känslor

– Vi är bara vänner.

Kvinnan som visade mig himmel och helvete förklarade i förväg. De hade varit tillsammans tidigare, men nu var de bara vänner. Hon hade dock inte berättat för honom att vi hade känslor för varandra och hon bad att få göra det själv vid tillfälle. Jag gav henne mitt ord. Dessa var förutsättningarna inför vår långhelg på tre man hand. Jag är inte svartsjuk av mig och tänkte att det skulle gå bra.

När så långhelgen kom upptäckte jag att deras vänskap inkluderade innerliga kramar, snuddande kroppar, kvardröjande beröringar, glittrande blickar, varma leenden och glada skämt av sexuell karaktär. Jag anade ett starkt känslomässigt band och svartsjukan kom vällande. Jag kände mig fysiskt sjuk, men mitt löfte hindrade mig från att uttrycka det.

Det blev en helg med ständig jakt efter ensamma stunder. När jag fick tillfälle att prata med henne på tu man hand berättade jag att jag hade det jobbigt och bad henne att inte vara så fysisk med honom. Hon respekterade min önskan och det gav lite andrum. Det blev ändå en jobbig helg och det tog flera veckor innan jag kände mig helt frisk igen.

När det gäller svartsjuka är jag som ett barn. Jag är oerfaren och känner inte igen mina känslor. Inte heller vet jag hur jag ska hantera dem, men jag tror att ett av skälen till att det blev så jobbigt var att jag valde att hålla mitt ord, vilket hindrade mig från att uttrycka dem.

Jag träffade dem tillsammans ytterligare några gånger. Då hade hon berättat och han visste att jag var svartsjuk. Det gjorde mötena lättare, även om de fortfarande tog på krafterna.

Jag har funderat en del på rädsla den senaste tiden och då inte främst min egen utan mer allmänt hur mycket rädsla det verkar finns i människors liv, trots att vi lever i en förhållandevis trygg hörna av världen. Det verkar vara en drivkraft som styr väldigt många av våra tankar och handlingar, samtidigt som vi är så vana vid vår rädsla att vi inte tänker på den eller är medvetna om att det är den som talar när vi fattar våra beslut.

Rädslan verkar komma i väldigt många olika former. Vi är rädda för att inte passa in, räcka till och vara omtyckta. Vi är rädda för att förlora det vi har, våra jobb, våra vänner och de vi älskar. Vi är rädda för det som är nytt eller obekant. Vi är rädda för att lyssna på våra egna känslor och våra innersta tankar. Vi är rädda för att älska och för vår sexualitet. Vi är rädda för andra människors vrede, sorg, ångest, men ibland även lust och åtrå och andra starka känslor. Vi är rädda för vår egen och andras rädsla. Vi är rädda för att berätta för andra om vår rädsla. Listan kan göras lång.

När jag gick i tredje klass åkte jag skolbuss till skolan. Varje morgon möttes jag vid busshållplatsen av ett knytnävsslag i magen från grannpojken. Det gjorde ont, men värst var att veta att det skulle hända och att känna rädsla inför det. På olika sätt var jag socialt utsatt eller till och med mobbad under hela låg- och mellanstadietiden. Jag levde med ständig rädsla i mitt liv och jag minns att mina föräldrar ibland sjukskrev mig för att jag klagade över ont i magen. Värken var i allra högsta grad verklig, om än psykosomatisk.

Under den tiden av mitt liv lärde jag känna inte bara min egen rädsla utan även andras. Jag lärde mig att förstå, med hjälp av mina föräldrar, de rädslor som driver människor att göra varandra illa. Idag är jag inte längre lika rädd, men fortfarande väldigt uppmärksam på andra människors rädsla. Då var det en försvarsmekanism; Vid fara kunde jag lägga benen på ryggen. Idag använder jag min uppmärksamhet till andra saker.

Det är svårt att gräla med mig. Hur kan jag bli arg på dig när jag ser att du är rädd? Om man ser vad en annan människa är rädd för finns förutsättningar att skapa trygghet och bygga förtroende. Diplomatin har blivit min strategi, något jag använder vid till exempel konfliktlösning och ledarskap.

Ofta är det en bra strategi, men inte alltid. En morgon, i tredje klass, slog jag tillbaka. Ett enda välriktat knytnävsslag träffade solar plexus.

– Fan, vad ont det gjorde!

Jag minns hans ord som om det var igår och jag ser honom framför mig när han viker sig dubbel av smärta. Efter den dagen slog han mig aldrig igen.

Det gym jag klättrar på har både en avdelning med träningsmaskiner och en klättervägg. För att få vara vid klätterväggen krävs att man bär ett behörighetsband som man får i receptionen mot att man identifierar sig som behörig klättrare.

