Jag har tre syskon som jag konkurrerade med om våra föräldrars uppmärksamhet när vi var små. Jag, som är äldst, valde den strategi som de flesta storasyskon väljer och blev ansvarstagande och högpresterande. Strategin har tjänat mig väl, både som barn och vuxen, men till baksidorna hör att den tar på mina krafter och att frågan om mitt ovillkorliga värde har varit fortsatt obesvarad.

Flera av de av mina vänner som jag trivs allra bäst med är kvinnor som har växt upp som yngsta barnet. De jobbar väldigt hårt på att bli bekräftade och deras strategi är att vara flirtiga, charmiga, söta eller någon kombination av de tre. Till skillnad från mig, som strävar efter kontroll över mig själv för att kunna prestera, är deras strategi att försöka kontrollera sina nära och kära. Även om de ofta är väldigt duktiga på att få den bekräftelse de söker och att strategin därför ofta fungerar väldigt bra så är baksidan att de blir sårbara. Att bli dumpad av en partner eller bara något så litet som att en vän missar ett uppgjort möte blir ett hårt slag; Det egna värdet ifrågasätts.

På ett sätt har de båda strategierna samma baksida; Som man ropar får man svar och söker man bara villkorlig bekräftelse så är det också den enda bekräftelse man får. På ett annat sätt har min strategi en stor fördel; Andra människor hör till de saker som man inte kan kontrollera och jag slipper all den frustration, spänning, irritation eller till och med ångest som är förknippade med det.

Lite fascinerande är att jag som storebror trivs så bra tillsammans med lillasystrar. Med bekräftelsetörstande och behövande människor plockar jag fram min mest omtänksamma, stöttande, lugna och trygga sida och blir rikligt belönad för att jag finns till hands. I vänskapsrelationer fungerar det bra, men jag har lärt mig den hårda vägen att det inte är något att bygga kärleksrelationer på; Den dag jag tappar fotfästet rasar även relationen.