För ett par dagar sedan berättade jag om mitt uppföljningsmöte med jobbcoachen och sammanfattade samtidigt läget på jobbfronten. Jag tänker nu försöka göra en liknande sammanfattning när det gäller sökandet efter partner, trots att läget där är betydligt mer komplext.

Först ska jag berätta om en kvinna som för en dryg månad sedan berättade att hon tycker om mig. Vi hade då under flera månaders tid successivt börjat umgås alltmer, men ändå kom det som en överraskning för mig. Jag brukar smickra mig själv med att kunna läsa andra människor, men när det gäller kärlekens affärer har jag ofta varit blind och i efterhand kommit på mig själv att omedvetet ha tänkt att hon inte kan vara intresserad av mig.

Dessutom delar jag inte längre upp mina känslor i ihop- och vänskaps-känslor. Det är ett tankesätt som gör att jag inte längre per automatik misstolkar kvinnor som flirtar bara för att få bekräftelse. Samtidigt blir jag antagligen svårare att förstå eftersom jag inte längre censurerar känslouttryck som inte passar in i normen.

Vi är fortfarande goda vänner, men umgås inte längre så ofta. Jag letade efter en samtalspartner i henne och hon efter en pojkvän i mig. Det kändes tråkigt att inte kunna belöna ett sådant ovanligt mod; Väldigt få kvinnor har vågat ta första steget och berätta för mig att de tycker om mig.

Sedan ska jag berätta om brunetten som jag var på en första dejt med för två månader sedan. Henne vet jag fortfarande inte var jag har. Hon är en hejare på subtil kommunikation, men när jag rakt och tydligt säger vad jag tänker får jag tystnad tillbaka. Jag tror att hon dejtar flera och har existensiell ångest över att välja, men hon berättar inte, så jag vet inte.

Ända sedan andra dejten har jag funderat på hur jag ska klara av att uppvakta henne, när jag inte vet om förutsättningar för en relation finns? Osäkerheten gör att jag lägger band på mig själv. Därmed ger jag henne inte lika mycket bekräftelse som hon skulle ha fått annars och om hon letar efter den rätta känslan kommer hon inte att hitta den med mig. Alternativet, att ge bekräftelse trots att jag inte vet om förutsättningarna för ett förhållande finns, har jag provat förut. Det har inte fallit väl ut.

Sedan grämer jag mig lite för att jag inte utbytte kontaktinformation med den underbart härliga kvinna som jag delade några danser med på årets Valborgsbal. Där tror jag att intresse finns från båda håll. Jag funderar på att leka detektiv och försöka spåra henne.

Slutligen ska jag berätta om den drygt tio år yngre kvinna som jag tränar tillsammans med någon gång ibland och som flirtar hej vilt med mig. Det är verkligen kul, men jag har ingen aning om hur hon tänker på det. Med tanke på vad som hände i våras funderar jag på om jag borde ta reda på det? Om jag flirtar tillbaka och vi båda är nöjda med den ömsesidiga bekräftelsen är ju allt frid och fröjd, men om hon vill något annat kan ju uppmuntran från min sida kännas som att jag utnyttjar henne. Jag borde nog prata med henne.

Ibland undrar jag hur det egentligen går till när någon lyckas bli ihop med någon annan? Att det är så lätt för en del är för mig en gåta.