För två veckor sedan dansade jag för första gången med en man, och inte med vilken man som helst utan med han som var min idol och förebild när jag lärde mig att dansa. – Och vilken känsla att dansa med någon som är så duktig på att föra! Hans skicklighet fick mig att känna att jag faktiskt kan följa, även om min ryggmärg fortsätter att ställa till det för mig och vända på stegen i svaga ögonblick. Synd bara att han efteråt skrattade hjärtligt åt mig och utnämnde mig till kvällens sämsta följare. Det var säkert sant, men nästa gång ska jag be honom om uppmuntran istället. Det skulle kännas bättre.
Read this next