På lördag är jag bjuden på födelsedagskalas mitt ute i skogen. På schemat står lunch och hemligt äventyr. Jag känner födelsedagsbarnet och någon till men i övrigt kommer det att vara personer som jag inte har träffat förut. Jag har tackat ja trots att kombinationen okänd aktivitet och många okända människor är obehaglig. Jag har därför bestämt mig för att ordna med egen transport så att jag kan ge mig av om det skulle bli för jobbigt.

Jag känner ofta ett obehag i umgänget med andra människor. För det mesta märks det inte mer än att jag blir trött. Det är i ensamheten jag kan slappna av och känna ro. Sist jag skrev om min osociala sida blev jag tipsad om att fundera på vad som är det värsta som kan hända och hur farligt det i så fall är.

Kan det verkligen vara så att jag är rädd för att bli fysiskt misshandlad, som det hände att jag blev när jag gick i skolan? Först när jag tänker tanken känns den helt befängd. Det är klart att jag inte kommer att bli slagen. Det vet jag helt säkert. Men samtidigt är tanken på egen transport en stor lättnad. Utan den utvägen skulle jag ha tackat nej, så något är det som jag är rädd för.

Så vad är då det värsta som kan hända? Jag kan förstås bli invalidiserad eller ihjälslagen. Kan det bli värre än så?

Nu måste jag förstås fråga mig själv om det hjälper mig att tänka på det här sättet? Det känns som att jag gör saken värre istället för att avdramatisera. Ett kognitivt arbetssätt är nog väldigt bra i rätt sammanhang, men jag undrar om det inte är lite exponeringsterapi jag behöver. Jag behöver nog få upptäcka att jag överlever lördagens äventyr och klarar av att hantera osäkerheten. Jag har i alla fall bestämt mig för att pröva och se vad som händer. Och blir det för jobbigt har jag som sagt en väg ut.