Det slår mig att den nya medelfamiljen med en ensamstående förälder som har barnen varannan vecka kommer med en ur genusperspektiv sett inte så dum poäng; Barnen ser att det går alldeles utmärkt att sköta ett hushåll på olika sätt och att det ena inte är mera rätt än det andra bara för att den som ansvarar är kvinna eller man.
Lite svårt att kommentera, eftersom jag inte har delat mitt vardagsliv med någon man – bara med min son som nu är uppvuxen och utflyttad… Så han borde ju ha tagit över mina system, men det har jag då inte märkt något av, i alla fall inte när det gäller hushållssysslor. Numera har jag visst själv också glömt bort hur man gjorde…
Tänkte bara berätta att din kommentar hos mig (Arbete, känslor och en dröm) fick mig att tänka vidare. Det var detdär med styrkan som jag började fundera på, vad det är egentligen…