– Vad jobbar du med?

Jag har slutat fråga eftersom jag vet att frågan i så fall snart kommer tillbaka. Mitt svar är nämligen en konversationsdödare, inte för att det skulle vara något obehagligt eller märkligt med det jag gör. Det är bara så att mitt ämne och min forskning inte är så lätt att relatera till. De flesta har mycket lite i sin egen begreppsvärld att associera till och att använda för att föra konversationen vidare. Är det inte så att lite historia eller samhällsvetenskap hör till allmänbildningen emedan obefintliga kunskaper i naturvetenskap inte bara är accepterat utan till och med något att vara stolt över?

Ibland tänker jag att jag skulle säga att jag är brandman eller pilot eller så. Trots att jag inte vet särskilt mycket om vad en brandman eller pilot gör så vet jag ändå tillräckligt för att kunna hålla konversationen igång ett bra tag. Men jag gör förstås inte så. Lögner medför ju andra problem.

Egentligen bryr jag mig inte så mycket om att samtalet tar stopp. Jag är van och det har aldrig varit viktigt för mig att passa in eller vara intressant på det sättet. Det är en märklig kontrast till min lyhördhet inför omgivningens förväntningar och förhoppningar, som jag har använt för att välja prestationer i mina försök att bevisa mitt eget värde för mig själv. Jag har aldrig hört till innegänget och min sociala status har aldrig varit särskilt hög. Det rör mig inte i ryggen om folk tror att jag är konstig bara för att jag berättar hur jag mår eller för att jag jobbar med något som de inte visste fanns.

Nej, att jag har slutat fråga är mest av omtanke. Det är inte så lätt att hitta någon tråd att nysta vidare i och många blir besvärade av att behöva byta samtalsämne tvärt.