För den som inte förstår varför sociala nätverks-sajter som myspace, facebook och Linked in har blivit så otroligt populära kan jag tipsa om denna video som på ett skönt sätt förklarar poängen.
Tänk om man kunde övertala villarenoverande småbarnsföräldrar att ta sig tid till att sätta sig vid datorn. Mitt aktiva sociala nätverk består till största delen av människor som är mellan fem och femton år yngre än mig. Alla dessa kontakter är värdefulla, men samtidigt saknar jag kontakter med jämnåriga. De borde ju finnas, men hur ska jag hitta dem när de länkande noderna lägger sin tid på barn och villa?
Hälsa på dem hemma:)? Det skulle jag uppskatta i alla fall:)! Bara slinka förbi kravlöst, på nån fika/macka, eller bara vara mitt i allt…
Jag får en flashback till en gammal filmtrailer, kanske till filmen Venusfällan som jag inte har sett, där en man knyter sexuella kontakter genom att ringa på alla porttelefonerna till ett höghus på en gång och se vem som nappar på hans invit. Är det så du tänker, fast med fika istället för sex? =)
Eller är det de villarenoverande småbarnsföräldrarna jag ska hälsa på? Jag förstår nog inte vad du menar.
Jodå, det var de villarenoverande småbarnsföräldrarna jag tänkte på:). Men det andra låter som en god idé också. Alltid nappar nån:).
Fast, jag läste slarvigt, nu ser jag att du skrev att dessa villarenoverande ska sätta sig vid datorn. Det gör vi:)! Många av oss, fast på föräldrasiter, bygga/renoveringssiter, trädgårdssiter och mossar in oss:)!
Kikade in på länken:).
Ok, då förstår jag hur du menar. Jo, visst hälsar jag på dem. Det är utforskandet av deras sociala nätverk som jag slarvar med.
Vi med:)
Tja, jag är en villarenoverande småbarnsförälder och jag sitter vid datorn – OK, på jobbet just nu men hemma också.
Men visst har du rätt. Jag är efter på de där företeelserna du räknar upp. Finns visserligen på LinkedIn men bara i ett yrkesmässigt nätverk som jag blev inbjuden till av en kollega och knappt har använt mig av. Kan bara skylla på att tiden inte räcker till, jag måste sålla hårt i vad jag bryr mig om.
Men problemet har fler facetter. Å ena sidan, när man har familj är det ofta svårt att hänga med i umgängesmönstren hos dem som inte har det även om man skulle vilja. Vårt samhälle är ganska hårt uppdelat i såna miljöer och sammanhang som är till för barn och såna där barn bara blir störande. Det är t ex väldigt ont om barnvänliga restauranger och kaféer och fanns de skulle förmodligen ingen utan barn gå dit. Så man drar sig mer och mer mot dem som man kan finna i barnvänliga sammanhang, d v s andra barnfamiljer.
Å andra sidan, när vi var nyblivna föräldrar och således en bit yngre upplevde jag och hustrun att dåförtiden barnlösa vänner drog sig undan från oss – snarare än vi från dem – och bara antog att vi inte ville vara med och leka längre.
Å tredje sidan, nu när vi har nått stadiet där de flesta jämnåriga har familj, så verkar många bli väldigt inrutade i sina vanor och sovra hårt i sitt umgänge. Nya bekantskaper helst vara av rätt typ (vad man nu upplever sig vara för typ) och ha barn som leker bra med ens egna medan de två föräldraparen sitter och konverserar under en trevlig eftermiddag och tidig kväll. OK jag kanske spetsar till det, absolut generaliserar jag brutalt, men…jag skulle hellre umgås med olika sorters människor och under lite mer otvungna former. Men vad gör jag åt det? Inte ett skit.
OK, sorry…ser nu när jag läser replikskiftet med Manon att hela de sista 3/4 av mitt inlägg var OT.
Ang. referensen till Venusfällan eller vilken film det nu var (för att gå ännu längre utanför ämnet): När jag pluggade i Uppsala kände jag en kille som några gånger prövade en besläktad raggningsteknik. Han ställde sig utanför Flustret och sade med glad och vänlig röst till varenda tjej som kom förbi: ”Hej, jag heter NN, vill du hänga med till mig och kn***a?” Det slutade lika ofta som inte med att någon nappade till sist. Fast den tekniken förutsätter nog att man är en spelevink på litet över tjugo…karlar i min ålder som gjorde så skulle bara framstå som desperata pervon…
Jag skäms när jag inser mitt misstag: Jag gav en referens, i det här fallet en länk till en video, och diskuterade innehållet utan att först berätta vad budskapet i referensen var. Som erfaren föreläsare vet jag förstås att det inte går att göra så, men uppenbarligen faller även jag i de mest enkla fällor ibland. =)