Jag börjar med en känsla. Förvirring. Det verkar jag känna när jag upplever något jag inte hade väntat mig.
Jag kan tänka mig tre olika sätt att hantera min förvirring. (1) Jag kan försöka förändra världen så att den inte väcker de känslor som rör till det för mig, (2) jag kan förneka min upplevelse genom att låta bli att tänka på den eller (3) jag kan försöka hitta ett annat tankesätt så att min bild av världen stämmer med hur jag upplever den.
Det första alternativet låter inte som någon hit. För det mesta kan jag inte ändra på världen. Skulle jag försöka skulle jag bara bli frustrerad.
Det andra alternativet är en kortsiktig lösning. Det går inte att fly hur länge som helst. Dessutom verkar det inte vara nyttigt att förneka sig själv.
Det tredje sättet känns som det rätta, om än inte alltid så lätt att få till. Jag undrar varför det ibland är så svårt att tänka om?
Det svåra är kanske att vara självempatisk, att visa medkänsla med sig själv, och att lyssna bortom alla tolkningar för att höra vad jag egentligen känner och behöver? Först då kan jag förstå vad tankesätten ställer till med och hur jag kan förändra dem så att upplevelsen passar in. Då kan jag slippa känslan av förvirring.
Så för att sammanfatta detta inlägg tillsammans med det om linsen på en och samma gång: Med andra människor vill jag vara, inte mindre empatisk och mindre uppmärksam på de känslor som kroppsspråken vittnar om, men mer fokuserad på linsen som tolkar och besluten som fattas. Med mig själv vill jag vara mer självempatisk och fokuserad på det jag verkligen känner så att tankesätten kan anpassas och upplevelsen får passa in. Och om självempatin dessutom får mig att tycka bättre om mig själv är det inte så dumt.