudne leda till eller vad vi kunde få ut av det…
Jag vill inte förringa nåt alltså med allt jag skrev ovan, Men pirret i magen, nä jag känner annat pirr med honom än med mina vänner…det är nåt mera med pirret till maken än för vännerna. Jag är inte kär i dem, eller förälskad.
Det är nåt annat, med min man i frack som ville ha gurka av just lilla MIG!
Ibland tänker jag att det är tur att jag inte vet vad jag har gått miste om i mitt liv eftersom det då skulle kännas som en ännu mer smärtsam förlust. Det låter som fina skatter, både dina minnen och din man.
Ja, detdär med föräldrarna finns med också, det håller jag med om. Jag kan se det på min son, nu. Hans flickvän liknar mig, på vissa, antagligen viktiga sätt…
Kanske föräldrarna är med på andra sätt? Om man inte är nöjd med sina så väljer man en kärleksrelationen som är så olik? Så olika mamma/pappa det kan bli?
Anknytningsteorin föreslår bara att man omedvetet söker någon som knyter an på samma sätt som föräldrarna gjorde. När det gäller mer medvetna saker som utseende, personlighet och annat kan jag tänka mig alla möjliga varianter, från föräldrakopia till raka motsatsen.