Förra sommaren skrev jag följande kontaktannons på en dejtingsajt:
Klipsk, klurande, medkännande, kontaktsökande, kreativ och klippklättrande kille söker smart, självkännande, sensuell, självständig och samtalande tjej för yttre och inre äventyr, stora som små.
Jag är 176 cm lång, väger 70 kg, har blå ögon och brunt hår. Min IQ är 141 och min EQ är 123. Jag har 300 högskolepoäng varav 60 är på forskarutbildningsnivå. I själ och hjärta är jag naturvetare med naturvetarens nyfikenhet, analytiska tänkande och starka tro på kausalitet. Jag är lyhörd, empatisk och närvarande, men inte helt ofarlig.
På min fritid sjunger jag i blandad kör, klättrar på klippa och dansar foxtrott till storbandsjazz. Jag lever utan armbandsur, kalender och mobiltelefon, men skulle inte klara mig utan bredband.
Jag letar efter en smart tjej som kan uttrycka sina tankar och känslor i ord, är sensuell och bejakar sin sexualitet och förstår att göra sitt liv till något bra.
Efter en tid som singel är jag sugen på att dejta och vill så småningom ha ett förhållande.
Som kontaktannons var texten inte så lyckad – det var flera som sa att den var läskig – men för min personliga utveckling var den inte så dum. Det var första gången som jag i ett dejtingsammanhang berättade hur jag uppfattar mig själv och mina behov utan att försöka gissa vad andra vill höra.
Läskig?
*förstår inte varför den skulle vara läskig*
Har hunnit med att läsa en och annan presentation på dejtingsajter, skulle jag läsa en liknande presentation skulle den säkerligen fånga mitt intresse.
*ler vänligt*
Tack Petra för de vänliga orden och för att du inte förstår. =)
Läskig? Det där fattade jag inte heller?
Det är gott att höra. =)
Kanske det där med att du inte är helt ofarlig, om det är det som är det läskiga. Farligt kan ju vara läskigt, och du skriver ju att du är farlig. Eftersom du inte är helt ofarlig. Jag skulle kanske kunna tänka mig att det är det som är det läskiga. annars har jag svårt att se det läskiga. Men att påstå att man är farlig, kan nästan ses som någon from av hot, tror jag.
Det var inte formuleringen ”inte helt ofarlig” som var läskig. Jag ser att det har fallit bort en ”;-)” efter den frasen och kanske är det anledningen till att ingen kommenterade eller frågade om just det.
Nej, det var flera som upplevde att jag hade höga krav på min dejts skolning och begåvning och att det väckte en känsla av otillräcklighet. Det gjorde mig läskig.
Ah, så vitt jag kan läsa står det inga krav om den tilltänkta dejtens skolning i din text. Så vad som egentligen var läskigt var deras egna känsla av att inte vara tillräckligt bra ,som de bar på, oavsett dina krav, antar jag.
Och om läskunnighet anses som för högt krav blir det ju orimligt: Det verkar ju orimligt eftersom de måste ha blandat samman din beskrivning av dig själv med vad du önskade av dejten, som jag ser det.
Jag ser det som du ser det, bless, att det var en redan existerande rädsla för att vara otillräcklig som lockades fram av min text. Den mekanismen har förstås inget med läskunnighet att göra.
Kanske inte läskunnighet, men med förmågan att förstå vad som står och vad som personen själv bär. Så läsförståelse borde jag ha kallat det. För att förstå vad man själv lägger till en text och vad som finns i texten, är en del av läsförståelsen.
Ja, läsförståelse låter som ett bra ord. Kanske kontaktannonser kunde vara något för gymnasiets centrala prov i svenska? =)
Tycker jag absolut =)