För snart två månader sedan upptäckte jag efter avslutat träningspass att mitt band var borta. Jag tömde väskan, vände ut och in på alla mina kläder, letade igenom omklädningsrummet och området kring klätterväggen, men ingenstans fanns behörighetsbandet. Inte heller hade någon hittat det och lämnat in det till receptionen.

Det kändes verkligen inte bra, inte främst för att det är böter på borttappat behörighetsband utan mer för att den som hittar det kan använda det för att vistas vid klätterväggen utan att ha den kompetens som krävs.

Än en gång letade jag igenom alla mina saker och alla de ställen jag varit på under träningspasset, men ingenstans fanns bandet. Det var bara att gå tillbaka till receptionen och berätta att det var spårlöst försvunnet. Då berättar killen i receptionen att bandet trots allt finns där och att anledningen till att han inte sa något när jag frågade var att han ville att jag skulle våndas. Hans förhoppning var att det skulle göra att det inte hände igen. Att väcka våndor lyckades han med och det erkände jag villigt. Jag försökte också lite försiktigt påpeka att det inte har hänt tidigare under alla de år jag har tränat där och att jag har svårt att tänka mig att det ska hända igen på många år. Jag tror att jag kände mig orättvist behandlad och att den stolthet jag har över att vara ordentlig fick sig en törn.

Sedan den händelsen tycker jag att det är jobbigt att prata med honom och om det är fler som jobbar så väljer jag någon annan. Igår var han dock ensam och jag var tvungen att växla några ord, men klarade inte av att möta hans blick. Är det kanske skam jag känner? Jag tänker att jag lätt skulle kunna komma över mitt obehag om jag ansträngde mig, men jag vet ärligt talat inte varför jag skulle vilja det. Jag undviker honom mycket hellre.

Det finns en känsla som jag vet väldigt lite om. Jag har bara känt den en enda gång i mitt liv, så jag vet inte om den brukar kännas på det sättet. Inte heller vet jag i detalj vad det var som fick mig att må så illa. Det var väldigt obehagligt. Känslan grep tag i min kropp och fick mig att känna mig fysiskt sjuk. Jag vill aldrig känna så igen.

Samtidigt inser jag att det bara är en känsla precis som alla andra och om jag känner den igen borde den gå att hantera precis som alla andra känslor genom att prata om den och genom att uttrycka den på något sätt. Antagligen kan jag till och med välja hur jag ska uttrycka den, om jag bara lyckas hitta några bra alternativ. Det är inget magiskt eller annorlunda med just den känslan.

Så där riktigt ordentligt arg har jag bara blivit en enda gång i mitt vuxna liv. Lite småirriterad har väl hänt, fast egentligen inte så ofta det heller.

Den gången, då det verkligen kokade över, ledde det till ett trasigt soffbord, en bula i pannan och slutet på ett långt förhållande. Ilskan gjorde det lätt för mig att säga ifrån. Det fick vara nog. Jag orkade inte längre.

Ilskan verkar vara en kraft som till sin natur är egoistisk. I vreden är det jag, mina behov och mina gränser som kommer fram. Och utan ilska är det lätt att accepterar att andra tränger sig på eller till och med kränker.

Hur kommer det sig då att ilskan och vreden tar så liten plats i mitt liv?

Till viss del är det för att jag lever i en miljö som är ganska trygg. De övertramp och kränkningar jag utsätts för är små och jag behöver inte reagera så starkt.

Till viss del beror det på att jag är känslomässigt stabil. Mina känslor blir sällan särskilt starka, oavsett sort. Jag är som en klippa som känner vindarna, men böjs inte på samma sätt som träden gör. Väldigt praktiskt, men också lite tråkigt.

Till viss del finns där en självkontroll som jag har övat på under hela mitt liv. Jag är van att hålla fast min ilska och har tänkt att det är något fint i det. Som så mycket annat är det nog inte en värdering jag har kommit fram till på egen hand utan en jag har lyssnat mig till.

Miljön är jag glad över och klippan är nog som den är, men självkontrollen kan jag välja. I min strävan efter att bättre känna och uttrycka, bör nog ilskan få hög prioritet.

Jag undrar hur många känslor det finns? Är det några få, som med smaker, eller många, som med lukter? Vi har glädje, sorg, ilska, förvåning, avsky och rädsla. Det var sex. Finns det fler?

Det gör det nog. Dessutom är det ju skillnad på glädje och glädje. Man kan känna välbehag, upprymdhet, befrielse, spänning och tillfredsställelse. Och det finns säkert flera varianter. Dessutom kan man nog bli ännu mer precis. Visst går det att känna mer än en sorts välbehag?

