kommunikation

Enligt Gary Chapman, författare till boken Kärlekens fem språk, kan vi uttrycka vår kärlek till varandra genom (1) komplimanger, (2) tid för varandra, (3) gåvor, (4) tjänster och (5) fysisk beröring. Mer finns att läsa i en artikel på svts hemsida.

Mina föräldrar har aldrig sagt att de tycker om mig eller att de är stolta över mig. Inte heller kramade de mig eller gjorde mig några tjänster. Presenter hörde hemma på jul och födelsedagar, men endast då. Alla dessa språk saknade de. Men det återstående talade de desto mer.

Min mor valde att vara hemma en lång period av sitt liv när jag och mina syskon var små. Otaliga lördagskvällar ägnades åt sällskapsspel och på semestrarna vandrade vi i fjällen tillsammans.

Jag tror att jag alltid har förstått, om än omedvetet, att man genom att ge av sin tid visar någon sin kärlek. Än idag är det så jag visar min far att jag tycker om honom och han gör fortfarande på samma sätt mot mig.

Kanske är det förklaringen till att kärlekens affärer så ofta har varit förknippade med tålmodig väntan för mig. Jag har omedvetet tänkt att min tid är det vackraste jag kan ge och att det är självklart att man visar sin uppskattning på det sättet.

Äntligen utrett.

Den här historien börjar i oktober förra året. Min vän och jag tappar bort varandra och jag tänker att om hon behöver en paus från mig så måste hon få det. Vill hon komma tillbaka får hon göra det när hon är redo.

I slutet av januari tar hon kontakt och jag blir glad över att hon vill träffa mig igen. Men sedan ställer hon så konstiga frågor att jag börjar undra om det finns en annan anledning till att hon dyker upp. Jag undrar om hon agerar äktenskapsmäklerska. Jag undrar också om jag håller på att bli knäpp på riktigt?

Vi gör flera försök att ses igen, men gång på gång lämnar hon återbud i sista sekunden. Det känns inte som att hennes intresse av att återuppta kontakten är så stort och jag börjar fundera på om det är dags för oss att gå skilda vägar.

I Valborgshelgen träffas vi igen och då rotar hon åter i mitt kärleksliv. Än en gång blir jag tvungen att fråga mig själv om hon träffar mig med en baktanke?

För ett par dagar sedan lyckades jag till slut formulera frågorna som gnagde inom mig, först för mig själv och sedan till henne i ett brev: Varför lämnade hon mig och vill hon verkligen komma tillbaka?

I diskussionen som följer får jag veta att hon inte tycker att vi har tappat kontakten, att det finns anledningar som inte har med mig att göra till att vi inte har umgåtts och att hon aldrig skulle försöka föra ihop mig med någon annan.

Jag inser att hennes förklaringarna är de mest sannolika. Nu vet jag också att det jag behövde för att våga tro på dem var helt enkelt att hon berättade. Det var otroligt befriande och jag borde ha frågat för länge sedan. Nu har vi i och för sig inte träffats, men det finns ju telefon.

Mina tankar vandrar till experimentet som skulle undvika att samtal utvecklas till något som liknar en förhandling i Mellanöstern. Jag behöver verkligen öva mer på det.

Vad som händer nu mellan mig och min vän vet jag inte. Det är inte omöjligt att vi på grund av yttre omständigheter inte kommer att träffas så mycket framöver. Men i så fall får det bli så. Det är ok. Nu vet jag att det inte är för att jag är den jag är.

Allt tyder på att jag kommer att få besök på jobbet av tre unga kvinnor inom några dagar. Om de fortsätter att bemöta mig och mina kollegor som de har gjort hittills kommer de att växla mellan ett undflyende, manipulativt beteende och ett mer aggressivt förhållningssätt. Vid två tillfällen har de medvetet och avsiktligt brutit mot de regler vi har. De menar att de har särskilda skäl som motiverar ett undantag och när vi inte har beviljat ett sådant har de brutit mot reglerna ändå.

