I mitt liv som postmodern är modellbegreppet och insikten att det går att tänka på verkligheten på olika sätt centralt. Det hjälper mig att förstå hur det kommer sig att andra människor upplever verkligheten på andra sätt och därför agerar annorlunda. Det ger mig också valfrihet när jag själv vill förstå verkligheten, så hur ska jag använda den valfriheten? Vilken modell ska jag välja?

Ibland klarar inte en modell av att beskriva det jag upplever och då är den lätt att välja bort. Ibland är en modell väldigt komplex. Då kan jag använda Ockhams rakkniv och inte krångla till saker i onödan. Men ibland är valet inte så enkelt.

En vän berättade om en släktträff där den äldre generationen försökte lära den yngre att man ska äta ordentlig frukost och vad som menas med en sådan.

Om man vill kan man tänka på det som hände i termer av makt; Den äldre generationen försvarar och sprider sina värderingar för att befästa den egna gruppens ställning. Att ifrågasätta en grupps värderingarna är att ifrågasätta gruppens auktoritet och maktposition.

Ett annat tankesätt är i termer av betingning. Den äldre generationen blev, när deras barn var små, belönad av sina barn för att ta om hand om dem. Den belöningen söker de fortfarande genom att visa ett omhändertagande beteende.

Båda modellerna beskriver min väns observationer, utan att bli onödigt komplexa. Samtidigt spelar det roll vilken modell man väljer. Den som väljer maktmodellen känner sig kanske förtryckt och blir arg. Den som väljer betingningsmodellen ser kanske välvilja och visar medkänsla samtidigt som han eller hon väljer att bemöta beteendet som en vuxen och inte som ett barn.

Man kan också välja att inte välja, utan arbeta med flera modeller samtidigt. Det är nog så jag försöker tänka. Då har jag flera olika känslomässiga reaktioner och beteendemässiga motreaktioner att ta till i varje situation.