Förra sommaren skrev jag följande kontaktannons på en dejtingsajt:

Klipsk, klurande, medkännande, kontaktsökande, kreativ och klippklättrande kille söker smart, självkännande, sensuell, självständig och samtalande tjej för yttre och inre äventyr, stora som små.

Jag är 176 cm lång, väger 70 kg, har blå ögon och brunt hår. Min IQ är 141 och min EQ är 123. Jag har 300 högskolepoäng varav 60 är på forskarutbildningsnivå. I själ och hjärta är jag naturvetare med naturvetarens nyfikenhet, analytiska tänkande och starka tro på kausalitet. Jag är lyhörd, empatisk och närvarande, men inte helt ofarlig.

På min fritid sjunger jag i blandad kör, klättrar på klippa och dansar foxtrott till storbandsjazz. Jag lever utan armbandsur, kalender och mobiltelefon, men skulle inte klara mig utan bredband.

Jag letar efter en smart tjej som kan uttrycka sina tankar och känslor i ord, är sensuell och bejakar sin sexualitet och förstår att göra sitt liv till något bra.

Efter en tid som singel är jag sugen på att dejta och vill så småningom ha ett förhållande.

Som kontaktannons var texten inte så lyckad – det var flera som sa att den var läskig – men för min personliga utveckling var den inte så dum. Det var första gången som jag i ett dejtingsammanhang berättade hur jag uppfattar mig själv och mina behov utan att försöka gissa vad andra vill höra.