Jag håller nu på och förbereder mig mentalt för detta möte. Det ingår i mitt jobb att sätta gränser och säga ifrån, så det är ingen tvekan om vad jag ska göra. Frågan är bara hur jag ska göra det. Min första impuls är att sätta hårt mot hårt. Samtidigt undrar jag vad som döljer sig bakom deras sätt? De hade kunnat vädja till en helt annan sida av min yrkesroll, bett om stöd och hjälp och jag hade med glädje gett dem det. Vad ligger bakom deras val, är det rädsla, osäkerhet, dåligt självförtroende, eller vad?

Jag blir nyfiken och tänker att jag vill sätta mig ner med dessa kvinnor, bjuda på en kopp kaffe och lyssna på deras historia så att jag får veta var skon klämmer. Om vi lyckas få en mer direkt och ärlig kommunikation skulle jag kunna ge dem den hjälp och det stöd som de aldrig bad om, utan att tumma på reglerna.

Jag fick en blick och ett leende och förstod direkt vad du tänkte på. Trots att det är flera månader sedan nu, minns jag det som om det var igår. Jag tyckte om att dansa med dig.

Tänk att foxtrot, i all sin enkelhet, eller kanske just tack vare det, fortfarande väcker en sådan fascination i mig. Det icke-verbala samspelet kan verkligen vara underbart. När det blir bra blir det riktigt bra.

Jag tyckte om att du visade vad du ville. Jag tyckte om att jag kunde lita på dig. Du tog ansvaret för allt runt omkring och för att det skulle bli bra mellan dig och mig. Inga steg som var för svåra och inga krockar med andra.

Det finns en njutning i att följa. Att våga släppa taget är skönt. Fokuset blir ett enda: Jag känner hur det är att vara med dig. Tack för att du visade mig!

Det blir alltför ofta så att jag inte riktigt vågar säga var jag står utan lindar in det på ett eller annat sätt. När munnen säger ett och kroppen ett annat blir budskapet dubbelt och resultatet väcker förvirring och frustration. Om den jag pratar med gör likadant kan det mest triviala samtal utvecklas till en konversation som liknar en förhandling i Mellanöstern.

Svårast är det med någon jag tycker mycket om. Då har jag mer att förlora och jag är mer rädd för att såra och att bli sårad. Det är med kvinnor som kommit mig riktigt nära som min egen förvirring och frustration varit som störst.

Ur all denna frustration har en ny dröm börjat gro; Jag drömmer om en rakare och enklare kommunikation med mina nära. Jag ser att min rädsla ställer till problem. Eller snarare det sätt jag hanterar min rädsla på. Kanske jag bara behöver hitta en annan väg att gå?

Som ett experiment ska jag pröva följande råd:

1. Våga lita på att andra vill väl, även när känslorna svallar
2. Våga lita på att andra vill kommunicera, när de kan

Att någon skriker åt mig i vrede eller vänder mig ryggen och går sin väg betyder ju inte nödvändigtvis att de vill mig illa eller inte någonsin vill prata med mig igen.

Råden är inte mina egna utan är hämtade från Dr Andie.

– Jag känner mig lite hängig idag.

Men varför säger jag så? Jag är ju inte ett dugg trött. Tvärtom är jag rätt pigg. Typiskt mig att gräva gropar för mig själv. Nu blir jag ju tvungen att ta det lugnt resten av kvällen. Om jag inte säger vad jag menar får jag åtminstone mena vad jag säger. Eller nåt.

Så varför säger jag då så? Är det ett artigt sätt att säga nej? Hade jag inte kunnat välja en ursäkt som var sann istället? Att det där var en lögn måste ju märkas direkt.

Vad är sant då? Varför vill jag inte? Vet jag det? Och om jag nu inte vet, varför säger jag inte bara att jag inte vill? Måste jag veta?

Nej, jag vet inte varför jag inte vill. Jag vet bara att jag inte vill. Men jag vet varför jag inte säger det. Jag är rädd. Rädd att du ska bli arg. Eller ledsen. Rädd att du ska tro att jag inte tycker om dig. Klart att jag inte kan säga nej. Inte så direkt. Det skulle bli fel.

Så då väljer jag en enkelt genomskådad lögn?