Jag har funderat en del på rädsla den senaste tiden och då inte främst min egen utan mer allmänt hur mycket rädsla det verkar finns i människors liv, trots att vi lever i en förhållandevis trygg hörna av världen. Det verkar vara en drivkraft som styr väldigt många av våra tankar och handlingar, samtidigt som vi är så vana vid vår rädsla att vi inte tänker på den eller är medvetna om att det är den som talar när vi fattar våra beslut.

Rädslan verkar komma i väldigt många olika former. Vi är rädda för att inte passa in, räcka till och vara omtyckta. Vi är rädda för att förlora det vi har, våra jobb, våra vänner och de vi älskar. Vi är rädda för det som är nytt eller obekant. Vi är rädda för att lyssna på våra egna känslor och våra innersta tankar. Vi är rädda för att älska och för vår sexualitet. Vi är rädda för andra människors vrede, sorg, ångest, men ibland även lust och åtrå och andra starka känslor. Vi är rädda för vår egen och andras rädsla. Vi är rädda för att berätta för andra om vår rädsla. Listan kan göras lång.

När jag gick i tredje klass åkte jag skolbuss till skolan. Varje morgon möttes jag vid busshållplatsen av ett knytnävsslag i magen från grannpojken. Det gjorde ont, men värst var att veta att det skulle hända och att känna rädsla inför det. På olika sätt var jag socialt utsatt eller till och med mobbad under hela låg- och mellanstadietiden. Jag levde med ständig rädsla i mitt liv och jag minns att mina föräldrar ibland sjukskrev mig för att jag klagade över ont i magen. Värken var i allra högsta grad verklig, om än psykosomatisk.

Under den tiden av mitt liv lärde jag känna inte bara min egen rädsla utan även andras. Jag lärde mig att förstå, med hjälp av mina föräldrar, de rädslor som driver människor att göra varandra illa. Idag är jag inte längre lika rädd, men fortfarande väldigt uppmärksam på andra människors rädsla. Då var det en försvarsmekanism; Vid fara kunde jag lägga benen på ryggen. Idag använder jag min uppmärksamhet till andra saker.

Det är svårt att gräla med mig. Hur kan jag bli arg på dig när jag ser att du är rädd? Om man ser vad en annan människa är rädd för finns förutsättningar att skapa trygghet och bygga förtroende. Diplomatin har blivit min strategi, något jag använder vid till exempel konfliktlösning och ledarskap.

Ofta är det en bra strategi, men inte alltid. En morgon, i tredje klass, slog jag tillbaka. Ett enda välriktat knytnävsslag träffade solar plexus.

– Fan, vad ont det gjorde!

Jag minns hans ord som om det var igår och jag ser honom framför mig när han viker sig dubbel av smärta. Efter den dagen slog han mig aldrig igen.