Inom utvecklingspsykologi talas om den generativa fasen då den medelålders människan funnit sin plats i tillvaron och börjat ge till den yngre generationen, vilket har fått mig att fundera på min egen plats.
Professionellt har jag en väldigt god, om än tillfällig, plats som lektor, ett vikariat som kommer att förlängas till sista juni. Undervisning har alltid legat mig varmt om hjärtat och jag känner nu mer än någonsin att jag trivs med det. Dessutom funderar jag på att använda tiden till att skriva färdigt oavslutade arbeten och ansöka om att bli docent, inte för titelns skull, utan för att jag tycker att det vore roligt att forska lite vid sidan av.
Jag har börjat förstå min högpresterande sida bättre. Även om det från början var ett sätt att konkurrera med mina syskon om mina föräldrars uppmärksamhet så är den bekräftelse jag får från andra människor inte längre min enda belöning. Med åren har jag utvecklat ett internt locus of control och jag belönar mig själv rikligt när jag uppnår mina mål.
Jag ser med andra ord inte prestation i sig som något negativt, så länge jag väljer mina utmaningar så att jag gör sådant som jag vill göra för min egen skull. Det är också viktigt att jag kompletterar med andra strategier så att jag känner mig bekräftad inte bara för det jag gör utan även för den jag är. Förra sommarens val att lägga musiken på hyllan, till fördel för dans och klättring, känns rätt och jag är mycket nöjd med den plats mina fritidsintressen ger mig.
Även socialt har mycket förändrats. Ett stort steg tog jag för flera år sedan, då jag accepterade min egen sekularisering och lämnade den kristna gemenskap där jag dröjde mig kvar i nästan femton år trots att jag inte hörde hemma där. Ett annat stort steg var att börja umgås med de som möter mig med ett tveklöst ”ja” när jag frågar och låta övriga kontakter rinna ut i sanden.
Jag har också förstått hur rikligt belönad jag blir av lillasystrar och andra som törstar efter bekräftelse. Insikten om hur mycket andra kan ge och ta har inte bara ändrat hur jag lever mitt liv utan också hur jag tänker på mig själv. Jag är inte bara en introvert tänkare som ägnar mitt liv åt matematiska teknikaliteter och djupdykningar i mitt inre, utan också en extrovert människomänniska som trivs som fisken i vattnet i de rätta sociala sammanhangen. Socialt har jag verkligen hittat hem.
Av nån anledning får jag inte kommentera direkt i ditt inlägg om sekularisering, men det jag tänker på när det gäller det där med beslut som redan är fattade, fast det tar ett tag innan man accepterar dem, är något jag själv fick utpekat för mig så sent som i förra veckan – skillnaden mellan de rationella valen, och de egentliga drivkrafterna. Jag har gjort alla val i livet utifrån nån sorts inbillad klokskap, och med de insikter jag har idag skulle jag ha gjort det mesta precis tvärtom. Det är synd att man inte har vuxenhetens insikter när man är ung och STÅR inför alla de där valen… Jag har t.ex. alltid valt trygghet och kända vägar – trots att jag är en person som behöver förändring och omväxling för att må bra, som lätt blir uttråkad av det invanda och kända. Jag har valt stabila jobb, trots att det tonar ner min kreativitet och tvingar mig jobba på ett sätt som absolut inte passar mig – för att jag varit rädd för otryggheten i mer kreativa branscher och yrken. Någonstans innerst inne VET man så väl vad som är rätt – men hjärnan protesterar högljutt och vill påstå att DEN vet bäst, för den har vägt alla rationella faktorer mot varann och kommit till en logisk slutsats. Hjärnan – åtminstone min – har en tendens att föra ett herrans oljud, så det är svårt att höra sin egen inre röst genom det genomträngande basunerandet…
Jag tror också att det är lätt att fastna i enkelspårighet när man går igenom såna här processer, när man försöker utvecklas och växa som människa. För att förstå måste man renodla och skapa arketyper av olika drag och titta på dem ett och ett – men sanningen är att man nog bär drag av dem alla. I olika situationer växer någon av dem sig starkare och dominerar över drag som kanske är dominanta i andra situationer. Nyckeln kan vara att ”teoretisera lagom” – och låta resten vara och gestalta sig själv, så att säga. Men det är svårt – åtminstone om man är nyfiken och har bråttom och vill lära sig ALLT på en gång…!
Länk kommer per e-post!
Jag har stängt av möjligheten att kommentera gamla inlägg för att inte drunkna i spam. Du är alltså inte särbehandlad; Det är ingen som kan.
Förstår jag dig rätt när jag tror att det som du har tänkt på som rationella val egentligen har drivits av rädsla för det okända? Din starka röst varnar för fara men förklarar skickligt bort sin rädsla med rationella argument så att den lilla rösten, som vet vad som är rätt, inte får en chans?
Min starka röst, som basunerade ut att jag borde gå den kristna vägen, använde inga rationella argument. Istället vädjade den till min pliktkänsla, och, om jag inte lyssnade på den, till mina skuldkänslor. Det räckte gott och väl för att överrösta den lilla rösten som visste att det inte skulle gå i längden.
Jo, man är nog många olika saker på en och samma gång. Jag tycker inte att det är fel att bygga lite grova modeller av vem man är, som kan få bli mer nyanserade allteftersom, så länge man minns att varje modell är en förenkling.
Absolut! Jag läser, lär och begrundar. Har inget klokt eller intressant att delge.
Man lär sig vad man är och behöver med tiden. Håller med att när man verkligen skulle behövt det var då man var riktig ung och ska välja inriktning. Å andra sidan tror jag man kan ändra detta på nåt sätt, eller finna utlopp för olika sidor av sig på sätt man kanske inte tänkt från början. Ibland kan jag naivt och futilt undra vad man skulle kunnat vara OM man haft de kännedomarna om sig sjäkv som man har i dag DÅ. Å andra siden – hur roligt skulle livet då vara med allting upptäckt från början?
Jag tycker det låter så upplyftande det där med att välja människor som tveklöst säger ”JA” till en. Det är nåt jag behöver lära mig också.
Men ha det gott!
Sorry, ser att det är luddigt skrivet. Skyller på min sömnbrist:)). Men hoppas det är förståeligt ändå.
Hej och välkommen hit Noemi!
Man glömmer lätt bort att varje mynt har två sidor; Hade jag som ung man förstått min extroverta sida bättre, hade jag inte utvecklat min introverta och inte lagt så mycket energi på studier. Då hade jag nu inte vikarierat som lektor, något jag trivs väldigt bra med, inte minst därför att jag där får utveckla min extroverta sida. =)