Två veckor efter att jag började klättra, för snart tre år sedan, fick jag chansen att klättra en längre tur i Dolomiterna i norra Italien tillsammans med en mer erfaren klättrare. Vi klättrade fem replängder med ganska enkel men bitvis exponerad klättring på varm och fin kalksten. På sista replängden blev vi överraskade av regn och åska och fick ganska bråttom med att fira ned, men trots att jag var genomblöt och kall efter denna min första längre klättertur var jag helt lyrisk och hög på endorfiner. Det är bland det häftigaste jag har gjort!

Nu, tre år senare, får jag inte längre samma kickar av rädsla, men det finns fortfarande något njutbart i att under säkra former utsätta mig för sådant som gör att min kropp signalerar fara. Det är skönt att bli påmind om att upplevelsen av rädsla inte alltid är jobbig eller ångestfylld, utan också kan vara behaglig eller till och med euforisk.