Så jag gissar att det finns väldigt många känslor. Dessutom verkar de kunna vara väldigt precisa. Att identifiera en känsla kanske är en flerstegsraket? Eller som att zooma in med ett teleobjektiv? Vad är mitt obehag? Är det rädsla? På vilket sätt är jag rädd? Känner jag mig otrygg eller är det kanske osäkerhet?

Fördelen med att vara mer precis i sin identifikation är förstås att man med större säkerhet kan välja en reaktion som är adekvat. Så fram för större vaksamhet. På mig själv.

Jag har funderat på min vaksamhet för andra människors känslor och värderingar och på vad som driver den. Det handlar inte bara om min duktighet och om att lyssna efter vilka prestationer som värderas högt så att jag kan prestera dem. Det finns också något annat, mer diffust och svårare att identifiera.

Det jag känner i umgänget med andra är ibland ett obehag och ibland inte mer än att umgänget tar på mina krafter. Tydligast blir det när jag sedan får vara för mig själv. Då får jag ro.

Jag tror att jag är rädd. Inte för andra människor, men för andra människors känslor och reaktioner. Sätt mig i en av grupp med människor, där alla andra redan känner varandra och är avslappnade med varandra, och jag blir till en kanin med flämtande andning och öronen riktade åt alla håll. Det tar på krafterna.

Tydligare är min rädsla när jag möter aggressivitet, oavsett om den är riktad mot mig eller ej. Då finns en impuls till att ge mig av.

Jag tror inte att någon ser min rädsla. Man ska ju vara social och när det gäller sådant som aktas högt är jag mån om att vara som man ska. Flyr gör jag inte heller särskilt ofta, även om jag inte tar en konflikt, är provocerande eller aggressiv själv. Jag är mest svår att gräla med.

Nu prövar jag att välja mina sociala sammanhang så att jag inte ska bli så trött. Det är befriande att tillåta mig själv att slippa, men känslan av att jag inte borde är stark. Jag känner inte att jag får dra mig undan och vara för mig själv.

– Älskar du mig?
– Tja, jag är förälskad i dig och tycker väldigt mycket om dig.
– Jo, men älskar du mig?
– Hm, jag vet nog inte riktigt vad det betyder.
– Då älskar du mig inte.
– Inte?
– Nej, då hade du vetat.
– ?

Jag har aldrig fått riktig kläm på det där med att älska och alltid känt att det är något lurt med det. Det skulle kunna vara så att det är en känsla som jag ännu inte lyckats identifiera, eller möjligen en jag helt enkelt inte upplevt. Men det verkar konstigt. Jag har rätt bra koll på andra förälskelse- och tycka om-känslor. Varför skulle jag ha missat just den?

Jag slutade faktiskt leta. Jag tror inte längre att det är en känsla. Jag tror att det är ett val vi gör, om och om igen, om vi vill, som gör att vi tolkar våra känslor på ett visst sätt. Jag tror att det har med linsen att göra, inte känslorna i sig.

Det finns en kvinna. Hon är lång, vacker, smart och sensuell. Hon ger mig de mest underbara, ljuva och innerliga kramar. Även om vi inte träffas så ofta är hon för mig väldigt speciell. Hon har också flickvän.

Det finns en annan. Hon har en gudinnas röst, en ängels existens och hon får min själ att jubla. Hon bor också långt borta. En enda gång om året, till en enda dans, träffas vi och svävar fram, jag i frack och hon i balklänning, på bal på slottet.

Och det finns fler. Kvinnor som fått en särskild plats i mitt hjärta, en plats som bara just den kvinnan kan fylla. Kvinnor som också har öppnat sina hjärtan för mig.

Så är det.

Det har länge gjort mig förvirrad, men nu har jag accepterat. Jag kan känna starka känslor för någon som jag inte har ett förhållande med. Jag kan till och med känna så för mer än en kvinna åt gången. Mina nya tankesätt stämmer bättre överens med min upplevelse av världen och förvirringen är försvunnen.

Men det är fortfarande svårt att prata om. Trots att jag självklart unnar någon jag tycker om att tycka om någon annan så litar jag inte på att andra känner likadant. Att berätta för någon speciell att det finns andra känns inte lätt. Att berätta för någon speciells sambo vad jag känner för dennes kära känns oöverkomligt svårt. Jag är rädd att såra.

Så det finns spärrar i mitt huvud som hindrar mig från att göra saker. Dessutom finns det fortfarande något som hindrar mig från att känna att det är helt ok att känna som jag gör.