– Mamma, jag kan inte sätta på mig sockorna!

Lillebror, 3 år, försöker inte ens, utan ropar på mamma istället. Mamma, 43 år, är en klok kvinna som uppmuntrar honom att försöka.

– Jodå, det kan du. Försök så ska du se att det går!

Men lillebror står på sig.

– Neej, jag kan inte!

När mamma då låtsas vara upptagen med annat tar det två sekunder innan storasyster, 6 år, är på plats och sätter på lillebror sockorna.

Min tolkning är att lillebror har ett dåligt självförtroende. Han vet inte att han kan sätta på sig sina sockor själv. Däremot har han en god självkänsla. Han vet att han är värd att få hjälp och bli omhändertagen.

För storasyster är det tvärtom. Hon har ett gott självförtroende och vet att hon både kan sätta på sig sina egna sockor och hjälpa lillebror med hans. Samtidigt undrar jag hur god hennes självkänsla är? Vet hon att också hon är värd att få hjälp och bli omhändertagen?

När storasyster ger och lillebror tar emot stärks storasysters självförtroende och lillebrors självkänsla, vilket jag tycker är bra, men kanske borde lillebror också sätta på storasyster hennes sockor så att även lillebrors självförtroende och storasysters självkänsla stärks?

Ibland händer det, när jag klättrar med nybörjare, att de ber mig att välja ut ett lämpligt klätterprojekt åt dem. Jag brukar tveka och uppmuntrar dem istället att välja själva eftersom jag tänker att enda sättet att lära sig att läsa en klätterled är genom att försöka, men så vill jag förstås inte göra. De måste själva få avgöra vad som är bra för dem. Bättre då att ge dem vad de faktiskt ber om.

Men, slår det mig, inget hindrar mig förstås från att be om samma tjänst tillbaka. Om det då blir för svårt eller för lätt gör förstås inte så mycket om resultatet är att jag känner att jag är värd att tas omhand. Jag ska pröva och se hur det känns. Att be om hjälp kanske också borde stå på min lista över självkänslostärkande åtgärder?