Det blir alltför ofta så att jag inte riktigt vågar säga var jag står utan lindar in det på ett eller annat sätt. När munnen säger ett och kroppen ett annat blir budskapet dubbelt och resultatet väcker förvirring och frustration. Om den jag pratar med gör likadant kan det mest triviala samtal utvecklas till en konversation som liknar en förhandling i Mellanöstern.
Svårast är det med någon jag tycker mycket om. Då har jag mer att förlora och jag är mer rädd för att såra och att bli sårad. Det är med kvinnor som kommit mig riktigt nära som min egen förvirring och frustration varit som störst.
Ur all denna frustration har en ny dröm börjat gro; Jag drömmer om en rakare och enklare kommunikation med mina nära. Jag ser att min rädsla ställer till problem. Eller snarare det sätt jag hanterar min rädsla på. Kanske jag bara behöver hitta en annan väg att gå?
Som ett experiment ska jag pröva följande råd:
- Våga lita på att andra vill väl, även när känslorna svallar
- Våga lita på att andra vill kommunicera, när de kan
Att någon skriker åt mig i vrede eller vänder mig ryggen och går sin väg betyder ju inte nödvändigtvis att de vill mig illa eller inte någonsin vill prata med mig igen.
Råden är inte mina egna utan är hämtade från Dr Andie.
Helt lyriskt över att du börjat skriva blogg igen, och nu har jag hittat hit.
Jag utgår själv alltid från att folk vill mig väl, jag gjorde iaf det en gång i tiden, sen blev jag motbevisad om och om igen. Nu är jag inte så säker längre. Jag vet iaf en sak, det är en riktig styrka att kunna lita på folk.
Tack för den fina hälsningen Supergirl! Jag är glad att du har hittat hit!
När jag skrev mitt inlägg tänkte jag på människor som jag redan har en relation till. Men det du skriver får mig att fundera på hur jag vill tänka när det är människor jag inte känner. Då handlar det kanske mer om att välja mina relationer så att jag inte slösar min tillit på någon som inte gör något fint av den?
Tillit och de människor jag inte känner. Det kan vara en komplicerad sak för mig, om känslorna är starka, som vid en förälskelse. Så pass komplicerad att jag inte kan formulera den mer exakt än att jag brister i tillit och får behärska mig för att inte agera ut min oro mot den som ännu inget illa gjort.
Det är sant, bless. Det ska förstås helst inte slå över åt det hållet heller.
Att låta nya människor få bli en del av ens liv är alltid svårt. Grejen är väl att man inte kan veta om man kan lita på någon tills man är i den situationen. Det gäller både nya bekantskaper och tidigare. Egentligen är det väl inget som säger att det är större chans att en ny bekantskap ska svika en mer än en äldre? För varje prövning man utsätts för märker man vilka man kan lita på.
Man har ju också olika bekantskaper till olika saker. Det är inte alla jag kan ta med på bergsklättring till exempel. Förväntar jag mig det av någon som inte vill känner jag mig antagligen sviken men det betyder ju inte att personen vill mig illa. Vi behöver bara komma underfund med vad vi är redo att ge varandra.