Jag har funderat på min vaksamhet för andra människors känslor och värderingar och på vad som driver den. Det handlar inte bara om min duktighet och om att lyssna efter vilka prestationer som värderas högt så att jag kan prestera dem. Det finns också något annat, mer diffust och svårare att identifiera.

Det jag känner i umgänget med andra är ibland ett obehag och ibland inte mer än att umgänget tar på mina krafter. Tydligast blir det när jag sedan får vara för mig själv. Då får jag ro.

Jag tror att jag är rädd. Inte för andra människor, men för andra människors känslor och reaktioner. Sätt mig i en av grupp med människor, där alla andra redan känner varandra och är avslappnade med varandra, och jag blir till en kanin med flämtande andning och öronen riktade åt alla håll. Det tar på krafterna.

Tydligare är min rädsla när jag möter aggressivitet, oavsett om den är riktad mot mig eller ej. Då finns en impuls till att ge mig av.

Jag tror inte att någon ser min rädsla. Man ska ju vara social och när det gäller sådant som aktas högt är jag mån om att vara som man ska. Flyr gör jag inte heller särskilt ofta, även om jag inte tar en konflikt, är provocerande eller aggressiv själv. Jag är mest svår att gräla med.

Nu prövar jag att välja mina sociala sammanhang så att jag inte ska bli så trött. Det är befriande att tillåta mig själv att slippa, men känslan av att jag inte borde är stark. Jag känner inte att jag får dra mig undan och vara för mig själv.